Storys About Justin Bieber

Jag kom hem ganska sent efter Justins konsert, jag gick och lade mig med än gång och sov till klockan tolv på förmiddagen.
När jag vaknade och gick ner satt alla mina systrar samlade kring bordet, varje gång de gjorde det var det fara på färde, men den här gången var det allvarligt.
Zilla grät, Zavannah grät, Zandra grät. I handen höll Zilla sin mobil, hon kramade den hårt och försökte inte ens stoppa tårarna.
"Vad har hänt?" frågade jag och satte mig bredvid Zavnnah.
"Zelda ringde nyss", snyftade Zandra.
"Och?" sa jag.
"Zally råkade ut för en olycka, hon är död." stammade Zilla.
"Va?"
Tårarna började rinna hos mig också, jag hatade att gråta, men nu gjorde jag det, och jag kunde inte stoppa dem.
Hur kunde hon vara död? Och på riktigt den här gången?
"Vad hände?" frågade jag.
"Hon var på väg till flygplatsen, de skulle ju hälsa på oss", berättade Zilla.
"Men hon när hon åkte över en bro så gick den sönder och hon föll ner med bilen i vatten, och drunknade."
Jag fundrerade över detta en stund, medan tårarna rann och rann.

EN VECKA SENARE

Begravningen var idag, hon skulle begravas här i Atlanta, nära oss liksom. En till död familjemedlem, hur många flera dåliga nyheter kommer jag orka med?
Jag gjorde mig i ordning för begravningen, jag lutade mig mot väggen vid fönstret och suckade, jag ville inte leva utan min syster, Zally är bara för bra för att dö.

Jag stod där och kunde knappt konsenterara mig på att fixa mig, jag bara stirrade med stramande kinder och rödgråtna ögon.
"any where you are i'll be near, every single promise I'll keep, what kind of girl would I be if I where away when I need me most? And I know a angel where send, just for me, staying right beside you tonight, I'll be by your side, what are words if you don't need them when you say them? They live on even when you're gone, any where you go I'll be there, I forever keep you my angel close..."
Jag mumlade orden, det kändes bara så rätt just nu, de passade för stunden.

Det knackade lät på dörren, jag vände mig om och fick se Lucas stå där. Jättefin i sin kostym, han log tafatt. Han var så himla snäll, kände mig knappt men ändå gjorde han sig så fin han kunde och visade stor vördnad. 

"Kommer du Zoey?" frågade han, jag nickade och rättade till klänningen, jag måste vara otroligt fin på min älskade systers begravning, jag bara önsakde att det var hennes brölopp vi gjorde oss i ordning för och inte hennes begravning.

Jag gick fram till Lucas och gav honom en kram, han kramde mig tillbaka, det var väldigt tröstande.

"Tack", viskade jag.
"Ingen orsak." viskade han tillbaka.

"Zoey! Kom nu!" ropade Zilla ifrån köket.

"Kommer!" ropade jag tillbaka, rösten bröts och jag torkade mig under ögonen igen. Jag och Lucas gick ner till de andra, alla var jättefina, med svart kläder allihopa. Det var Effie, Lesslie, Ian, Justin, Pattie, Zilla, Zavannah, Zandra, Zelda, pappa, Donna, Matt, Daniel, Sydney, Kendall, Kelly, Kimberly och Kristy. En hel del alltså.

Jag kramade om den var och en, tårarna kunde inte sluta rinna på någon i min familj, de andra såg allvarlig och förståeende ut, men Effie och Lesslie grät såklart.

"Vi finns här Zo", mumlade Effie i mitt öra.
"Ja det gör vi", viskade Lesslie.

"tack", sa jag och kramade dem en gång till.

Vi gick tillsammans till kyrkogården, jag, kusinerna, mina systrar och Pattie lade en varsin ros på graven och jag kunde inte sluta gråta. Jag lade ner min ros, om sorgfullt medan jag viskade orden : "any where you are I'll be near,  every single promise I'll keep, I'll forever keep you my angel close."

Jag tittade upp samtidigt som en tår rann ner för min kind, jag möte Ians blick. Han såg sorgsen ut, som om han verkligen menade det. Jag tittade ner igen och ännu en tår rann ner för kinden, att det var så svårt att förlora någon.

Jag hade gjort det förut, mamma. Men det kändes svårare nu, mycket, mycket svårare.

Tre rörliga bilder! Yeey! Det här är alltså det sista tidsinställda inlägget, sorry hinner inte verkligen inte mera! Ska på läger på måndag och ja... jag hinner inte mer... :( kommentera!!

Lite infomartion nu, i detta kapitel ska Zoey till Justins konsert bara så ni vet ;)
"Okej allihopa, ni har träffat Zoey Martin?" sa jag och svepte med blicken från den ena i mitt crew till den andra medan jag höll i Zoeys arm. Hon log och de andra log tillbaka.
"Ja, jag har det", sa Scooter och reste sig. "välkommen tillbaka."
"Tack." sa Zoey och log ännu lite större. Hon var så väluppfostrad.
"Jag med." sa Usher.
"Inte jag." sa Mama Jan.
"Okej, Zoey det här är Mama Jan och Mama Jan det här är Zoey." sa jag.
"Hej!" sa Zoey.
"Hej." sa Mama Jan vänligt.
"Jag ska byta om, sedan börjar konserten." sa jag till Zoey, hon nickade.
"Sätt dig i soffan du", log Mama Jan, Zoey gjorde som hon sa och log tacksamt.

ZOEY

Justin gick för att byta om och jag lutade mig tillbaka i soffan, det kändes skönt att få sitta igen.
"Hur träffade du Justin?" frågade Mama Jan. Det slog mig att jag faktiskt glömt bort det.
"Jag minns inte riktigt, jag tror... just det! Antingen så sprang han omkull mig eller så var det hans fans!" sa jag och Mama Jan skrattade.
"Ja herregud dem där flickorna är som galna i honom."
"Ja verkligen."
Justin kom ut och tog med mig till en liten "vrå" där jag såg scénen bakifrån, jag kunde sitta på en stol där men jag stod helldre upp.
Justin gick ut på scénen och kom in igen, konserten hade inte börjat ännu. Efter en halvtimme skulle han uppträda, gick ut på scénen och fansen skrek så högt att jag nästan föll omkull.
Justin sjöng låtar från sitt gamla album, några från hans gamla och ja det var underbart att se honom så engerad i det han älskade.
"Och nu, Boyfriend!" sa Justin och kastade en blick bakåt, jag kunde nästan svära på att han sökte efter mig.
"If I was your boyfriend, I'd never let you go, I can take you places you ain't never been before, baby take a chanche or you'll never ever know, I got money in my hands that I'd really like to blow, swag swag swag on you, Chillin by the fire why we eatin’ fondue, I dunno about me but I know about you, So say hello to falsetto in three two..."
Jag tänkte på hur bra låten passade Justin, med mig i alla fall, han säger ju "om jag var din pojkvän så skulle jag aldrig låta dig gå."
Det borde vara "aldrig låta dig gå igen", han hade ju faktiskt haft sin chans och han sumpade den.
Justins manager Scooter stod plötsligt bakom mig, jag tittade förvånat på honom.
"Hej." sa jag.
"Hej." sa han. Jag visste inte vad han ville och han verkade inte vilja framföra det heller.
"Vad tycker du om honom?" frågade Scooter.
"Åh han har en underbar sångröst! Jättefin..."
"Jag menar vad tycker du om honom, hans personlighet och så", avbröt Scooter.
"Jaha... öh, han är en jättegullig kille som har hjärtat på rätt ställe och får mig att bli glad."
"Tänkte väl det, Justin har varit nere på sistone, men så fort du är i närheten är han sig själv igen, du är bra för honom, du borde veta det." sa Scooter.
"Är han?" frågade jag.
"Ja, han har varit ledsen, inte ens Chaz och Ryan har fått honom på bättre humör, men så fort du skickar SMS eller ringer så blir han på jättebra humör och skämtar som vanligt."
"Wow... det visste jag inte", sa jag förundrat, jag visste absolut inte att jag var en sådan glädjekälla för Justin.
"Jag hoppas att du hälsar på honom även när han turnerar(stav), han behöver det." sa Scooter, sedan gick han därifrån.

"Det ska jag." viskade jag, den lilla ilska jag kände förut var borta, nu kände jag bara medlidande för Justin, om Ian hade varit med en annan och jag fortfarande var kär i honom, gud vad hemskt. Jag skulle göra precis som Justin, jag skulle leva som Justin, jag skulle vara Justin.

Justin kom backstage för en liten paus innan nästa del av konserten, han var väldigt peppad och pratade hela tiden, jag såg på Scooter som log stort, tydligen var inte Justin jämt såhär. Ryan Good, Justins stylist var väldigt energisk, han var jättetrevlig och hade humor, jag gillade honom. Han var verkligen något upppiggande för Justin, det syntes.
Vi samlades i en stor ring och bad för Justin, det gjorde dem varje gång innan en konsert, jag hade väl sett Never Say Never.

BAM femtionionde kapitlet ute! Kommentera! <3 Nästa på Friday!

”Zoey var har hänt?”

Jag såg upp och insåg att jag sprungit rakt in i Effies famn.

”Det var Chad, och sedan så var det Liam och… jag vet inte.”

Tårarna började rinna igen, jag försökte desperat torka bort dem men det var lönlöst.

”Liam? Vad gjorde han med dig?!” utbrast Effie.

”Ingenting, bara rörda vid mig.” suckade jag.

”Aw gumman, kom med mig till gentlemännen så ska vi ta hand om dig”, sa hon och hjälpte mig till Ians välkomnande famn.

Han frågade inte vad som hänt, inte mig i alla fall och Effie kunde förklara lika lite som jag hade hasplat ur mig tidigare.

”Det är bra nu Zo, ingen kan skada dig nu.” viskade Ian och kramade mig ännu hårdare.

”Hoppas du har rätt”, viskade jag tillbaka, jag tänkte på Liams händer och Chads leende. Vafan var det med mig?!

TRE VECKOR SENARE

Min mobil vibrerade, när jag läst meddelandet från Justin tjöt jag högt och sprang ner för trappan.

På messet hade det stått: Står utan för din dörr inför tre dagars ledighet från turnén! Kom ner! Xxx Justin

Jag öppnade dörren och föll i Justins famn.
”Hej Biebs!” ropade jag.

”Hej Zo!” ropade Justin.

”Jag har saknat dig jättemycket, Chad har varit här och bet på bara knän att vi ska vara tillsammans igen, sedan har Liam försökt vara snäll fast skrämde vettet ur mig, ja det har hänt massor! Effie har en ny kille som hälsar på just nu! Ja vi ringer dem så kan vi alla gå ner och bada…”

”Ta det lugnt Zoey”, skrattade Justin. Jag rodnade lite över mitt pladder men jag var bara så glad över att se honom igen, när jag väl tänkte på det så insåg jag att Justin faktiskt är en av mina bästa vänner om man inte räknar med Effie och Lesslie, för det är mina bästisar, mina bästa, bästa, bästa vänner i hela världen som jag skulle dö utan.

Lite senare satt jag, Effie, Lesslie, Justin, Costas och Lucas på stranden och småpratade med solen värmde oss.
”Någon som ska bada?” frågade Effie.
”Jag!” sa jag. De andra ville stanna i solen, Justin tog fram kameran och jag flinade, han tog en massa kort på oss, den nörden.

Vi kastade oss ner i vattnet, lagom varmt faktiskt. Vi skrattade och stänkte på varandra, tills vi knappt frös så att tänderna skallrade.

När vi torkat igen kollade vi på fotografierna Justin hade tagit, vi skrattade åt bilderna, en var när jag precis gått i och inte doppat mig, jag tyckte det var kallt att vattnet nuddade vi magen så jag gjorde en grimas som

När vi torkat igen kollade vi på fotografierna Justin hade tagit, vi skrattade åt bilderna, en var när jag precis gått i och inte doppat mig, jag tyckte det var kallt att vattnet nuddade vi magen så jag gjorde en grimas som fick alla att skratta.

”Justin ska du ha någon konsert dem här tre dagarna?” frågade Effie när vi lagt oss på våra handdukar igen.

”Nej, men efter det ska vi stanna i Atlanta i två dagar till, då kommer jag hade konsert”, svarade Justin.
”Kommer du? Då kanske vi kan träffas efter dem någon gång? Eller kanske kan jag få komma på en?” frågade jag.

JUSTIN

”Kommer du? Då kanske vi kan träffas efter dem någon gång? Eller  kanske kan jag få komma på en?” frågade Zoey.

Jag tänkte på när Selena och jag skulle träffas, att hon ville ha tillbaka mig, och att jag skulle glömma Zoey. Som om det skulle hända.
”Ja visst, kom gärna på en, det skulle vara kul att veta att du sitter i publiken eller backstage och ser på mig”, log jag.
”Åh tack Justin!” pep hon. Jag skrattade till över hennes upphetsning.

”Vad kommer drömkillen säga om det då?” frågade jag stelt.

”Ian? Vem bryr sig? Jag får göra vad jag vill.” svarade Zoey enkelt. Hon var verkligen självständig.

”Okej.” log jag.

ZOEY

Hemma. Konstig känsla. Greklands frid och glädje är helt borta.
Den romantiska kopplingen mellan Effie och Costas höll i sig, han skulle snart komma för att hälsa på.
Effie kunden inte sluta prata om Costas, om allting han gjorde och sa under tiden vi var i Grekland.

”Ska vi äta ute ikväll?” frågade Lesslie en eftermiddag.

”Visst”, sa jag kort.

”Ja!” utbrast Ef. Jag log och reste mig från min säng, klockan var halv fyra så vi borde nog göra oss i ordning om vi skulle äta ute ikväll.

”Vi ses klockan sju på One Flew Souht.” sa Effie. Hon hade tydligen tänkt samma sak som jag.
”Okej! Vi ses damer.” sa jag. Vi kramades och sedan gick de hem till sig.

Jag duschade snabbt, gjorde en inpackning och sedan torkade jag håret. Jag tog på mig kläder, sminkade mig lite.

Mobilen ringde i samma stund jag tänkte gå, det var Effie.

”Hallå?”

”Hej Zo! Tar du med Ian eller? Lucas kommer! Det var Less som bjöd honom! Snääälla!”

Jag skrattade till över hennes upphetsning.

”Visst.”

”Bra! Jag ringer Cos… just det! Fan! han bor ju i Grekland! Agh…”

”Ta det lugnt, jag tar med Ian”, skrattade jag.
”Du är bäst! Ses snart puss och kram!”

”Desamma…”

Jag ringde till Ian, han var såklart en gentleman som vanligt och sa ja med en gång, så gulligt.

Lucas och Lesslie väntade utanför, de höll i varandras händer, jag log automatiskt, så gulliga var dem.

”Hej!” ropade jag.

”Hej!” ropade Lesslie tillbaka, Effie kom i samma stund, hon suckade djupt när hon såg våra dejter.
”Costas kommer snart så jag kommer inte vara forever alone varje dejt…” sa hon och vi flinade, av respekt självklart.

One Flew Souht var den bästa sushi restaurangen i hela Atlanta, jag älskade den.

Justins låt As Long As You Love Me spelades svagt i högtalarna, det fick mig att inse hur mycket jag faktiskt saknade honom. Snabbt skickade jag ett SMS till honom.

Hey Biebs, du har antagligen konsert men jag vill träffa dig snart! Har du uppehåll snart så vi kan träffas? XOXO Zo

Han svarade inte, antagligen hade han konsert eller så var det ganska stor tidsskillnad där han var nu. Vad vet jag?

”Vem messar du med?” frågade Lesslie. Jag tittade upp och lade ner mobilen.

”Justin”, svarade jag. Ian såg likgiltigt bort men jag visste att han inte gillade det. Försiktigt klappade jag honom på armen och han slappnade av lite.

Vi satte oss och killarna gick iväg för att beställa efter att ha fått våra beställningar.

”Kommer du ihåg den där tönten Chad som du var ihop med förut? Han som dumpade dig?” frågade Effie plötsligt.

”Ja hurså?” svarade jag.
”Han står där”, sa hon och pekade ut genom fönstret. Japp där stod han, mitt gamla ex. I handen hade han en kartonglåda men Take Away Food från någon kyckling restrang. Men den hade börjat glida ur handen på honom, för han stirrade på mig och verkade inte vilja sluta.

”Vad stirrar han på?” väste Lesslie.

”Ingen aning, men det känns som om han stirrar på mig”, viskade jag.
”Eller hur.” viskade Effie tillbaka.

Han stod där i säkert fem minuter till innan jag fick nog.

”Jag går och pratar med idioten.” sa jag och gick ut till honom.

”Zoey?” undrade han.
”Ja? Vad vill du?”

”Det var länge sedan.”

Dagarna började bli längre, hårdare arbete och mera konserter, det var perfekt. Jag behövde knappt tänka på Zoey, eller något sådant. Idag var det dags för mötet med Selena i Miami, vi skulle träffas i pausen mellan min första och andra konsert.

”Kom igen nu Biebs, lite vattenmelon?” sa Ryan. Jag flinade, tog en liten bit vattenmelon och sedan skyndade jag mig upp på scenen till fansens vilda skrik.

Efter konserten byte jag om till jeans, t-shirt, keps och ett halsband, kepsen var mest för att dölja ansiktet plus att jag gillade den, i sista sekunden tog jag mina solglasögon också.

”Jag kommer en timme innan nästan konsert”, sa jag till Scooter.
”Bäst för dig det!” ropade han efter mig. Jag flinade och skyndade ut, jag tog bakvägen eftersom framsidan var fullpackad med fans, jag hade inte tid om jag inte ville hamna i onåd oss Selena.

”Hej Justin!” ropade Selena, hon stod en bit bort och höll i en Elle tidning.

”Hej Sel”, sa jag, skyndade fram och kramade henne, hon kramade mig tillbaka.

”Så vad ska vi göra?” undrade hon.

Selena hade på sig solglasögon, och en mössa hon dragit ner ganska mycket över ansiktet, inte heller hon ville bli igenkänd, som pricken över i:et hade hon en jacka med krage som dolde hennes ansikte.

Jag drog ner kepsen ännu mera, och dolde ansiktet med handen.

”Vi går till ett lugnt ställe.” sa jag.

”Svårt att hitta ett lugnt ställe i Miami”, suckade hon och tog min hand.

”Mhm…” muttrade jag.

Tillslut hittade vi ett litet café med knappt några alls, Selena lyckades beställa mat utan att bli igenkänd, det var bara ett gammalt par på cafét, inget stort hot alltså.

”Så, hur var konserten?” frågade Selena.
”Bra, det gick bra.” svarade jag.

”Kul.”

”Hur gick det för dig?” frågade jag.
”Underbart!” log hon, jag nickade och flinade.

”Vad kul.” sa jag.

”Justin… jag vill att vi ska, funka.” sa Selena efter en stunds kallprat.

”Hur menar du?” frågade jag.

”Jag är kär i dig Justin, jag menar det finns många sett att så det funkar, jag menar du kan glömma Zoey.”

Jag tittade på henne en stund, sedan suckade jag djupt.

”Det är sött av dig Sel, jag vill att det ska funka också, jättemycket, men det finns inget sett, i hela världen som gör att jag kan glömma Zoey.” sa jag, reste mig och gick därifrån.

Jag hörde Selenas steg bakom mig, jag såg mig omkring. Människor fanns överallt, snabbt tog jag av kepsen och solglasögon och ställde mig framför några unga tonårstjejer.

”Hej, jag är Justin Bieber.” sa jag och log. De skrek och snart hade en stor mängd samlats kring mig.

Selena ropade mitt namn, om och om igen.

”Justin! JUSTIN!”

Jag ignorerade henne, fansen kom närmare, luften liksom tog slut, jag hade glömt att jag hade klaustrofobi, en stark sådan också. Vart var Kenny när man behövde honom?

Jag lyckades få upp mobilen och ringa Kenny.

”Justin?”
”Jag behöver hjälp, fansen är överallt.” sa jag.

”Vart är du?”

Jag berättade vart jag var och lade på, fansen skrek, ropade mitt namn och knuffade mig fram och tillbaka.
”Justin! Justin! Justin!”
Efter säkert en kvart kom äntligen Kenny, han knuffade bort alla fansen och hjälpte mig därifrån.
”Det här var andra gången!” utbrast Kenny på vägen tillbaka.

”Kanske det”, muttrade jag.
”Vad tänkte du på?” fräste han.

”Jag ville bara komma bort från Selena.” sa jag.

”Genom att bli anfallen av fans?!” fräste Kenny, jag suckade och blundade. Han hade rätt, jag klantade mig, det var inte första gången precis. Det sög verkligen.  

JUSTIN

Jag gick av scenen med ett leende på läpparna.
”Bra jobbat Justin!” sa Usher och dunkade mig i ryggen.

”Tack”, log jag. Scooter kom fram till oss.
”Det gick jättebra Justin.” sa han.

”Tack Scott Braun”, sa jag och flinade.

”Wooh, du är så rolig Justin, kom igen nu.” sa Scooter och dolde ett leende.

Mamma satt och väntade på mig i fikarummet, jag satte mig i soffan och tog fram min mobil.

”Vad gör du?” frågade mamma.
”Messar Ryan.” svarade jag kort.

”Ska ni träffas nu när vi ska till Startford innan turnén?” frågade hon.

”Tror det, han och Chaz kokar ihop något.” sa jag.
”Vad kul för dig lilla gubben! Hur mår flickan?” utropade mamma och rufsade mig i håret.

”Zoey? Hon mår bra, de är i Grekland”, svarade jag.
”Vad trevligt, vet hon om turnén?”

”Nej…”

Det var det jag hade försökt säga till henne men jag ville inte ta ifrån henne semestern, tänk om hon skulle bli sårad för jag inte sagt något.

Snabbt skickade jag ett SMS till henne.

Ska ut och turnera i ett halvår med två veckors paus i Startford och Atlanta, försökte säga det förut men du var på semester haha xo Justin

Efter två minuter kom hennes svar, jag skakade i hela kroppen över vad det kunde stå. Men vad hon skrev överraskade mig smått.

Va kul Biebs! Jag kmr sakna d! xoxo Zo<33

Jag blev varm inombords och lutade mig leende tillbaka i soffan, när min mobil ringde.

”Hallå?” sa jag.

”Hej Justin det är Selena!”

”Hej Sel! Hur mår du?” frågade ja.

”Super, och du?” svarade hon.

”Jättebra, är på turné.” sa jag.

”Vad kul! Jag också! Kommer du till Miami?” frågade hon.

”Ja”, svarade jag.
”Jag med! Vilket datum! Jag kommer 26 Juni!” utbrast hon.

”Jag med”, log jag.
”W-o-w! vi träffas va?”

”Självklart!”

”Bra! Vi bestämmer mera senare! Puss och hej!”

Vi lade på och nu hade jag ännu mera själ till att le, det kändes bra, väldigt bra.

Selenas låt Hit The Lights spelades på radion, att höra hennes röst värmde inombords, kanske var jag lite kär i henne också? Nej jag vet inte.

”Justin! Dags för scenen!” ropade Scooter till mig.

”Okidoki”, ropade jag tillbaka, reste mig och gick ut till omklädningsrummet.

När jag trädde fram på scenen skrek alla, majoriteten var tjejer men några killar och typ sådana i min ålder var där också, annars var det mest tjejer från tolv till sexton, men den här kvällen var det fler än så. Det var inte så att jag inte tycker om dem fansen men jag ville bli lite mera känd och omtyckt bland de äldre, jag älskade alla mina fans, självklart.

Jag sjöng Boyfriend, Die In Your Arms, As Long As You Love Me och alla andra från mitt senaste album ”Believe”, sedan några andra från gamla album.

”Du rockade ikväll Biebs! Du äger!” skrek Ryan (Good) när jag kom in från scenen.

”Tackar, tack”, flinade jag.
”Nej vi ska tacka din röööööst!” ropade Ryan och jag skrattade.

Mama Jan kom in också, hon log stort.

”Yo”, sa jag och flinade.
”Yo, du var ur grym.” sa hon.
”Jag sa ju det! Tacka hans röööööst!” vrålade Ryan.

”By the way… din flickvän var här förut.” sa Mama Jan.
”What? Vart är hon?” utbrast Ryan. Mama Jan och jag flinade.

Ryan var galen i sin flickvän Ashley Benson (de dejtar faktiskt på riktigt), så fort man nämnde henne blev han alldeles hispig, det var roligt att se.

”Hon väntar med Usher och Scooter.” svarade Mama Jan och skrattade lågt.

Ryan försvann ut och snart hörde vi Ash glada röst.
”Hej Ryan! Hur mår du?”

Jag satte mig i soffan, törsten brände i halsen, jag behövde något att dricka. Nu.

”Jag tar något att dricka.” sa jag till Mama Jan. Hon nickade, snabbt gick jag fram och tog ett plats glas, jag fyllde det med vattnet från automaten som stod på bordet i fikarummet.

Jag tömde innehållet på tio sekunder och sedan sjönk jag ner i en fåtölj, det var skönt att vara tillbaka i kändis branschen, Justin Bieber är tillbaka.  

Effie, jag och Lesslie var nere på stranden hela dagen och spanade in killar (trots att jag har en pojkvän), men mest kollade vi efter Costas som vi inte såg någonstans.

”Han kanske avskyr stranden?” föreslog Lesslie.
”Eller så avskyr han mig.” suckade Effie och lade sig ner på sin handduk igen.

”Eller så avskyr han Lesslie”, sa jag.

”Visst, snarare dig.” flinade Les, jag skrattade och lade mig på mage för att sola ryggen.

”Ska jag smörja?” undrade hon.

”nej jag vill bli brun”, svarade jag.
”Men inte röd.” sa Lesslie och smörjde in både min rygg och Effies mage.
Vi låg ner och solade ett tag tills Effie reste sig.

”Vilka ska bada?” undrade hon.
”Jag!” utbrast jag och ställde mig.

”Med!” ropade Lesslie, vi fnissade och gick ner till havet, det var ganska varmt men ändå sådär skönt svalkande.

Vi kastade oss i vattnet under mycket skratt och fniss. När vi kom upp fick jag se en mörkhårig, bekant kille stå och vaxa en surfbräda lite längre bort.

”Wow, han är en surfare! Kolla Ef! Det är Costas!” ropade jag.

”Tyst”, väste Effie när Costas lyfte blicken. Jag vinkade som en galning och ropade på honom. Han skrattade och sprang fram till oss.

”Hej tjejer”, sa han. ”hej Effie.”
”H-hej…” stammade hon.
”Ska du surfa?” frågade jag.
”Ja, någon som vill följa med? Det finns extra brädor i garaget.” sa Costas och pekade på ett skydd med plåttak lite längre bort.
”Ja gärna”, sa Effie och log. Han hjälpte henne upp och de gick bort till skjulet och Effie fick en surfbräda.

Costas visade henne hur man vaxade brädan, de var så gulliga ihop!

EFFIE

Costas visade mig hur jag skulle paddla med armarna innan man ställde sig upp på brädan och surfade.

”Har du surfat förr?” frågade han. Jag skakade på huvudet.

”Nej, första gången.” svarade jag.
”Jaså? Jag älskar att surfa, när du blir bättre på det kan vi göra det tillsammans.” sa han.
”Du menar om jag blir bättre.” sa jag.

”Nej, nej, jag menade vad jag sa, du kommer bli riktigt bra, du har den glöden.” sa Costas och vi log mot varandra.
”Tack.” sa jag.

”Vill du testa att stå på den en gång på land innan vi testar?” frågade han.

”Ja”, sa jag och log. Costas lade brädan på två trälådor och hjälpte mig upp, sedan höll han i min midja så jag inte skulle tappa balansen och så jag skulle kunna förstå hur man står på en sådan här sak.

”Kan du stå själv nu?” frågade han och släppte lite på min midja.
”Tror det.” sa jag. Han släppte helt och jag lyckades stå kvar i samma position tills Costas sa att jag kunde gå ner.

”Tack Costas”, sa jag och log.

”Ingen orsak.” svarade han.

”Ska vi testa att surfa på riktigt nu?” undrade jag.
”Ja visst!” log Costas och tog upp sin bräda, jag tog min och vi gick ner mot vattnet, jag spanade mot tjejerna som gjorde tummen upp och log stort, jag log tillbaka och skyndade sedan efter Costas.

”Sådär, du går ut en bit, lägger dig på brädan och liksom paddlar med händerna.” sa han.
”Okej!” sa jag, vi gick ut i vågarna samtidigt.

Jag lyckades ställa mig upp, men efter ungefär tre minuter ramlade jag, brädan smällde till mig i huvudet och jag fick panik, jag kunde inte komma upp, brädan låg i vägen för mig.

Jag bankade på den och skrek, jag försökte komma därifrån men mitt lokalsinne var uselt under vattnet, istället fortsatte jag att banka och flytta på brädan men den var alldeles för tung, jag trycktes neråt, hur kunde jag vara så svag? Långsamt sjönk jag, jag ville bara komma upp men luften och kraften hade lämnat mig, min värld mörknade tills jag inte såg något annat än mörker och allting bara snurrade utan att jag såg det. Plötsligt kände jag hur någon eller något tog tag kring min kropp och drog med mig, jag visste inte om det var upp eller ner, inte förrän luft slog i mitt ansikte och jag kunde ta ett djupt andetag insåg jag vart jag var.

”Costas…” flämtade jag och såg på honom, för det var han som räddat mig.

”Hur gick det?” frågade han.
”Bra, eller, tror jag.” sa jag och log lite, han log tillbaka.
”Så härligt att höra, kom”, sa han och lade mig på brädan, han tog den andra och drog sedan sakta in oss mot land.

När vi kom dit smekte han mig över kinden.
”Är du okej?”

”Ja.” sa jag.

”Effie!”
”Ef!”

Lesslie och Zoey kom springandes och lutade sig över mig.

”Hur gick det?” frågade Lesslie.
”Bra”, sa jag.

”Hon drunknade nästan.” inflikade Costas.
”Ja men han räddade mig”, sa jag och log.
”Aw…” sa Zoey och Lesslie på samma gång.

”Jag tar med henne till sjukstugan, ni kan fortsätta sola.” sa Costas.
”Tack Costas, jag tror Effie uppskattar det”, sa Zoey, blinkade mot mig och sedan gick de bort till våra handdukar igen.

”De är verkligen rara.” sa Costas.
”Mm”, sa jag.

”Men inte lika rara som du.” log han. Jag rodnade och han kysste mig försiktigt på läpparna, det pirrade i min kropp. Jag log och lade min hand i hans hår, vi såg varandra i ögonen.
”Tack.” sa jag.

"Där är vår gate!" ropade Lesslie och pekade, jag och Effie följde efter henne till gate 8, vi slog oss ner på en bänk men inom fem minuter hade vi gått in i den stora butiken bredvid oss med parfymer, smink, godis, och allt sådant där.
"Kolla Zo, här är Justins parfym!" ropade Effie och höll upp en Someday-flaska. Jag hyschade irriterat på henne och hoppades att inga fans var i närheten, men det klart. De fanns överallt.

Efter en timme var det dags att gå till vårt plan, Effie hade hela famnen full med överdrivet stora godispåsar och chokladkakor, läsk skulle hon köpa på planet. Jag och Lesslie fnissade oss igenom kontroll och allt det där, när vi sjönk ner på våra platser kunde vi knappt stå upp för att vi skrattade så mycket. Jag och Effie satt bredvid varandra, Lesslie satt bakom oss. På hem resan skulle jag sitta själv och dem sitta tillsammans.
"Shopping, bad, sol, kultur, massage, och no guys! Hur bra kommer det här bli eller?!" utbrast Effie. Jag log.
"Bäst." sa jag. Det skulle bli skönt för mig utan alla jobbiga killar som hängde i hällarna på mig och bråkade dessutom. Justin hade tagit ganska illa upp för det där.
"Så vi går på spa va?" frågade Lesslie oroligt.
"Jadå lilla vän", skrattade Effie och klappade Lesslie på handen. Sedan bad flygpersonalen att vi skulle sätta på oss säkerhets bälten för det var dags att lyfta.
Jag, Effie och Lesslie höll för öronen och tjöt när vi lyfte från marken så de andra tittade förvånat på varandra.
"Skulle. Gått. På. Ett. Nöjesfällt. Istället." hackade Lesslie fram.
"Eller hur..." sa jag och flinade.

***

"Åh!" utbrast vi alla tre när vi kom in i vårt hotellrum, det var så himla fint! Stort, luftigt och ändå fint inrätt(stav) och hade tre stora sängar med varsit sovrum.
"Herregud hur mycket kostade detta?" frågade jag.
"Sjukt mycket." svarade Effie.
"Tur att man har en rik kille", sa Lesslie och pekade på mig. "rik mamma", hon pekade på Effie. "och rik syrra." hon pekade på sig själv och log.
"Vi låter så snobbiga", sa jag.
"Eller hur." sa Effie och blinkade åt Lesslie som skakade av skratt.
"Here's my number, so call me maybe!" sjöng jag och började hoppa i sängen, de andra såg på varandra och skrattade dem med, innan de kastade sig på sängen och hoppade med mig. Tillslut sjönk vi ihop i en hög av skratt.
"Balkongen..." hickade Effie och så gick vi ut till balkongen, det var väldigt fint i grekland, vita sten hus, blått av, grönt, vit, blått, väldigt exotiskt och fint.
"Jag känner mig som Afrodite!" sa jag och lutade mig över balkongens vita stenmur.
"Eller Zeus!" sa Effie.
"Det är ju en kille", sa Lesslie och rynkade ögonbrynen. "Athena menar du väl?"
"Nej! Zeus! Han är fett cool." envisades Effie, vi fnissade och gick sedan in för att byta om till lite mera fräscha kläder.

"Ska vi ner till poolen?" frågade jag.
"Du sa det syster." svarade Lesslie.
"Bra." sa jag, vi tog med oss handukar, ombyte och tog sedan på oss våra badkläder.

Senare gick vi ut för att äta, plötsligt ringde Effies mobil, hon tog upp den och svarade. Allting hon sa var "ja" "okej" "nej" "aha" "mm" "hejdå".
"Vem var det?" frågade jag när hon lagt på.
"Lucas, någon har förstört alla Janes saker, det tog sig in i huset, elda upp allting på gården och förstörde hennes grav, polisen börjar tro att någon mördade henne." viskade Effie.
"Va? Men gud är du okej?"
Effie började gråta, jag och Lesslie kramade henne hårt.
"Det kommer bli bra, vi hittar jävlen som gjorde det och då ska han få se på stryk." sa jag.
"Tack", mumlade Effie. "åh detta som skulle bli kul, jag har förstört allting." Hon suckade.
"Är du okej sötnos?"
Effie tittade upp, vi också. En lång, mörk, supersnygg kille stod där och betraktade oroligt Effie.
"Kan du amerikanska?" frågade jag.
"Ja, jag jobbade där förut, mitt namn är Costas", sa han och log. Vi log tillbaka.
"Hur mår du?" frågade han och nickade mot Effie.
"Inte så bra." mumlade hon.
"Kom, jag ska ge dig någonting att dricka i köket", sa Costas och hjälpte Effie därifrån.
"Aww..." sa jag och tog Lesslies hand.
"Ja, kärlek på hög nivå." sa hon.
"Verkligen..." sa jag. Och så ringde min mobil och förstörde ögonblicket av glädje för Effies skull. Jag tog trött upp den.
"Hej!"
Justin!
"Hej", sa jag och kunde inte låta bli att sucka.
"Ringde jag olägligt?" frågade han.
"Nej, nej, jag är bara på semester från e... jag menar från Atlanta med tjejerna."
"Med "e-atlanta" menar du mig och Ian?"
"Ja..."
"Ledsen att jag ringde i såfall." skrattade han.
"Ingen fara." sa jag.
"Ha det så bra då",
"Du med."
"Hejdå."
"Hejdå."
"VEm var det?" frågade Lesslie.
"Justin."
"S-u-c-k!" sa hon.
"Ja..."
Vi fnissade och fick se Effie och Costas komma tillbaka.
"Hejdå, tack Costas." sa Effie och log. Han log tillbaka och gick.
"Nå?"
"Nå vadå?"
"Kysstes ni?" frågade Lesslie och rörde på sina ögonbryn så att Effie fnissade till.
"Nej, men han var väldigt söt, rar, och romantisk..." sa Effie.
Våra hakor föll ner till bröstet när vi såg hur Effie drömskt fortsatte prata om vad Costas sagt och gjort under den kvart de var borta.

Sitter här och älskar Delena<3 Men ja hihi :) Nästa kapitel kommer på fredag!

Jag loggade in på FaceBook och kollade de senaste innan jag loggade ut och gick in på spotify, jag satte på
Say My Name med Destiny's Child och lade mig i sängen och sjöng med. Det knackade på dörren.
"Kom in!" ropade jag och stängde av musiken. Zilla kom in.
"Hej, vill du hänga med och shoppa med dina systrar?" frågade hon.
"Ska Zavannah med?"
"Japp", svarade hon.
"Okej." sa jag och följde med Zilla ut, jag tog med mig min Ipod och stoppade in hörlurarna i mina öron.
"Vad lyssnar du på da?" frågade Zavannah retsamt.
"I've been everywhere , yeah looking for someone..." sjöng jag, Zavannah suckade högt.
"TÖNT!" ropade hon.
Zilla och Zandra skrattade. Jag himlade mig och blundade, jag tänkte på Beyoncé konserten vi var på för ett tag sedan, det var så himla roligt, jag kanske borde fråga Zilla om vi kunde se en till konsert? Eller kanske börja föra dagbok igen? Dagboken! Just det!

När vi kom hem igen gick jag direkt till mitt rum och tog fram min dagbok. Den hade ett lager dam på sig för jag hade inte rört den på flera månader.
Jag blåste bort damet och öppnade boken, i den stod min funderingar i säkert två år, jag strök över sidorna och log åt minnen som stod nerklottrade där.
Jag tog fram en penna och började skriva.

Mitt liv har nog förändrats ganska mycket, tror jag. Har en ny pojkvän, vet hur det käns att ens bästa vän försvinner, vet hur det käns att bli sviken, lämnad, ensam... jag vill inte tänka på allt det här. Men som man säger, What Dosen't Kill You Makes You Stronger, tydligen är det sant, mycket sant för jag känner mig starkare än någonsin, en som gått igenom allting liksom.
Effie tror att jag behöver få åka bort lite, ta en paus från killarna liksom, jag tycker det låter konstigt, för bara två veckor sedan kom vi hem ifrån London, men Effie vill att jag, hon och Lesslie ska åka till typ Kroatien eller Italien.
Jag skulle gärna göra det, men i sommar då, för sommarlovet är snart här, om två dagar är det skolavslutning, ja! (vet inte vad jag skrivit förut men vi säger det nu hehe). Det känns verkligen härligt att snart kunna slappa.

Jag lade ner pennan och funderade på vad jag just skrivit, kanske skulle det vara bra för mig att åka iväg ett tag bara tillsammans med tjejerna.

TVÅ DAGAR SENARE

"...ni har lärt oss lika mycket vi har lärt er, ni har varit underbara och flitiga detta år och jag älskar er alla! Ni kommer säkert att få en underbar sommar och jag önskar er all lycka i världen! Nu har ni sommarlov!" ropade rektorn Mrs Puygarny och alla skrek av glädje, vi hoppade runt i en stor lycklig ring och sedan var det dags för kram kalaset.
Jag kramade alla i min klass, Donna, Skeeter, Kathy, Sarah, Luke, James, Hannah, Adam, Nina, Paysley, Dean, Harrod, Lewis, ja alla.
Sedan kramade jag min lärare och sedan sprang jag, Lesslie och Effie ut genom skolans portar.
"SOMMARLOV!!" Skrek vi i kör och skrattade.

Jag låg i sängen och halvsov medan Top Model 3 gick på TV:n, jag hade varit uppe hela natten och varit med Lesslie och Effie för att fira vår ledighet. Fast sommarjobb väntade självklart, jag skulle jobba i glasskiosken i två veckor.
Men nästa vecka så åkte jag, Lesslie och Effie till Grekland, det skulle bli så kul!
Det knackade på dörren, jag mumlade lite om att man fick komma in och dörren öppnades. Zandra kom in och började nästan skratta.
"Vad?" suckade jag.
"Näe inget, men", Hon bet sig i läppen och allt det glada i hennes ansikte försvann.
"Vad har hänt?" frågade jag och satte mig upp.
"De har satt Elijah i fängelse för tre år framåt, och, han får inte ta emot besökare, jag kommer inte få träffa honom på tre år!"
Zandra började gråta, jag kramade henne och hjälpte henne ner under mitt täcke och sedan låg vi där och jag lät henne gråta, så som systrar ska göra mot varandra.
Zilla kom in.
"Hörde gråt?! Vad händer?" undrade hon.
"Zandra..." sa jag och Zilla kom genast dit, Zan berättade vad som hänt och Zilla satt kvar där med oss, det kändes skönt att ha henne där.

Senare på dagen kom Ian förbi, Zandra hade gått gud vet vart, Zilla skulle till ett möte med Matt och Zavannah var på träning så vi hade huset för oss själva, vi gjorde middag och efter det så fixade vi i ordning i köket.
Jag tog några tallrikar i handen för att ställa dem i diskmaskinen, Ian stannade precis framför mig. Jag suckade och log mot honom.
"Vad vill du sötnos?" frågade jag, han flinade och flyttade på sig så att jag kunde komma förbi, vilken gentleman.
"Du Ian", sa jag när vi satt framför TV:n en timme senare.
"Ja?"
"Lova en sak."
"Vadå?"
"Att vad som än händer, typ att du blir satt i fängelse..."
"Tror du jag är kriminel?" undrade han och höjde ett ögonbryn.
"Nej, nej, jag bara om det händer så vill jag att du varje dag ska prata med mig, ringa till mig eller något sådant, okej?"
Han skrattade tyst och satte en hår slinga bakom ett av mina öron.
"Jag lovar."
Jag log.
"Bra." sa jag och lutade mig mot honom, jag var plötsligt väldigt trött.
"Sov du", viskade Ian.
"mm..." mumlade jag och snart hade jag somnat.

"Vart har du varit?" frågade jag när vi slagit oss ner vi bordet igen, Effie log skamset.
"Tja... först på lite olika ställen, besökt Janes grav... hälsat på några släktingar, eh få se... nej det var nog allt." berättade hon.
"Oliver Plaza då?" undrade Lesslie.
"Just det! Oliver Plaza-hotellet! Gulligt va?" utbrast Effie och vi skrattade lite.
"Ja..." sa jag och kramade henne igen, det kändes inte som om hon varit borta i ungefär två, tre veckor utan snarare ett år.
"Ska vi lämna dem ifred?" frågade Justin och reste sig, de andra killarna nickade och gick, gud vet var.
"Åh vad söta dem är.." suckade och följde våra gentlemen med blicken.
"Ja", mumlade Lesslie och rodnade, jag kollade på Ef för att se om hon också sett Lucas och Lesslies kyss.
Effie nickade lite och flinade stort.
"Ja, speciellt Lucas! Eller hur Les?" sa jag ondskefullt.
"Jag vet inte vad ni pratar om", fräste Lesslie.
"Ja visst! Vi såg att du och Lucas kysstes! Om ni nu inte gjorde något me..."
"KÄFTEN EF!" ropade Lesslie så att alla kollade på oss men vi kunde inte sluta skratta.

JUSTIN

Tjejerna skrattade så högt och mycket att alla i lokalen vände sig om och gav dem ilksna blickar.
"Söta..." mumlade Ian, det högg i hjärtat när jag insåg att så som Ian såg på Zoey var exakt så jag hade kunnat göra förr, om jag hade varit Ian hade jag aldrig någonsin släppt Zoeys hand, aldrig, aldrig.

Efter två timmar kom tjejerna och sa att vi kunde gå nu. Äntligen gå nu enligt mig.
Zoey och Ian delade rum, Lesslie bodde i Effies rum och det blev så att jag och Lucas delade rum också.
"Du Justin", sa Lucas plötsligt, vi båda hade legat och kollat på TV ett tag nu. Så vände på huvudet och såg på honom.
"Ja?"
"Jo, jag... kysste Lesslie idag." sa han.
"Jag vet mannen", sa jag och flinade. Lucas rodnade lite.
"Du känner henne sådär va?"
"Ja, vi har känt varandra i typ ett halvår antar jag." svarade jag.
"Okej... vet du vad hon gillar typ?"
"Vet du, du borde fråga Zoey."
"Va?"
"Z-O-E-Y! Hon och Lesslie är bästa vänner ju", sa jag.
"Okej..."
"Men jag vet att Lesslie är 'singel and free'." flinade jag.
"Tack Justin." sa Lucas och log lättat.

NÄSTA DAG
Vi alla bestämde oss för att åka hem, det tjänade ingenting till att vara kvar här något mera.
"Så ni var dem enda killen och tjejen som delade rum, vad hände?" frågade Effie Ian när vi var på väg till flygplatsen.
"Ingenting, vad tror du om oss?" svarade Ian och log snett mot Zoey.
"Tydligare, hon låg med dig." sa Effie, Zoey fnittrade och Ian suckade. Jag vände mig bort, eftersom jag ville dölja mitt leende, det skulle få Ian att minska vänskapen mellan oss.

Zoey ställde sig bredvid Ian och han lade armen om hennes så hon kunde krama honom.
"Åh Ian, det där var väl ingenting?" flinade hon, han knuffade till henne och hon buffade på hans arm som en katt, smärtan rev i mig. Fan också.

ZOEY

När vi kom hem igen så var det mörkt, vi hade åkt ganska länge och jag var väldigt trött.
Jag skjutsade hem alla med min bil som stått på parkeringen sedan vi åkte till London.
Tillslut var det bara Justin och Ian kvar, som jag gjort med alla andra följde jag med Justin ut för att säga hejdå.
"Tack Justin, för att du följde med och så..." sa jag och gav honom en snabb kram, han stod tyst ett tag och tittade på mig. Sedan lutade han sig fram och kysste mig försiktigt, jag bara stod där, kysste hon inte tillbaka, jag kunde inte.
Men Justins kyss avbröts av att Ian knuffade undan honom så hårt att han föll omkull.
"Ian!" sa jag och tog tag i hans arm, han drog sig loss och gick fram mot Justin.
"Stick härifrån", väste Ian mellan tänderna.
"Det är mitt hus." väste Justin tillbaka.
Ian slog till Justin som började blöda, inte så mycket bara ett litet sår i pannan men jag fick ändå panik. Jag sprang fram till honom och letade igenom mina fikor tills jag fick fram mina pappersnäsdukar, jag torkade av Justins panna och hjälpte honom sedan på fötter.
"Förlåt", viskade Justin.
"Det är lugnt, förlåt själv, upp med dig nu." viskade jag tillbaka och pussade honom på såret, han log och skyndade upp till sig.
Tårarna hade bildats i mina ögon när jag vände mig mot Ian.
"Hur kunde du?! Slå honom! Du lyssnade inte ens på mig!" skrek jag.
Han sa ingenting utan bara såg ner, han kunde inte ens se mig i ögonen. Jag slog till honom över kinden, inte så hårt men ungefär som jag gjort med Justin tidigare.

"Förlåt, jag är ledsen, jag älskar dig, jag fick bara panik." sa Ian och den här gången såg han mig rätt i ögonen.
"Äsch", mumlade jag.
"Förlåt."
Hans röst bar inte riktigt, den skakade lite och jag började gråta utan anledning.
"Det är inte ditt fel, jag älskar dig också." sa jag tillslut och kysste Ian, han besvarade min kyss och kramade mig hårt, på något sätt kändes det som om jag förstod att han verkligen menade det.

"Selena vad... ville du?" frågade jag.
"Kom", sa hon och drog med mig till mitt rum.
"Okej, kan du säga nu?" undrade jag. Selena tryckte min hand. Sedan lade hon sin andra hand på min kind och kysste mig, jag visste inte om jag skulle besvara kyssen eller om jag skulle bara sitta där.
När hon lutade sig tillbaka log hon lite.
"Förlåt." sa hon.
"Va?"
"Ja, jag ville säga förlåt förallting, om otroheten och det, sedan ville jag säga att jag vet att du älskar Zoey, jag tänker inte vara ivägen för dig bara för att jag älskar dig, för det gör jag." sa hon.
"Gör du?" viskade jag. Hon nickade.
"Ja, det gör jag, förlåt mig så mycket."
Hon reste sig och gick, jag såg henne lämna mig, lämna mig bakom henne.

ZOEY MARTIN

Jag hade ringt Effie minst hundra gånger, ja i alla fall över tio gånger. Jag suckade högt och kastade mobilen på sängen.
Då ringde det på dörren, jag hörde hur Zilla öppnade och snart ropade hon på mig.
I soffan satt Effies mamma och Zilla, båda såg upprörda ut.
"Vad har hänt?" frågade jag för jag såg att Effies mamma grät.
"Effie är bort, hon har rymmt." sa hon.

JUSTIN BIEBER

Zoey ringde inte som hon sa, hon svarade inte heller när jag ringde till henne, det var verkligen inte likt henne.
"Vad sa Selena till dig älskling?" frågade mamma.
"Äh inget", mumlade jag.
"Okej, vad bra." sa mamma.
"mmm..."
Jag reste mig och gick in i badrummet, min mobil ringde men jag orkade inte gå och hämta den, det var väl Usher eller Scooter.
Jag låste dörren och sjönk ner mot den. Mamma knackade lät på.
"Scooter ringer." sa hon.
"Jag ringer till han sen", svarade jag.
"Okej." sa mamma och gick igen. En tår rann ner för min kind, jag torkade ilkset bort den. Killar gråter inte för att den de älskar är kär i någon annan. Hon älskar mig i alla fall, tänkte jag och sparkade till tvättkorgen som välte och smutskläder rann ut över golvet.
Jag torkade bort de följande tårarna, vad var det här egentligen? Boy's don't cry... eller?


ZOEY MARTIN

Jag satte mig ner i den svarta skinnfotöljen.
"Är hon borta?" viskade jag.
"Hon har rymmt", upprepade Effies mamma.
"varför?" snyftade jag och började gråta.
"Hon lämnade inte ens en avskedds lapp eller någonting." sa Effies mamma.
"Men varför? För att hennes kusin Jane är död?" undrade jag.
"De var väldigt nära Zoey, hon var arg på mig för att jag inte hade sagt något tidigare om att Jane gått bort." sa Effies mamma.
"Vänta lite... har Jane varit död länge?" utbrast jag.
"Ja, i några månader nu, hon dog i en bilolycka." svarade Galaxy (Effies mamma).
"Herrejävlar! Tur att Lucas dök upp", viskade jag.
"Jag ville inte uppröra henne, hon var så lycklig och..." grät Galaxy. Jag slog snabbt Lesslies nummer och bad henne att komma, det gjorde hon med än gång.
Vi berättade för henne var som hänt och hon brast också i gråt.
"Varför sa du ingenting?!" skrek Lesslie till Galaxy. Hon var rasande, jag tog tag i Les och försökte lugna henne men det hjälpte inte.
"Jag ville inte..."
"Ville inte?! Jag skulle också ha rymt!!" vrålade Lesslie. Jag knuffade till henne och all hennes ilska utvecklades till sorg och tårar.
"Fan, fan, fan", viskade jag, Zilla kramade min hand, jag suckade och lutade huvudet i händerna. Allt var en jävla röra, varför hade Effie inte sagt något? varför rymde hon? Vad fan höll hon på mig? Var var hon?

Jag och Lesslie var ute i timmar på stan och letade efter Effie, vi gick till alla ställen vi kunde tänkas hitta henne och alla andra ställen för den delen också.
Tillslut sjönk vi ihop på Starbucks, ingen av oss kunde hålla inne gråten länge, där satt vi. Två stycken arton åriga senor tjejer satt och grät i sina Chai Lattes.
"Hur kan hon vara borta?" viskade Lesslie. Jag skakade lät på huvudet, sanningen att säga hade jag inte den minsta aning.

"Jag kommer aldrig att ge upp, jag ska hitta henne." sa jag.
"Jag med, tills vi dör." sa Les.
Vi höjde våra lillfingrar och krokade dem i varandra, aldrig någonsin ge upp.
"Men vart tror du att hon kan vara då? Rik som hon är kan hon ju ha åkt utomlands!" sa jag.
"Jag vet, tänk om hon har åkt till..."
"London." avsultade jag.
"Att vi inte tänkte på det först!" sa Lesslie.
"Vi måste dit! Nu!" sa jag.
"Men skolan då? Effies mamma!" utbrast Lesslie.
"jag ringer till dem, där är Effie det handlar om", sa jag och lyfte mobilen till örat.

Två timmar senare satt vi på ett plan till London, jag, Lesslie, Justin, Ian och Lucas. Det kändes lite konstigt att ha både Justin och Ian där men jag hoppades att det skulle bli bra efter det här, att allting skulle ordna sig liksom.
Det kanske var en på miljonen att Effie var här men det var här hennes kusin hade bott, så det var nog första stället i alla fall jag hade tänkt på om jag vore henne.