Storys About Justin Bieber

"Vart har du varit?" frågade jag när vi slagit oss ner vi bordet igen, Effie log skamset.
"Tja... först på lite olika ställen, besökt Janes grav... hälsat på några släktingar, eh få se... nej det var nog allt." berättade hon.
"Oliver Plaza då?" undrade Lesslie.
"Just det! Oliver Plaza-hotellet! Gulligt va?" utbrast Effie och vi skrattade lite.
"Ja..." sa jag och kramade henne igen, det kändes inte som om hon varit borta i ungefär två, tre veckor utan snarare ett år.
"Ska vi lämna dem ifred?" frågade Justin och reste sig, de andra killarna nickade och gick, gud vet var.
"Åh vad söta dem är.." suckade och följde våra gentlemen med blicken.
"Ja", mumlade Lesslie och rodnade, jag kollade på Ef för att se om hon också sett Lucas och Lesslies kyss.
Effie nickade lite och flinade stort.
"Ja, speciellt Lucas! Eller hur Les?" sa jag ondskefullt.
"Jag vet inte vad ni pratar om", fräste Lesslie.
"Ja visst! Vi såg att du och Lucas kysstes! Om ni nu inte gjorde något me..."
"KÄFTEN EF!" ropade Lesslie så att alla kollade på oss men vi kunde inte sluta skratta.

JUSTIN

Tjejerna skrattade så högt och mycket att alla i lokalen vände sig om och gav dem ilksna blickar.
"Söta..." mumlade Ian, det högg i hjärtat när jag insåg att så som Ian såg på Zoey var exakt så jag hade kunnat göra förr, om jag hade varit Ian hade jag aldrig någonsin släppt Zoeys hand, aldrig, aldrig.

Efter två timmar kom tjejerna och sa att vi kunde gå nu. Äntligen gå nu enligt mig.
Zoey och Ian delade rum, Lesslie bodde i Effies rum och det blev så att jag och Lucas delade rum också.
"Du Justin", sa Lucas plötsligt, vi båda hade legat och kollat på TV ett tag nu. Så vände på huvudet och såg på honom.
"Ja?"
"Jo, jag... kysste Lesslie idag." sa han.
"Jag vet mannen", sa jag och flinade. Lucas rodnade lite.
"Du känner henne sådär va?"
"Ja, vi har känt varandra i typ ett halvår antar jag." svarade jag.
"Okej... vet du vad hon gillar typ?"
"Vet du, du borde fråga Zoey."
"Va?"
"Z-O-E-Y! Hon och Lesslie är bästa vänner ju", sa jag.
"Okej..."
"Men jag vet att Lesslie är 'singel and free'." flinade jag.
"Tack Justin." sa Lucas och log lättat.

NÄSTA DAG
Vi alla bestämde oss för att åka hem, det tjänade ingenting till att vara kvar här något mera.
"Så ni var dem enda killen och tjejen som delade rum, vad hände?" frågade Effie Ian när vi var på väg till flygplatsen.
"Ingenting, vad tror du om oss?" svarade Ian och log snett mot Zoey.
"Tydligare, hon låg med dig." sa Effie, Zoey fnittrade och Ian suckade. Jag vände mig bort, eftersom jag ville dölja mitt leende, det skulle få Ian att minska vänskapen mellan oss.

Zoey ställde sig bredvid Ian och han lade armen om hennes så hon kunde krama honom.
"Åh Ian, det där var väl ingenting?" flinade hon, han knuffade till henne och hon buffade på hans arm som en katt, smärtan rev i mig. Fan också.

ZOEY

När vi kom hem igen så var det mörkt, vi hade åkt ganska länge och jag var väldigt trött.
Jag skjutsade hem alla med min bil som stått på parkeringen sedan vi åkte till London.
Tillslut var det bara Justin och Ian kvar, som jag gjort med alla andra följde jag med Justin ut för att säga hejdå.
"Tack Justin, för att du följde med och så..." sa jag och gav honom en snabb kram, han stod tyst ett tag och tittade på mig. Sedan lutade han sig fram och kysste mig försiktigt, jag bara stod där, kysste hon inte tillbaka, jag kunde inte.
Men Justins kyss avbröts av att Ian knuffade undan honom så hårt att han föll omkull.
"Ian!" sa jag och tog tag i hans arm, han drog sig loss och gick fram mot Justin.
"Stick härifrån", väste Ian mellan tänderna.
"Det är mitt hus." väste Justin tillbaka.
Ian slog till Justin som började blöda, inte så mycket bara ett litet sår i pannan men jag fick ändå panik. Jag sprang fram till honom och letade igenom mina fikor tills jag fick fram mina pappersnäsdukar, jag torkade av Justins panna och hjälpte honom sedan på fötter.
"Förlåt", viskade Justin.
"Det är lugnt, förlåt själv, upp med dig nu." viskade jag tillbaka och pussade honom på såret, han log och skyndade upp till sig.
Tårarna hade bildats i mina ögon när jag vände mig mot Ian.
"Hur kunde du?! Slå honom! Du lyssnade inte ens på mig!" skrek jag.
Han sa ingenting utan bara såg ner, han kunde inte ens se mig i ögonen. Jag slog till honom över kinden, inte så hårt men ungefär som jag gjort med Justin tidigare.

"Förlåt, jag är ledsen, jag älskar dig, jag fick bara panik." sa Ian och den här gången såg han mig rätt i ögonen.
"Äsch", mumlade jag.
"Förlåt."
Hans röst bar inte riktigt, den skakade lite och jag började gråta utan anledning.
"Det är inte ditt fel, jag älskar dig också." sa jag tillslut och kysste Ian, han besvarade min kyss och kramade mig hårt, på något sätt kändes det som om jag förstod att han verkligen menade det.