Our Love Will Never Die Chapter 50-THE END!
Idag var det dags. Erins begravning. Alla som någonsin träffat Erin var där verkade det som. Olive, Tanya och Sarah stod tillsammans och grät som galningar. Jag gick fram till dem.
"Hur är det tjejer?" frågade jag.
"Super", sa Tanya.
"Duper", sa Sarah.
"Dåligt", avslutade Olive.
"Fattar, jag också, men tjejer, jag tror hon saknar er uppe i himlen lika mycket som ni saknar henne här nere." sa jag. De nickade och gav mig en kram.
Sedan var det dags för prästen att prata.
"Vi har samlats här idag för att sörja en mycket älskad flicka vid namn Erin Stella McLoud..." han pratade en lång stund. Alla grät och grät. Tillochmed prästen såg tårögd ut.
Kistan stod längst fram i kyrkan med massvis av blommor och ett vackert foto på Erin som log och strålade.
Innan vi gick ner till kyrkogården för att begrava Erin gick jag fram till kistan.
"Nu är du död, på riktigt, förra gången var inte samma sak huh? Jag saknar dig baby, vila ifrid."
Sedan sjöng Bee Broken Hearted Girl och alla grät. Igen. Sedan var det dags för att sänka ner kistan i marken.
Tre veckor senare
Jag satt vid Erins gravsten. Alla hade gått hem och det var två timmar sedan de var här och la blommor vid graven och så, jag brukade alltid stanna kvar längre än de andra. Jag satt där och pratade med henne.
"Jag saknar dig, det gör vi alla, om jag bara fick se dig en gång till skulle jag ge vad som helst, förstår du det? Vad som helst!" sa jag och fällde en tår.
Efter säkert en kvart slumrade jag till men vaknade av en vind som stod tag i mitt hår och blåste av mig kepsen jag hade haft på mig.
Jag såg mig omkring, jag måste ha sovit ganska länge, i två timmar kanske.
Steg hördes bakom mig och jag vände mig om men ingen var där.
"Hallå?" ropade jag. Inget svar. Jag gick en bit bort men såg ingenting. Då knackade någon mig på axlen. När jag fick se vem det var skrek jag till av glädje.
"Erin?" ropade jag.
"Ja", Erin log mot mig. Ärren i armen var bort och hon såg ut som hon gjort förut, frisk och kry.
"Men du är ju död och begraven", sa jag.
"Men du ville se mig igen och här är jag!" log hon.
"Okeeeey..."
"Justin sluta!" skrattade hon. Jag kramade henne.
"Hur är det möjligt?" frågade jag.
"Vet inte." Hennes leende slocknade.
"Men jag kan inte komma dit." hon såg ledsen ut.
"Komma vart?"
"Till ljuset du vet." sa jag.
"Varför inte?"
"Jag kan inte se det." Erin tittade upp på mig med tårglittrande ögon.
"Jag vill bara inte vara ensam något mera, ingen kan se eller höra mig, jag är helt ensam", hon grät nu.
"Men det brukar finnas ett själ varför du inte kan få ro, men Erin babe, du är fri." sa jag.
"Jamen du verkar så ledsen, det är min uppgift att få dig att inte sörja, och en sak till, Chaz, han tror att allt är hans fel."
"Han kommer över det, jag säger att du sa det, du är fri." sa jag. Hon tittade på mig en lång stund.
"Säkert?"
"Ja", log jag.
"Nu ser jag det." hennes ansikte sprack upp i ett leende.
"Bra, gå du."
"Åh tack!" ropade jag, kramade mig en gång till.
"Jag älskar dig." sa jag en sista gång.
"Och jag dig", svarade hon sedan var hon borta.
Jag vaknade med ett ryck. Hade allt bara varit en dröm? Nej det kändes så verkligt. Jag tog upp någonting som låg på marken. En bit papper. "Tack för allt" stod det. Jag log. Nej dröm eller inte, det var Erin och om jag kände henne rätt så var allting på riktigt, ja du vet för, änglar ljuger inte...
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ganska mycket bilder :/ Haha :D Men vad tyckte ni? Bra/dåligt? Kul/tråkig? Kommentera!! <3 Tänker börja skriva på den nya novellen nu haha! <3<3 PS. Jag uppdaterar "om novellen" rutan med en gång bara så ni vet!
Our Love Will Never Die Chapter 49-Crossed
Jag tänkte på att Erin hade kallat Kanye för självgod och att de hade skrattat tillsammans, jag tror att alla saknade henne, men jag gjorde det mest av alla, det var jag säker på.
När vi kom till sjukhuset mötte dr. Harris oss redan i receptionen. Han såg väldigt bekymmrad ut.
"Det har hänt något", sa han.
"Vad?" sa jag oroligt.
"En infektion hade satt sig i såren och har nu gjort så att hennes kropp inte kan, hm, ta emot blodet vi gav henne igår. För kanske en tio minuter sedan kräktes hon upp allting." sa han.
"Vad betyder det?" frågade Bee.
"Att hon inte kommer att överleva det här, hennes kropp klarar helt enkelt inte av det." sa dr. Harris.
"Va?" Orden ekade i mitt huvud. Skulle Erin inte överleva. Jag hörde Katherine fråga hur lång tid hon hade kvar och hur dr. Harris svarade i sisådär två dagar. Jag såg hur Chaz stirrade rakt framför sig innan han sprang iväg, ingen utom jag märkte det. Jag sprang efter. Han hade stannat utanför ingången och snyftade tafatt.
"Chaz?" sa jag.
"Allt är mitt fel", viskade han.
"Nej", sa jag bestämt.
"Jo, och det vet du." Jag kunde inte tittade ner. Han hade faktiskt rätt, Erin hade ju skyllt allting på Chaz, jag förstod dem båda.
"Ska vi gå upp till henne?" frågade jag försitigt.
"Okej..." vi gick upp till dem med tunga steg. Erin var vaken.
Hon var blek och såg rädd ut.
"Guman!" utropade jag och omfamnade henne. Hon lutade sig mot min bröstkorg och jag höll om henne.
"Förlåt..." viskade hon och snyftade.
"Det är inte ditt fel", tröstade jag. Hon svarade inte. Smärtan brännde i mig, vad skulle jag göra om hon dog? Skulle jag ta självmord? Eller? Jag ville inte svika mina fans, mamma, Jazzy och Jaxon... alla!
En tår rann ner för kinden. Erin fångade upp den med pekfingret.
"Var inte ledsen." sa hon. Jag nickade och drog henne intill mig.
Två dagar senare Erins perspektiv
Dr. Harris hade sagt att idag kunde vara min sista dag, han var inte 100% men han gissade. Jag hade ont i halsen och kunde knappt röra mig. Hela jag skakade så fort jag försökte sitta upp och jag hade ont överallt. Justin var med mig hela tiden. Han tröstade mig och pratade lugnande med mig. Jag undrade vad han skulle göra när jag dog...
Jag var rädd, rädd för att möta döden, rädd för allt, rädd för att förlora alla mina vänner... och allting var mitt fel. Om jag inte hade skurit mig i armen... då hade jag överlevt.
Plötsligt började jag se suddigare. Som om allting försvann. Allting snörrade.
"Justin!" stönade jag.
"Jag är här." Jag skymtade Justins ansikte mitt i allt kaos i min hjärna.
Plötsligt kom Dr. Harris in.
"Hon håller på att avlida", förklarade han. Jag ville inte dö. Tårarna rann ner för kinderna.
"Justin jag vill inte dö... jag är så rädd..." Jag kände Justins armar kring mig.
"Shh..." tårarna slutade rinna. Jag la mitt huvud i Justins knä. Han strök mig över pannan.
"Jag vill inte dö..." viskade jag.
"Du kommer inte dö..." viskade han. Bee, Kanye och Jay kom in nu. De grät.
"Gumman du kommer klara dig, vi är med dig."
"Lova att aldrig lämna mig", snyftade jag.
"Vi är med dig in i döden älskling", log Bee genom tårarna.
"Det är bra, då är jag inte rädd längre..."
Justin
Hennes ögon stängdes mer och mer. Jag grät hejd löst.
"Stanna kvar här..." viskade jag.
"Justin..."
"Ja?" sa jag mjukt.
"Jag älskar dig..." hon log lite mot mig och sedan slöt hon ögonen.
"Erin? Erin?!" Jag skakade henne försiktigt men hon svarade inte. Hon var borta...
*
Vi alla satt i Chaz's kök. Ingen sa något. Alla grät. Tyst.
"Hon var den bästa man kunde få", sa Max plötsligt. Han hade kommit precis efter Erin hade dött.
"Ja verkligen, helt underbar", log William och en tår rann ner för hans kind. Chaz sa inte ett ord. Han la huvudet i händerna och snyftade.
Vi alla var i medlidande med honom, han hann knappt bli vän med henne och skyllde fortfaranade allting på sig själv. Det var nog en pers...
"Jag tänkte sjunga något på begravningen", sa Bee. De andra nickade.
"Vilken låt?" frågade Jay-Z och tog henne hand.
"Hennes favorit." svarade Bee och snyftade hjärtskärande. Jay-Z kramade om henne och nickade.
"Hon hade uppskattat det", sa jag. Ingen sa någonting mera. Vi sörjde under tystnad, men tillsammans, det var allt tur det.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Så nästa del är den sista... så spänd för att få skriva nästa novell har så många ideer!! WOW! Men jag tror "huvudpersonen" ska vara Nina Dobrev! Då vet ni det! PS. Ni ville väl att hon skulle bli??
Kommentera!! <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 48-Everything Is Your Fault
Det knackade på dörren.
"Ja?" Sa jag irriterat.
"Det är Chaz, kan jag få prata med dig lite?" sa en röst utanför dörren. Jag tvekade i några sekunder innan jag svarade.
"Visst", suckade jag och reste mig från sängen.
När jag kom utanför dörren drog Chaz med sig mig ner till hallen. Jag stack fötterna i mina flipflops och han tog sina foppatoflor och så följade jag efter honom.
När vi kommit en bit bort på strandpromenaden tog Chaz till orda.
"Eh jo jag ville bara säga förlåt för igår." sa han och såg ledsen ut.
"Varför gjorde du det?" frågade jag och torkade en tår som hade runnit ner för min kind utan att jag hade märkt det.
"Jag vet inte, jag bara blev så arg och trött på dig, jag tyckte du var barnslig", suckade han och tittade ner.
"Chaz det var riktigt dumt gjort det hoppas jag att du förstår." sa jag. Han nickade.
"Är du arg?" Jag visste inte vad jag skulle svara. Tekniskt sett kunde jag faktiskt dött vilket då Chaz hade fullständigt struntat i.
"Jag vet inte…" sa jag tyst.
"Snälla! Jag vill inte att du är arg på mig!" utropade han och en tår rann ner för hans kind.
"Chaz, du måste fatta att jag blev både stött och sårad, dessutom kändes det som om du lämnade mig när jag hängde från en avgrund!" skrek jag och lyckades hålla tårarna borta.
"Nu överdriver du, precis som vanligt!" skrek Chaz tillbaka.
"Du överdriver jämt! Du ska inte säga något!" vrålade jag.
"Aha, visst! Jag är i alla fall inte en player som håller på med varenda kille i hela världen!"
"Chaz vad är det med dig?!" fräste jag.
"Inget din jäkla idiot!" fräste han tillbaka.
"Du är helt hopplös! Jag hatar dig!" Skrek jag det högsta jag kunde.
"Och vad tror du jag tycker om dig?! Du är fan lika idiotisk som du verkar! Ingen gillar dig! Inte jag, inte Max, inte någon!"
"Max gillar mig visst! Om du minns är vi vänner igen!"
"Vänner? Han skyr dig som pesten! När ska du inse att du dödade er mamma?! VA?! NÄR?!?!" Chaz var alldels röd i ansiktet av ilska.
"Jaha, dåså... då har man fått det bekräftat du behöver inte mig längre, jag drar." sa jag och började gå därifrån. Det brännde i halsen och tårarna ville börja rinna ner för kinderna på mig men jag vägrade gråta. Inte gråta, inte gråta...
En vecka senare
Jag var ensam hemma, Justin följde med de andra till stranden men jag sa att jag mådde dåligt så jag försäkrade dem att jag klarade mig och så fick jag äntligen vara ifred.
Jag stod i badrummet och stirrade på rakbladet jag hade i handen, jag skulle börja lite försiktigt hade varit min första tanke men sedan insåg jag att de, eller ja Chaz skulle få betala för att han förolämpade mig och sårade mig så för en vecka sedan.
Sakta förde jag rakbladet mot handleden, sedan gjorde jag de första snittet. Det verkte men jag brydde mig inte utan fortsatte. På något sett började skratt bubbla inom mig. När det väl kom var det ett glädjelöst nästan galet skratt. När jag var klar släppte jag rakbladet på marken jag sjönk ner på rygg och bara andades, efter ett tag började jag inleda resten av mitt värk. Jag tog först allt blod som kommit från armen och som fortfarande satt på arm och började skriva med stora bokstäver på den vita marmor väggen. När det inte räkte så långt gjorde jag ett nytt snitt i andra armen och ett till, och ett till... tillslut lyckades jag skriva hela texten på väggen sedan sjönk jag ner i badkaret och lät rakbladet falla ur min hand och landa på badrumsgolvet. 
Justin
När vi kom hem var de alldels tyst i huset, jag ropade på Erin men hon svarade inte. Hon var inte i sitt rum och inte på mitt heller. Alla letade och ropade, utom Chaz. Han var fortfarande sur på henne konstigt nog.
Plötsligt hördes ett litet skrik från badrummet. Jag sprang dit tillsammans med de andra. När vi kom in fick jag se Olive stå mitt i badrummet och darra. På den vita väggen stod med stora röda bokstäver: "Allt är ditt fel Chaz Somers". Bokstäverna var skrivna med blod insåg jag när jag undersökte de närmare. Jag kastade en blick på draperiet som var överdraget för badkaret. Det buktade ut på ett konstigt sett. När jag kollade bakom det flämtade jag till. Där låg Erin helt livlös och blodig. I ena armen hade hon ristat in "BIEBER". Jag svalde. De andra hade också fått syn på henne och Olive fick damp.
"Vi måste ju ringa ambulansen! MILITÄREN OCH ALLA ANDRA! GÖR NÅGOT DÅ JUSTIN!" skrek hon och började springa omkring mig.
"Jaja, eh, Katherine, ring till ambulansen!" ropade jag.
"Och militären och brandkåren och blodgivningsbussen och polisen!" tjatade Olive. Jag drog upp Erin från badkaret i samma stund som Chaz kom in också.
"Vad händer..." han avslutade knappt meningen innan han fick syn på väggen och sedan på Erin i min hand.
"Vad..."
"Hon var ganska tydlig med vems fel det var", fräste jag när jag gick förbi honom.
*
På sjukhuset sa de att hon hade förlorat ganska mycket blod men att det nog skulle räcka med en liten blodgivning.
"Jag kan göra det!" utbrast jag.
"Nehe du, om jag inte har fel är du Justin Bieber, du behöver all din energi till att stå på scén." protesterade läkaren.
"Jaja..." muttrade jag.
"Jag kan!" sa Chaz.
"Lägg av nu ungdomar, vi kan nog ta från blodpåsar vi har på sjukhuset." sa läkaren med en suck.
"Jag är hennes förmyndare, så jag kan..." började Katherine men läkaren avbröt henne med ett "blodpåsar..." vilket fick oss alla att håll tyst.
Då kom Bee, Kanye och Jay-Z från ingenstans.
"Hur är det med henne?" frågade Bee oroligt.
"Hon ska få en blodtranspotion (stav)." sa jag.
"Åh min stackars lilla Erin..." suckade Bee. Hon såg alldels förstörd ut. Jay-Z och Kanye höll om henne men de såg också ganska oroliga ut.
Vi pratade en stund och snart kom läkaren ut igen Dr. Harris eller något sådant.
"Hon har fått sitt blod nu, hon sover just nu men om ni vill komma in en stund så får ni det." sa han.
"Okej", sa vi på samma gång. Alla gick in en varsin gång. Jag gick in sist av alla. Jag klarade knappt av att se armen där det stod Bieber eller ens styngen, och absolut inte slangen som gav henne blod från en blodpåse som var upp hängd på en stång men hjul.
"Vakna snart och överlev", sa jag och sedan gick jag ut.
Det sista jag tänkte innan jag somnade den kvällen var om du dör Erin så följer jag med dig.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ganska långt? Eller? Nej kanske inte jag vet inte men hursomhelst hoppas ni gillar det! KOMMENTERA!! <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 47-Please Just Die Chazy...
"Hm... det är ju ganska varmt så vi kan väl bada?" (Vi säger att det är sommar) sa jag.
"Okej!" sa Justin och Olive i mun på varandra.
"Chaz? Kompis? Ska du hänga med?" sa Justin och vi andra fnissade.
"Absolut, kompis." sa Chaz och flinade mot Justin.
"Jag kom på den sak... om typ en, två veckor är det väl vår ettårs dag om man inte räknar med alla gånger vi gjort slut?" sa jag plötsligt.
"Jo... om en vecka... eller?" sa Justin.
"Vi kan säga det", sa jag. Han nickade och log mot mig.
*
Jag bredde ut min handduk bredvid Olives. Hon och killarna hade redan hoppat i och skvätte vatten på varandra.
"Kommer du Erin?!" ropade Justin från vattnet.
"Ja då!" ropade jag tillbaka och gick ner till de andra.
Vi hade kul i vattnet i säkert en halvtimme, sedan bestämde sig killarna för att sola lite. Då gick jag och Olive till vattengrottan.
"Gud vad länge sedan..." stönade Olive ner vi hade suttit oss till rätta. Jag sa inget för jag mindes plötsligt hur jag hade sjunkit genom det här vattent och varit nära döden. Plötsligt kändes det väldigt ofräscht (stav) på något sett. Sedan började hela världen snörra.
"Är du okej?" frågade Olive. Jag skakade på huvudet.
"Jag måste ut", flämtade jag.
"o-okej, kom då." Hon gled ner i vattnet. Jag skakade på huvudet igen och pekade upp mot hålet i taket.
"Är du galen, dit kommer vi aldrig." sa Olive förskärckt.
"Jag kan inte simma under här", flämtade jag.
"Ehm... jag hämtar killarna!" utbrast Olive och dök i.
*
Snart hörde jag pojkarnas röster ovanför mig.
"Kom nu Erin, simma!" ropade Justin.
"Jag kan komma och hjälpa dig?" ropade Chaz.
"Nej." sa jag bestämt.
"Kom nu!" sa Chaz irriterat.
"Ey ta det lugnt", sa Justin till Chaz. Jag hörde en uppgiven suck och hörde hur steg avlägsnade sig.
"Justin?" pep jag.
"Ja jag är här", sa han.
"Lämna inte mig själv!" skrek jag panikslaget.
"Aldrig, jag ska aldrig lämna dig ensam."
"Bra", viskade jag.
"Jag kommer", ropade han till mig och snart hörde jag ett plask och så dök Justin upp.
"Men..." började jag.
"Kom här", avbröt han mjukt och höll ut armarna. Jag nickade och gled ner i hans famn. Han höll om mig och jag klängde fast vid honom.
"Får jag?" viskade han och nickade ner mot vattnet. Jag nickade och så dök han jag blundade men kände hur han började sjunka. Han orkade inte bära mig fattade jag väl själv. Jag lösgjorde mig från honom och började simma själv och han följde efter mig. När vi kom upp till ytan igen tog han tag i mig igen och transporterade mig till stranden. Väl där la han mig i sanden och tittade oroligt ner på mig.
"Är du okej?" frågade han.
"Jepp." sa jag. Sedan gav jag honom en kram.
"Tack", viskade jag i hans öra.
"Ingen orsak." mumlade han lågt och höll om mig länge och väl...
*
När vi kom hem klampade jag dirket till Chaz.
"Jag hatar dig." fräste jag och sedan gick jag upp på rummet med Justin i släpptåg. Jag var så arg att jag kokade. Hur kunde Chaz bara gå därifrån, han hade barar lämnat mig där. Justin och Olive hade fått hjälpa mig. Jag kände mig så grymt sviken av Chaz, han hade liksom aldrig någonsin gjort så här förut!
Olive kom upp också.
"Hej", sa hon tyst.
"Hej." sa jag och Justin i kör.
"Jag gjorde slut med Chaz, jag tyckte han betedde sig så illa." sa hon tillslut.
"Bra gjort", muttrade jag.
"Erin..." sa Justin varnande.
"Förlåt." sa jag till Olive. Hon nickade. Vi alla tre var tysta en stund innan jag brast i gråt och både Justin och Olive tröstade mig.
"Tack", snyftade jag och de log. Jag älskade de båda två, Justin som både pojkvän och vän och Olive som min bästa vän över alla vänner jag haft. Någonsin.
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Hoppas ni blev belåtna, jag blev det i alla fall! Kommentera nu!
<3<3
Our Love Will Never Die Chapter 46-The Last Song
Vi hade blivit helt sams nu. Jag och Justin alltså. Plus våra crew:n. Så vi kunde fortsätta vår gemensamma turné.
"Har du kommit på något nytt ännu?" frågade Olive. Hon och jag satt i mitt rum och försökte komma på en ny låt till nästa konsert. Vi hade lovat Startford något "extra" eftersom det var vår hemstad och vår sista konsert innan vi skulle ta en paus i två veckor.
"Kan vi inte bara sjunga typ Someone Like You eller Stronger? Måste vi hitta på en egen låt?" suckade jag.
"Jepp." stönade Olive. Vi både var så trötta att vi höll på att ramla ihop i högen av ihop knycklade pappersark.
"Tjejer! Det är dags för fika!" ropade Bee (Beyoncé).
"Okej!" ropade vi tillbaka. Jay-Z, Kanye, Bee, Tanya och Lissa (två andra i mitt crew) satt och mumsade på varsitt kärleksmums.
"Vart är Justin, Scooter och de andra?" frågade jag.
"Vet inte, de skulle någonstans och fixa något." svarade Kanye.
"Okidoki." sa jag och hällde upp lite saft i min plastmugg. Vi pratade en stund om den här "extra" låten och kom fram till att vi skulle framföra varsin låt av någon annan i våra crew eftersom både jag och Justin hade en artist i våra crew.
Bee, Kanye och Jay-Z gjorde sten-sax-påse om vems låt jag skulle sjunga. Bee vann och vi bestämde att jag skulle sjunga Broken Hearted Girl som var min favoritlåt av henne.
Efter det kom Justin in och så bestämde vi också att när vi skulle sjunga duetten på "Overboard" skulle vi ha fyverkirier eftersom vi skulle vara utomhus på konserten.
Några dagar senare
Nu var det dags, Justin var precis klar ute på scén och nu var det min tur med "överraskningen".
"Hej Startford!" ropade jag och alla skrek och blev helt galna.
"Startford är min hemstad som ni alla vet och jag vill ge er en extra sång som jag valt själv som min stylist Beyoncé gjort från början! Kom ut Bee!" ropade jag och Bee kom skrattandes ut på scénen.
"Hej allihopa!" ropade hon, gav mig en kram och såg gick hon backstagde igen.
"Okej..."
"You're everything I thought you never were
And nothing like I thought you could have been
But still you live inside of me
So tell me how is that
You're the only one I wish I could forget
The only one I love to not forgive
And thought you break my heart
You're the only one
And though there are times when I hate you
Cause I can't erase the times that you hurt me
And put tears on my face
And even now while I hate you its pains me to say
I know I'll be there at the end of the day..."
Publiken sjöng med och jag njöt. Jag såg mot alla fansens ögon och upptäckte hur mycket jag faktiskt älskade dem. Tårarna steg i ögonen men jag fortsatte sjunga med all min stryka.
När jag var klar applåderade de alla eldigt. Nu rann tårarna ner för mina kinder.
"Jag älskar er så mycket! Tack så himla mycket!" grät jag och alla sa "aww" och så.
När jag kom backstagde föll jag ihop i Bee's famn och grät ut. Hon kramade mig och alla i mitt crew plus Olive kom och klappade om mig. Jag kramade dem alla, en efter en. Det kändes underbart att ha så nära vänner. Sedan kramade jag alla i Justin crew också och avslutade med att krama Justin.
***
Resten av konserten hade gått super, jag och Justin hade gjort succé med Overboard-framträddantet (stav).
Efter konserten hade vi haft "efterfest" och hade varit uppe tills klockan halv sex på morgonen.
Just nu låg jag och tittade på Olives hand som låg utanför hennes madrass.
Det knackade försiktigt på dörren.
"Kom in, tyst." viskade jag. Dörren öppnades och Justin smög in.
"Hej", log han.
"Godmorgon." sa jag.
"Är du trött?" frågade han.
"Nej, vad är klockan?"
"Två på morgonen, jag menar dagen." flinade han.
"OMG! Har jag sovit så lämge?" utbrast jag så att Olive flög upp ur sin säng, eller ja, madrass.
"Vad? Va? Brinner det?" Sa hon sömndrucket. Jag och Justin fnissade.
"Nepp, jag fick bara veta vad klockan var." sa jag.
"Vad var hon då?" suckade Olive och la sig ner igen.
"Två på dagen." sa jag.
"Va?! Så mycket!" skrek Olive och flög upp igen.
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt att den inte hade kommit tidigare... hoppas ni inte tröttnar på den dåliga uppdaten men den kommer att bli super när jag är hemma igen och kan enkelt komma in på datorn och uppdatera, okej? Ni är bästa läsarna ever! Glöm inte det! <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 45-You Hurt Me
"Älskling! Kommer du?!" ropade Zack.
"Ja!" ropade jag tillbaka och satte upp mitt hår. Vi hade bråttom till nån gala för skådisar och sångare som Zack ville att vi skulle gå på, han ville visst ha en autograf av någon kändis.
***
"Välkommen ms. McLoud", sa en kvinna som var hårt sminkad och hade en ful lång klänning med krage som gjorde att halsen såg ut som en giraffs (stav).
"Tack." hasplade jag ur mig.
"Och ni också mr. Davis." sa giraffkvinnan.
"Tack mrs. Bakery", sa Zack och log.
"Hur vet du vad hon heter?" viskade jag till Zack när vi klivit in i salongen där vi skulle visstas under sammankomsten.
Han svarade inte utan spannade in en tjej med långt brunt hår.
"Vad vill du henne?" väste jag. Återigen ignorerade han mig och gick fram till tjejen. De började prata och jag kände hur svartsjukan kokade i mig.
"Hej",
Jag vände mig om för att se vem som överrumplat mig, det var Justin.
"Jag har ingen lust att bråka Justin." suckade jag.
"Åh come an! Jag är inte här för att bråka!" sa han och flinade.
"Nehe, och vad är du här för då?" fräste jag.
"Sluta fred och ha kul på galan", sa han.
"Tyvärr, då förstör jag dina planer för ikväll." sa jag och gick därifrån.
Justin
Fan! Nu hade jag verkligen klantat mig... Jag ville ju bara bli hennes vän igen, eller nej, hennes pojkvän.
"Erin vänta!" ropade jag. Hon vände sig ilsket om.
"Vad vill..." började hon men jag avbröt henne genom att kyssa henne.
Det konstiga var att hon besvarade den. Erins händer lades kring min nacke och hon log mot min mun.
"Erin?" viskade jag.
"Mm..?"
"Vad sysslar du med?"
"Jag vet inte." svarade hon. Jag skrattade till och drog tillbaka huvudet.
"Vad betyder detta? Att du förlåter mig?" frågade jag. Hon ryckte på axlarna.
"Ja antar det." sa hon efter ett tag.
"Tack", log jag.
"Jag saknade dig." sa hon.
"Och jag dig." sa jag.
Erin
Tårarna ville inte ta slut. Jag hade just blivit så grymt dissad att jag fortfarande skakade. Justin kom in i rummet.
"Här, drick det här." sa han och gav mig en kopp med varm choklad. Jag tog den men ställde snart ifrån mig den.
"Han hade rätt, jag är en hemsk människa", snyftade jag. En tår rann ner för min kind som följdes av flera. Justin kramade mig.
"Nej, han hade fel." sa han och vaggade mig i sin famn.
"Först gjorde jag detta mot Jake, sedan dig, sedan Erik, sedan dig igen och nu Zack."
"Det spelar ingen roll."
"Jo det gör det!" snyftade jag. Minnet från när Zack skällde ut mig för att jag stod och kysste Justin även om han tydligt flörtade med brunnetten från tidigare.
"Jag kommer aldrig lämna dig igen, jag lovar." viskade han och kramade mig hårdare.
Our Love Will Never Die Chapter 44-It's Over
När vi kom hem hade det nya omslagt på min skiva kommit.
Vi beundrade det en långstund och helt plötsligt var det dags att göra sig i ordning för konserten.
När det var dags att sjunga duetten var Olive så nervös att hon nästan sprack men när vi väl kom ut på scenen släppte det och hon verkade hel proffsig.
"Hej allihop! Här har jag en överraskning!" ropade jag och gjorde en gest mot Olive.
"Hej!" ropade hon.
"Vi ska nu sjunga en duett på Pocketful Of Sunshine!" ropade jag.
"I gotta pocket, gotta pocketful of sunshine... " Vi uppfylldes av musiken och när vi var klara var publiken helt galen.
Innan jag startade nästa låt ropade jag:
"For you Shaaawty!" Alla skrek och jubblade sedan började jag sjunga.
Justin
När hon ropade "for you shaawty" kändes det nästan som om hon ropade till mig. Jag ville så gärna ha tillbaka henne men hon verkade klara sig bra utan mig. Jag hade antagligen sabbat alla mina chanser jag hade haft, hon var borta.
En hand smög sig in i min.
"Skit i henne älskling, det är du och jag nu", viskade Julie i mitt öra. Jag nickade och såg på henne.
"Du och jag."
Det var då hon fick syn på mig. Hennes ögon svartnade och hon slutade tvärt att sjunga.
"Justin vad fan för du här?!" fräste hon rätt in i micken. Alla stirrade på henne och sedan föll alls blickar på mig. Och så blev det kaos. Miljontals fans attackerade mig och Julie. Livvakterna kom från alla håll och försökte skingra fansen med det hjälpte inte.
Jag tittade upp på scenen genom allt tumult och fick se att Erin höll på att slitas ner av galna fans.
"ERIN!" Skrek jag. Hon tittade mot mig. Jag började ta mig mot henne. Hon försökte komma loss från fansens händer men det gick inte. En man i tjugo års ålderna hann hjälpa Erin innan jag.
"Tack", flåsade hon mot honom.
"Ingen orsak." De log mot varndra och det stack av avund i mig.
"Justin, gå." sa hon och gav mig en ilsken blick.
"Vi bråkar för mycket." sa jag nerstämt och gick därifrån. Jag brydde mig inte att fans drog i mig, att de tog min keps och mitt halsband, jag ville bara hitta Julie så vi kunde gå härifrån, jag stod inte ut med att Erin hatade mig så mycket.
Två dagar senare (hoppas ganska mycket)
Jag satt och tittade på TV och fick syn på Erin, alltså på TV:n.
"Det beryktas nu att sångerskan Erin McLoud har en ny pojkvän, nämligen nitonåriga Zack Davis. De har setts på stranden, i gallerior, konserter och resturanger."
En bild på när Erin kysste den där killen som hjälpt henne i kaoset för två dagar sedan. Jag höll på att svimma. Hade Erin en ny kille?! I och för sig hade jag en ny flickvän men vi hade ju gjort slut sedan fansen attackerade oss. Men nu var det nästan omöjligt att vinna tillbaka Erin...
"Det sägs även att paret har hälsat på hos Erins familj i Startford."
Jag tvekade inte en sekund utan ringde genast till Chaz.
"Cha man!" sa han.
"Cha!" sa jag.
"Whatz up?"
"Jo... har Erins nya pojkvän vart hos er?"
"Jepp, riktigt trevlig!" sa Chaz.
"Fan, fan, fan! Sa hon någonting om mig? Alltså Erin?"
"Ja, fast mamma vill helst inte att jag säger sådana saker." fnissade Chaz.
"Seriöst!"
"Jag är seriös! Hon svor så mycket att mamma sa till henne, det var askul! Vi garva ihjäl oss..."
Vi pratade en stund till, sedan la jag på. Förlamad. Erin hatade mig verkligen! Varför var det alltid jag som fick sådana här siutvationer? TIllochmed när HON var otrogen var det jag som bad om förlåtelse... kanske för att jag verkligen älskade henne... jag vet inte, men hon är så söt och snäll, hon får mig att le och hennes vackra hår är så förtrollande, det är förrsten hela hon...
Jag skakade på huvudet. Jag måste glömma henne, men hur?
En tår rann ner för min kind, varför kunde det inte bara lösa sig?
Erin
På TV:n kom det upp ett repotage (stav) om Justin.
"Nu har han en nya flickvän, flickidolen Justin Bieber har återigen en ny flickvän vid namn Julie Martins..."
Du bablade på medan en bild på när Justin och en brun hårig tjej var på stranden. Jag började nästan gråta. Men jag borde inte, han och jag var historia, jag hatade honom. Desutom hade jag Zack nu, jag behövde ingen annan. 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Känner mig såå stolt haha xD
Our Love Will Never Die Chapter 43-Fight
Dagarna på turnén gick. Vi hade det grymt kul hela tiden och aldrig en tråkig stund. Repade på dagarna skojade varenda lediga stund.
Idag skulle vi gå runt och ha en ledig dag i Atlanta. Shoppa, fika ja, vara lediga. Vi åkte upp i ett av dem där "kik" tornen där man såg hela Atlanta typ. Scooter filmade medan jag och Justin hissnade över hur högt det var.
Justin lutade sig mot räcket och sa:
"ALT Shaaawty!" Vi andra skrattade.
Efter en hel dag i Atlanta gick vi hem mot turnébussen. När vi satte oss i bussen började jag och Justin"små bråka" lite om vem som skulle få ligga underst i våningssängen vi hade. De andra tyckte vi var ganska fjantiga. Vi fortsatte att gnabbas och snart blev det till ett riktigt gräl.
"Du ska alltid få allting! Du är så himla bortskämd! Men jag tänker inte skäma bort dig så det så!" fräste Justin.
"Ska du säga! Du tror liksom att jag ska göra exakt som du säger bara för att jag är ny!" snäste jag.
"Ah visst! Du tror jag jag ska göra som du säger bara för att du kom med, men så fasen heller!"
"Kom igen! Sluta bråka!" sa en röst från dörren. Vi vände oss om och fick se Jaden Smith stå i dörröppningen.
"Jaden!" utropade Justin.
"Fint! En kille till! Jag slaggar i min del av bussen!" morrade jag.
"Gör det du!" morrade Justin tillbaka. Jag dundrade mot sängen som skulle varit min om jag inte varit hos Justin de första dagarna.
"Ska du sova här?" frågade Beyoncé när jag slog mig ner.
"Ja, de där tönt-killarna vill jag inte vara med!" sa jag.
"Vill du också ha en kompis här kanske?" sa hon.
"Jaa!" skrek jag. Hon skrattade. Sedan ringde jag genast till Olive. Såklart ville hon komma och nästa dag stod vi utanför bussen och kramades.
"Tack för att jag fick komma." log Olive.
"Jag skulle inte klara mig utan dig, jag och Justin är ovänner", suckade jag.
"Nej men guman! Det ska vi ordna!" sa Olive och så gick vi in. Justin stod och pratade med Scooter när vi kom in. Jag satte näsan i vädret och gick ilsket därifrån.
När vi kom in i mitt "rum" satte jag mig på sängen och började gråta. Olive tröstade mig.
"Såja... såja... det blir bra..." sa hon om och om igen medan hon strök mig över ryggen.
***
Det var dags för show och Justin och jag hade just haft världens gräl. Vi hade bråkat så mycket att Kanye och Scooter fick dra isär oss. Nu satt vi så långt ifrån varandra det gick att komma och jag skulle säkert börja gråta närsomhelst.
När det var min tur var jag som förlamad, jag bara gick ut på scenen och när jag stod där ute brännde det till i mig. Utan anledning började jag gråta. Mitt på scenen. Jag bara grät och grät.
"Vad har hänt?" hörde jag någon ropa i publiken.
"Förlåt", snyftade jag och sprang ut från scenen.
Olive omfamnde mig och hjälpte mig till de andra. Sedan tröstade de alla mig. Hela mitt crew stod runt mig och uppmuntrade mig.
"Du förstör ju allt!" fräste Justin åt mig. Men det borde han inte ha gjort. Alla, du menar jag alla i mitt crew plus Olive gav honom mördar blickar och nästan skrek åt honom att dra åt helvete. Han blev verkligen rädd. Scooter, Usher, Mama Jan och de andra i Justins crew plus Jaden fräste åt oss tillbaka. Sedan var kriget i gång. Det regnade angklagelser och dumma kommentarer i luften. Det roliga var att att mentor och mentor bråkade, manager och manager bråkade, stylist och stylist bråkade och så vidare. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det bara slank ur mig och jag vred mig av skratt. Det gjorde Justin också. Vi hade börjat skratta på samma gång och när vi insåg det slutade vi med än gång.
"Jag hatar dig." sa jag.
"Och jag dig." svarade Justin.
En vecka senare
Vi hade nu brutit upp vår turné. I alla fall den vi hade tillsammans. Olive var kvar och skulle vara det tills min turné var slut och det var helt okej utan Justin. Ärligt talat saknade jag honom inte alls, jag var så arg och besviken på honom att jag inte orkade bry mig eller vara ledsen, det var liksom inget jag behövde.
"Olive, skulle du vilja göra en duett med mig?" frågade jag när vi satt och planerade morgondagens konsert.
"Eh... jag vet inte... jag är ju bara Olive..." sa hon.
"Kom igen! Du är ju jättebra på att sjunga!" tjatade jag.
"Okej då... men vad ska vi sjunga?"
"Skyscraper." sa jag enkelt.
"Va?!" Jag flinade.
"Jajamänsan." sa jag. De andra såg frågande på oss.
"Och vad är det för låt?" undrade Kanye tillsist.
"En låt Olive skrivit." sa jag.
"Jaså?" Vi satt och pratade en stund och kom tillslut fram till att vi skulle sjunga "Pocketful Of Sunshine" med Natasha Bedignfield och vi delade upp låten i två delar var som vi skulle sjunga.
Nästa dag innan konserten gick jag och Demi en shopping runda på stan. En kille sprang fram till mig och undrade om jag var Erin McLoud och om han fick en autograf. Jag sa ja och gav honom det. När han gått skrattade vi nästan ihjäl oss.
Our Love Will Never Die Chapter 42-First Show
När vi kom in var jag så nervös att hela jag skakade. Beyoncé la en hand på min axel.
"Det är lugnt, du är bäst." sa hon.
"Tack", kväckte jag. Hon log och såg gick vi fram till L.A. Reids. Vi skakade hand och han sa att jag så underbar ut. Jag tackade och så gick jag in i "båset" och tog på mig hörlurarna.
"Kan du sjunga Broken-Hearted Girl?" frågade L.A. Reids. Jag nickade och lutade mig fram mot micken. Justin log uppmuntrande mot mig. Jag log tillbaka och tog satts.
(Lyssna på låten och jag vet att det inte låter som Miley Cyrus men det får duga)
När jag var klar nickade L.A. Reids gillande mot mig. När jag kom ut höll jag verkligen andan. Hoppas, hoppas...
"Du får det." sa han.
"Yees!" skrek jag och de andra skrattade.
"Jag kommer att vara din Manager och Jay-Z blir din mentor." sa Kanye.
"Okej." sa jag.
"Och jag är helt klart din stylist", sa Beyoncé.
"Tack hörni!" sa jag och kramade dem allihop.
Två månader senare
"Ha det bra nu." sa Kathrine för miljonet gången.
"Jadå!" sa jag. Idag började min första turné som jag skulle dela med Justin. Vi skulle alltså turné:a (stav) tillsammans. Vi hade samma turnébuss, min. Det var störst och rymde både mitt och Justins crew. Scooter, Usher, Jay-Z och Kanye verkade trivas i varandras sällskap vilket jag och Justin uppskattade väldigt mycket.
"Jag fundera på en sak." sa Justin när vi suttit oss i bussen.
"Vadå?" sa jag.
"Att vi borde ha en duett."
"Ja visst." sa jag.
"Och min låt Overbord är perfekt!" sa han. Jag skrattade.
"Kör till, men sjunger inte du den med Jessica någonting?" sa jag.
"Jo men du kan sjunga hennes del."
"Okej då."
***
Jag satt backstagde (stav) och tittade på medan Beyoncé uppträde. Hon var riktigt bra.
Hon sjöng "Halo".
Alla i publiken sjöng med även jag, fast ganska tyst. Efter henne var det min tur att sjunga, första gången inför en riktig publik, i alla fall på turné.
När det var min tur började jag kallsvettas. Det var hemskt. Långsamt gick jag till mitten av scenen och höjde min mick.
"En applåd för Beyoncé!" ropade jag. Alla klappade i händerna. Sedan började jag sjunga. Jag hade valt "Goodbye" som jag själv hade skrivit.
Efter ett tag började några gunga med händerna fram och tillbaka. Snart gjorde alla det och jag hörde tillochmed några som sjöng med. Det var underbart, de gillad mig verkligen. När jag var klar klappade alla som galna i händerna. De jubblade och visslade allt vad de kunde.
Justin
Jag hade inte varit så stolt någonsin förut som jag var över Erin. Hon var så modig och hade en underbar röst. Det var modigt att uttnyttja den.
"Jag gjorde det Justin! Jag gjorde det!" Tjöt Erin när hon kom fram till mig.
"Det klar." log jag.
"Efter Kanye är det vår tur", sa jag.
"Jag vet." svarade hon och log.
"Bra." Jag drog in henne i min famn och så satt vi en liten stund.
"Det är er tur!" ropade ljudkillen till oss.
"Okej!" ropade vi på samma gång. Jag började att gå ut på scenen och sjunga. När min del var över var det Justins tur. Han kom ut och började sjunga.
***
Vi stod på röda mattan och blev fotograferade. Erin såg verkligen ut att njuta av det för hon log och posade hela tiden.
"Kan vi få en bild tillsammans?" frågade en av fotograferna.
"Visst!" kvittrade Erin och tog tag i mig. Jag skrattade och de tog ett foto.
Nästa dag såg vi både videoklipp och bilder på oss från igår. När Erin såg sig själv på TV:n nästan skrek hon av lycka.
"Wow vad coolt!" skrek hon och hoppade upp och ner. Jag skrattade. Men hon var ju ny, när jag såg mig själv på TV första gången blev jag också uppspelt.
Efteråt var det dags att repetera (stav) enskilt. Alltså skulle vi inte få träffas på flera timmar men jag försökte att inte tänka på det.
"Kom igen Biebz..."
"Ey du, kom igen du retar gallfeber på mig!" stönade jag. Usher skrattade.
"Du måste träna." sa Scooter allvarligt. Jag suckade och gjorde motvilligt som Usher och Scooter sa.
Vi tränade i flera timmar i strek och satte oss sedan ner för en välförtjänt fika. Erin och hennes crew kom också och slog sig ner. Vi pratade och skrattade, vi fikade i säkert två timmar och bara femton minuter gick till att äta, resten av tiden snackade vi.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär... jag tror att jag håller på till chapter femtio i alla fall, bara så ni vet, jag kan liksom inte avsluta den på något vettigt sätt innan dess.
Our Love Will Never Die Chapter 41-Stars
När jag var klar ropade de mitt namn, om och om igen...
Justin
Där låg hon. Slutna ögon och ett leende på läpparna. Min vackra, vackra Erin.
"Jag älskar dig", viskade jag och smekte hennes kind. Hon mumlade någonting i sömnen. Jag log. Det var så gulligt.
"Tack..." Jag tittade förvånat på henne.
"Va?" sa jag. Hon vände på sig och mumlade någonting mera. Sedan satte hon sig upp i sängen.
"Shit!" utbrast hon.
"Vad klart du pratar i sömnen", sa jag.
"Va? Justin?" sa hon och knuffade till mig.
"Ja, du sa 'Tack' i sömnen." sa jag.
"Jag drömde att jag tog emot en gramis." flinade hon. Jag kramade henne.
"Det gör du säkert snart", viskade jag. Hon kramade mig tillbaka och jag kände hennes andetag mot min hals.
***
Nästa morgon när jag vaknade låg Erin mot min axel och sov fridfullt.
"Godmorgon sleepy head", sa jag och pussade henne på pannan.
"Morgon", mumlade hon och la huvudet ner i min t-shirt.
"Godmorgo..." vi tittade upp och fick syn på Chaz som blev alldels röd av att se oss ligga där, i samma säng.
"Vad har ni gjort?" undrade han misstänsamt.
"Inget, vi somnade bara såhär." sa jag.
"Säkert? Inga andra... hm... saker?" sa Chaz och Erin fnissade.
"Nej, inga andra saker", sa hon och satte sig upp.
"Bra, men frukosten är klar", sa han och försvann kvickt ner för trappan. Vi log mot varadra sedan gick vi också ner.
Jag hade på mig mörkgråa pirat-shorts och en rosa t-shirt och Erin hade ett svart linne och jeansshorts.
"Bieber!" ropade en liten flickröst och jag vände mig om. Jazzy kom springade mot mig.
"Jazzy!" ropade jag och lyfte upp henne. Hon skrattade och det gjorde någon bakom oss också. Jag vände mig om och fick se pappas tjej Erin stå där.
"Hej!" sa jag.
"Hej Justin", log hon. På armen hade hon Jaxon som såg väldigt glad ut över att se mig.
"Elin!" sa Jazzy och sträckte ut händerna mot Erin.
"Jazzy!" sa Erin och kramade henne.
"Just det, du tog hand om henne precis när pappa dött?" sa jag. Erin nickade.
"Precis." sa hon.
***
På kvällen satt vi alla i soffan och tittade på film. Jazzy sov i min famn och Jaxon i Erins.
Hon log mot mig och jag blev förtrollad av hennes leende.
"Jag älskar dig." viskade hon.
"Och jag dig." sa jag och kysste henne.
Erin
"Jag tänkte uppträda på marknaden imorgon." sa jag.
"Okej, jag kommer", log Justin.
"Tack." Vi satt en stund och tittade på filmen. Den hette typ 1 Robot (minns faktiskt inte vad den heter) och huvudpersonen spelades av Justins kompis pappa Will Smith.
***
Jag stod på scenen igen. Det kändes underbart. Jag satte micken till munnen och började sjunga. Jag sjöng 'It Will Rain' med Bruno Mars.
"If you ever leave me baby..."
Publiken sjöng med och det var verkligen en härlig känsla. När jag var klar störk jag undan håret från pannan och nästan skrattade av nostalgi. Jag var verkligen hemma på scenen, precis som Justin brukade säga.
När jag kom ner från scenen kramade Justin glädjestrålande om mig.
"Jag filma allt!" sa han och visade upp sin Iphone.
"Varför?" log jag.
"För att vi ska lägga upp det på YouTube såklart!" ropade han.
"Men Justin..." protesterade jag.
"Jag kan lägga upp det nu på än gång med mobilen!" sa han.
"Okej då..." suckade jag. I samma stund kom en man fram till oss och jag kände med än gång igen honom! Det var ju Kanye West! Efter honom kom en annan man som jag också kände igen, Jay-Z!
Jag flämtade till. Detta kunde inte vara sant.
"Hej, jag såg dig sjunga och det var riktigt bra." sa Kanye.
"Säkert?" sa jag.
"Absolut! Jag skulle kunna fixa ett skivkontrakt till dig om vi fixar några riktigt bra signels först!" fortsatte han.
"Och jag hjälper såklart till", sa Jay-Z.
"Och jag." Nu höll jag på att svimma när jag såg vem som var i Startford och pratade med mig, Beyoncé Knowles!
"Öh... g-gärna..." stammade jag.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt att det inte kommit ut tidigare men mitt internet suger verkligen hehe... plus att jag vart borta hela dagen idag... men jag skriver ett eller två nu eftersom jag inte kommer att kunna uppdatera på ganska länge nu så jag kanske skriver några i utkast och publicerar om jag får möjlighet... men nu är det så att jag inte har fast internet och jag har sagt det tidigare, det kommer bli ganska dålig uppdate under lovet...
Frågor
Chapter 40 här under!
Hej!
Jag ville bara fråga om ni vill ha ett avslut på denna novell nu eller mer chapters? Vad tycker ni?
Kommentera och svara!!
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 40-I'll Always Remeber You
"Talangjakt?" sa jag osäkert.
Justin nickade ivrigt.
"Du sjunger jättebra! Ta en av låtarna du skrivit själv." sa han och tog min hand.
"Ja! Då kan jag också sjunga något." sa Olive.
"Lova." sa jag tjurigt.
"Jag lovar." sa hon.
"Okej då."
"Jaaa! Tack älskling!" vrålade Justin.
"Men om det blir katasrof av det här så är det ditt fel." sa jag. De andra skrattade åt mig.
***
Jag hade bestämt mig för att skriva en ny låt till talangjakten men jag visste inte vad den skulle handla om. Men en sorglig låt skulle jag ta i alla fall.
Jag satte på en video från när jag var yngre. Kanske femton. Jag och Max satt i soffan och spelade in en video.
"Hej och välkomna till min videoshow!" sa Max och log tillgjort.
"Din video show?! Det är ju vår!" gnällade jag. Jag slog honom på axlen och han började kittla mig. Vi både kiknade (stav) av skratt.
Jag stängde av. Jag kunde inte se på den. Sedan började jag skriva. Penna flög fram över pappret och plötsligt hade jag en sång i handen.
Snabbt gick jag ut till Justin och berättade att låten var tillägnad min bror och sedan sjöng jag den för honom.
"Var det bra?" frågade jag oroligt.
"Underbart! Du kommer vinna!" sa han och kramde mig.
"Tack..." viskade jag och pussade honom på munnen.
Olive kom in. Hon såg väldigt upprymd ut.
"Något nytt?" undrade jag.
"Jag har upptäckt min sång röst!" kvittrade hon och vi skrattade. Sedan sjöng hon en väldigt vacker låt som hon själv skrivit, påstod hon.
"Vad heter den då?" sa jag.
"Skyscraper såklart." log hon.
"Den var super!" sa Justin.
"Ja, faktiskt." höll jag med.
***
Det var dags för talangjakten. Jag och Olive hoppade omkring bakom scénen och väntade på vår tur. Justin hade lovat att uppträda bara för nöjesskull och sedan var det Olives tur och sedan, sist av alla var det min tur.
Justin var precis klar. Han hade sjungt "Mistletoe" och bett mig komma ut på scénen och sedan hade han kysste mig mitt framför alla fans, föräldrar och lärare! Röd som en tomat hade jag gått backstegde igen och Olive hade försökt peppa mig.
"Gör bra ifrån dig bästis!" sa jag innan Olive gick ut på scén. Hon nickade och snart hördes hennes röst överallt.
"Skies are crying, I am watching, Catching teardrops in my hands, Only silence as it's ending, like we never had a chance, Do you have to, make me feel like there is nothing left of me?"
Hon fortsatte och jag var alldels uppfylld av hennes röst. Hon var verkligen bra. När hon var klar applåderade publiken riktigt eldigt. Någon visslade tillochmed.
Och så var det min tur.
"Hej allihop, den här låten har jag skrivt själv och den tillägnar min kära bror Max, så hoppas ni gillar den." Min röst var förvånadsvärt stadig.
(lyssna på låten)
När jag tystnade började alla applådera. Känslan av lycka spred sig i mig tills jag fick syn på vem som stod längst fram i folkmassan och tittade på mig med tårögda ögon. Max. Han vinkade och jag stelnade till.
"Erin..." mimade han. Jag vände mig om och sprang ner från scénen.
Max kom otroligt nog in backstage (stav) och fick tag i mig.
"Ey du, förlåt." sa han.
"Max..." sa jag och tårarna blänkte i min ögon. Jag ville inte gråta, det var för ofta jag gjorde det.
"Snälla, låten var så vacker och..."
"Vem bjöd hit dig?" sa jag vasst.
"Justin." sa han uppriktigt.
"Va?!"
"Men var inte arg på honom", sa Max snabbt.
"Nejdå." sa jag.
"Bra, men jag vill så gärna sluta fred, snälla, snälla, kan du förlåta mig?" Han såg på mig en lång stund. Sedan nickade jag.
"Ja... ja! Såklart!" grät jag och han omfamnade mig.
Sedan hörde vi där utifrån.
"En gång till! En gång till!"
"De ropar på dig!" sa Max.
"Gör de?"
"Japp." log han. Tveksamt gick jag ut på scénen igen och alla jublade.
Sedan började jag sjunga igen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär... hoppas det gör er nöjda haha <3<3
En julklapp...
Först och främst: Gooood juuuuul! <3 och sedan ville jag berätta att ett långt kapitel kommer nu... som en julklapp för att ni är så gryma läsare!!
Det kommer senast ikväll så jag börjar skriva på det nu, vid två tre ska jag åka iväg och kommer hem typ ganska sent men den ska va publicerad ikväll...
//Lexi
Hahaha så söt! <3<3Our Love Will Never Die Chapter 39-Goodbye Lovely
Darrandes la jag ner mobilen i fickan igen och började gråta. Chaz omfamnade mig och pussade på mitt hår.
"Från och med nu ska du ignorera henne, okej?!" sa Erik. Chaz nickade.
"Får jag bara följa henne hem?" undrade han.
"Ja", svarade Erik.
"JAG HATAR DIG!" skrek jag och tårarna sprutade.
"Nämen seså, jag gör ju detta för din skull, kom ihåg det."
"Dra åt helvete." muttrade jag och gick sedan med Chaz hem.
Efter den dagen tog ingen av mina vänner notis om mig. Inte Chaz, inte Ryan, inte Tanya, inte ens Justin försökte ringa mig och frågar varför och förklara vad som egentligen hänt.
Varje dag låg jag på min säng och stor grät. Tårarna kunde helt enkelt inte ta slut. Jag åt inget, jag drack bara lite vatten och ibland nån frukt men annars inget.
Jag sov längre och längre vilket gjorde att jag knappt åt eller drack någonting. Jag började magra. En dag när jag gick ut på Twitter hade jag fått så mycket hatmeddelanden och anmälningar så att mitt konto stängdes ner. Röster ekade i mitt huvud.
"Din bitch! Hur kan du?"
"Jag tycker synd om de som tar hand om dig!"
"Helst vill jag köra en kniv i ditt svarta hjärta."
"Slampa!"
"Jävla bitchiga unge!"
Tårarna rann och rann. Ingen ville ha mig, alla ville bara döda mig. Anagligen hade Max spridit ut över halva världen att jag var en jobbiga, divig bitch som tvingat Justin att vara ihop med mig. Jag orkade inte ens tänka på det.
Långsamt reste jag mig. Jag vinglade till. Allt snörrade men jag brydde mig inte. Istället banade jag mig väg ner för trappan och ut ur huset.
När jag kommit till de stora klipporna där det var ett hål som ledde ner till min och Olives vattengrotta där vi hittat Jeremy död.
Där stod jag. Övergiven av alla. Det var dags att det tog slut...
Justin
Jag reste mig långsamt från min säng där jag legat sedan Erin ringt och gjort slut. Jag vacklade ner för trappan och ut ur huset.
När jag kom ner till Atlanta Beach visste jag vad jag skulle göra. Beslutsamt gick jag mot de stora klipprona.
Där stod jag. Övergiven av alla. Det var dags att det tog slut...
Erin
Jag bet mig i läppen och blundade. Detta var rätt beslut. Ingen ville eller behövde ha mig här. Jag förtjänade detta. Jag hade gjort Justin en tjänst...
Justin
Med darrande händer drog jag händerna genom håret en sista gång. Ingen ville eller behövde ha mig här. Jag hade gjort Erin en stor tjänst...
Erin och Justin (tänker samma sak)
Adjö världen. Adjö min vän. Adjö min älskade...
Sedan tog jag ett steg ut och jag föll, föll, föll, föll...
Erin
Det kalla vattnet omfamnade mig och jag var för svag för att ta simtag. Långsamt sjönk jag genom vattnet. Framför mig såg jag Justins ansikte.
"Jag älskar dig." sa jag och fick där med vatten i halsen. Jag hostade och vattnet kvävde mig sakta...
Justin
Det kalla vattnet liksom förlamade mig. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade ingenting. Framför mig såg jag Erins ansikte.
"Jag älskar dig." sa hon och jag log.
"Jag älskar dig också." sa jag och fick en kallsup. Jag hostade och vred mig. Det var över nu...
Chaz
Jag kastade mig i vattnet. Det var verkligen kallt. När jag kom upp till ytan såg jag Erins kropp sjunka, ovanligt stilla, mot botten. Jag dök ner och fick tag i henne. Med besvär fick jag upp henne på den stora stenen och gjorde mun mot mun metoden.
"Kom igen vakna, vakna!" bad jag och tryckte på hennes hjärta. Sedan gjorde jag mun metoden igen. Den här gången funkade det. Hon började hosta vatten och satte sig upp.
"Erin!" pustade jag.
"Chaz..." grät hon och omfamnade mig.
Pattie
Jag hoppade i efter Justin. Min lille pojk fick inte dö. Jag såg honom genom det svarta vattnet och dök efter honom, med visst besvär fick jag upp honom. Jag drog in honom på stranden och gjorde sedan mun mot mun medtoden.
"Justin! Justin!" skrek jag och tårarna välde upp. Jag hörde steg och så slog sig Kenny ner sig bredvid mig. Scooter kom också. Han tröstade mig medan Kenny försökte få liv i min lilla Justin. Tillslut satte sig Kenny uppgivet ner.
"Det går inte." sa han och jag grät ännu mera. Då började Justin hosta vatten och jag skrek av lycka.
"Justin!" Han hostade och satte sig upp.
"Mamma?"
"Ååh Justin..." viskade jag och kramade honom.
Några dagar senare
Genom Chaz fick jag höra två saker, att Erik (den mystika hotaren) satt i fängelse och att Erin som gjort som jag hade överlevt.
Idag skulle jag åka till henne. Chaz hade också berättat att det var Erik som tvingat henne att ringa mig och göra slut.
"Det borde jag förstått." suckade jag.
"Eller i alla fall inte gå och dränka dig", sa Chaz. Vi pratade en stund till sedan stack jag och mamma till flygplatsen.
***
Så fort jag fick syn på Erin insåg jag att hon var vackrare än någonsin. Men när jag kramade henne märkte jag hur bräcklig hon var.
"Justin..." mumlade hon och jag kände hennes tårar i nacken.
När vi kom hem till Chaz satt vi bara och pratade, umgådes och hade det mysigt.
Jag kysste Erin gång på gång och då fnissade de andra.
"Ska inte ni gifta er någon gång?" frågade Olive (som kommit till rätta nu) och de andra skrattade.
"Det skulle jag göra om Justin ville det." sa Erin och kramade mina händer.
"Jag skulle göra det om Erin ville det." sa jag och hon log sött.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommer ett till med än gång! <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 38-Why?!
Tre veckor senare
Nu var det bara några dagar sedan julen hade varit. Som en sorts hade Justin kommit över julen men han hade precis åkt hem. Jag hade inte hört något från Olive trots att Chaz sa att hon hade kommit hem och jag ville inte kontakta henne heller.
"Erin?"
Jag vände mig om och såg Chaz stå där.
"Mm..." sa jag.
"Skulle du vilja ta en promenad med mig?" sa han.
"Visst", suckade jag och reste mig.
***
Vi tog en promenad vid stranden.
"Ska vi gå upp i skogen lite?" frågade han.
"Okej då." log jag och så gick vi upp mot skogen. Det var faktiskt ganska vackert. Snötäckta granar och blåbärsris som stack upp ur snön.
"Hej Erin",
Rösten fick mig att stelna till. Långsamt vände jag mig om. Erik. Att han alltid dök upp när Justin var borta.
"Vad vill du?" morrade jag.
"Bara säga förlåt."
"Aldrig!" fräste jag.
"Erin..." han tog ett steg mot mig.
"Kom Chaz vi går!" sa jag. Men Chaz stod kvar.
"Du borde kanske lyssna på honom", sa han stelt.
"Va? Chaz är du med på detta?!" utbrast jag.
"Såklart", flinade Erik. "han gör som jag säger, det gör alla, det är bara att hota dig." forsatte han.
"Va?"
"Jag hotar dem att jag ska döda dig om de inte gör som jag säger, de vet att jag kan göra dig illa, Justin överlevde ju knappt." förklarade Erik.
"Ditt svin!" skrek jag.
"Jag vill bara att alla ska lämna dig så att jag kan få dig för mmig själv."
"Vilka har du mer hotat?" Han skrattade.
"Olive så dun skulle tro att hon ljög för dig, Justin så att han inte ringer dig, Max så att han snackar skit om dig till dina gammla vänner..." Jag stirrade på honom.
"Hur fan kan du då tro att jag ska vilja vara med dig efter detta?" morrade jag.
"Genom att jag hotar din älskade Justin, nu vill jag att du ringer till honom och förklarar att du gör slut på grund av att han inte ringer", sa Erik.
"Nej", väste jag.
"Då går det illa för din lilla pojkvän." skrattade han. Sammanbitet tog jag upp mobilen och ringde Justin...
Justin
Jag svarade snabbt. Den mystiska killen som ringt mig och hotat Erin hade inte sagt något om att jag inte fick svara när hon ringde.
"Hej", sa jag.
"Justin..." Jag hörde att hon grät.
"Vad har hänt?" sa jag.
"Du är den värsta pojkvänen någonsin! Du ringer aldirg och jag hatar dig förevight! Det är slut!" Sedan klickade det till i luren.
Tårarna svämade över och jag började snyfta hysteriskt. Hon fick inte göra såhär! Varför?!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ganska kort men bättre än inget, som sagt kan det bli lite dålig uppdate men hoppas ni stannar kvar ändå...
Our Love Will Never Die Chapter 37-I'm Alone
Dagen där på fick jag ett SMS från Olive att Elle ville reda ut det som hänt och verkligen var jätteledsen. Jag skickade tillbaka att hon inte behövde oroa sig och jag inte var arg längre. Jag fick inget svar. Inte ens ett "ok". Tillslut skickade jag ett till och där jag skrev "hallå?".
Hon svarade ändå inte. Efter ett tag ringde jag upp. Efter fem signaler gick telefonsvararen igång.
"Hej det är Olive, lämna ett meddelnade!"
Jag suckade.
"Hej det är jag, varför svara du inte?" sa jag och la på. Olive ringde inte upp och jag surnade faktiskt till en smulla.
"Erin?"
Jag vände mig om och fick se Justin. Han vinkade och log lite.
"Hej", muttrade jag. Han satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen.
"Är något fel?"
"Nej, Olive svara bara inte när jag ringer eller messar", suckade jag.
"Okej." Han såg lite besvärad ut.
"Vad är det Justin?" frågade jag och tog hans hand.
"Eh jo... det är en sak jag måste berätta..." mumlade han.
"Vadå?"
"Jo... lova att inte bli upprörd nu?"
"Jag lovar."
"Okej... jag ska fortsätta min turné nu och jag kommer att vara borta i... nästan ett... halvår." Jag stirrade på honom.
"Va?" Justin kramade min hand och strök med sin andra över min panna.
"Hur är det?" sa han försiktigt.
"När åker du?" viskade jag.
"Om en vecka." svarade han. Det brännde bakom ögonlocken och en tår rann ner för min kind.
"Jag vill inte att du ska åka." viskade jag och satte både händerna över ögonen och grät vildsint.
"Men jag lovar att ta små break och komma hit, varje gång, jag lovar." sa han och la en hand på min rygg. Jag grät så att jag skakade. Genom fingrarna rann det tårar som föll ner på Justins ena hand han placerat på mitt lår. "Såja..." viskade han och tog mig i sin famn.
"Glöm mig inte Justin", viskade jag.
"Det skulle jag aldrig göra." svarade han ärligt och jag kände en av hans tårar på mig.
En vecka senare
Jag kunde inte fatta det. Det var dags, Justin skulle åka. Igen.
"Kom ihåg vad du lovade." sa jag.
"Såklart", log han och gav mig en puss på pannan.
Innan han gick in i taxin gav jag honom en kram och ville aldrig släppa. Sedna såg han in i mina ögon och kysste mig. Jag strök undan hans hår ur hans pannan.
"Sköt om dig." mumlade jag.
"Du också." Vi båda grät nu.
"Hejdå." snyftade jag.
"Hejdå."
Sedan hoppade han in i taxin och så var han borta...
***
Dagarna gick och jag hade inte hört något från varken Justin eller Olive. Jag hade ringt både flera gånger men ingen hade svarat.
Jag kände mig så ensam som någon kan känna sig, och sviken. Otroligt sviken.
"Sluta deppa nu kusinen, vi kan väl hitta på något!" sa Chaz för miljonet gång och knuffade till mig.
"Of course..." sa jag trött.
"Kom nu!" ylade Chaz olyckligt.
"Har du hört något från Olive på sistone?" undrade jag.
"Hon är i Thailand", sa Chaz.
"Va? Igen?"
"Vadå igen? Hon åkte dit för en vecka sedan tror jag", sa han.
"Men hon sa att hon redan varit där, du vet när Justin kom ut från sjukhuset." sa jag.
"Nej, nej, hon sa till mig att hon var med Sarah och någon som hette typ Elle i New York hela tiden, men jag fick inte... eh... säga det... till... dig." det sista sa han ganska tyst och det hettade till av ilska i mig.
"Vilken jävla lölgnhals!" tjöt jag.
"Men azzå hon får väl vara med andra än dig?" sa Chaz.
"Det skulle varit helt okej för mig om hon sagt sanningen från början, men när hon ljuger så där blir jag så jävla förbannad!" skrek jag och smälde igen dörren framför Chaz's ansikte. Jag låste också. För säkerhets skull. Jag kastade mig på sängen och brast ut i hejdlös gråt. Alla bara lämnade mig. Jag var helt ensam nu.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär.... varsågoda! Kommentera gärna (jag vet jag tjatar) jag ville också säga att nu när det blir jullov är det inte säkert att det blir jättebra uppdatering men ett om dagen (kanske) om inte så hoppas jag att ni förstår...
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 36-Girlnight!
Idag skulle jag, Olive, Sarah och Tanya ha tjejkväll hemma hos Sarah. Hon bodde i ett helt enormt hus och hennes rum var rena drömmen...
Det ringde på dörren precis när vi skulle sätta på filmen vi valt, vi hade valt "Titanic".
"Vem kan det vara? Vi är ju alla på plats." sa Tanya sarkastikt.
"Jo just det, min kompis Elle kommer också, hoppas det är okej, hon är jättetrevlig!" Sa Sarah och reste sig från sin plats i soffan.
"Helt okej för mig." sa jag.
"Desamma med mig." sa Olive.
"Mig med." kontrade Tanya. Jag gav henne en blick som sa "tyst nu". Jag visste att hon kunde gå för långt ibland. Snart kom Sarah upp med en blond och lockig tjej med ett stort leende på läpparna.
"Hej!" sa hon.
"Hej." sa vi i kör.
"Detta är alltså Elle", sa Sarah.
"Angenämt." sa Tanya. Jag kastade en kudde på henne så att hon skulle vara tyst. Elle sa inget mera utan bara satte sig bredvid Sarah och var tyst nästan hela filmen. I slutet grät vi alla fem och jag höll hårt i Olives tröjärm.
"Så... vad ska vi göra nu?" frågade jag när filmen var slut och eftertexterna började rulla.
"Ingen aning, prata killar eller?" sa Sarah. Vi andra fnissade.
"Jag vet! Vi gör en tio i topp-lista med killar!" sa Tanya.
"Ja!" fnissade jag och Olive. Sedan delade Sarah ut varsit papper och penna så att vi kunde skriva.
Min lista blev en sorts samanfattning av alla snygga killar jag sett.
***
När alla var klara skulle vi läsa upp dem för varandra.
"Okej, jag kan börja." sa Elle.
"Visst." sa Tanya.
"Min första är Justin Bieber..." började hon.
"Justin? Gillar du honom?" sa jag.
"Oh ja... jag vill så gärna vara ihop med honom, fan ta henne som är ihop med honom." sa Elle och skrattade. Alla tittade på henne, sedan på mig. Jag reste mig upp och ögonen tårades. Nu var det min tur att få haters, kul.
"Erin vänta." sa Olive. Jag brydde mig inte om henne utan bara sprang ut ur huset.
Jag sprang ända hem till mig. Det var tur att jag bodde så nära Sarah.
"Men vad har hänt?" frågade Kathrine när jag kom in i hallen röd gråten och blöt av regnet som föll utanför.
Justin, som hade nu mer "bodde" hos oss kom också ner.
"Shawty, vad har hänt med dig?" sa han och tog mig i sin famn. Jag kramade honom hårt och grät så att jag skakade. 
Egentligen borde jag väl inte ta så illa upp men det var ju min första hater så... Justin skulle säkert fatta, han hade ju många haters.
***
"Så vad har hänt?" frågade Justin och strök mig över huvudet. Vi satt på min säng och hade äntligen kommit förbi alla oroliga vuxna där nere i köket.
"Sarah hade bjudit in en av sina vänner som vi inte kände, hon hette Elle och var jättetrevlig." berättade jag.
"Och..?" sa han uppmuntrade.
"Och hon visste inte att vi var ihop och hon älskar dig och din musik och så... hon sa liksom 'fan ta hon som är ihop med Justin' till mig och jag tog väl lite hårt på det men det var min första hater och så..." jag brast i gråt igen och Justin höll om mig.
"Såja... såja..." viskade han och smekte min rygg.
"Jag vill inte att dina fans ska hata mig." mumlade jag mot hans skjorta.
"Jag fattar, det vill jag inte heller men de är förblindade av hat." sa Justin. Jag svarade inte utan bara blundade och kände Justins andedräkt i håret. Snart somnade jag.
I Erins dröm:
Jag var ute på stan, ja för att shoppa lite nya kläder och så. På torget möte jag en grupp tjejer som stannade och gav mig ondeskefulla blickar.
"Så det är du som är Justins nya flickvän Erin McLoud?" sa en av dem. Jag nickade. De andra flinade elakt mot mig.
"Lite för ful för att vara Justins va?" sa en annan av dem.
"N-näe..." stammade jag.
"Jag slår vad om att Justin kommer göra slut med dig närsomhelst, ingen vill väl vara ihop med en sådan som du!" fnös den första tjejen.
"Du vet ingenting." väste jag. De skrattade. Skrattade och skrattade och skrattade. Jag fick hålla för öronen för att stänga ute det hemska ljudet av falska, gälla skartt.
"Erin! Erin! Erin!?" Jag slog upp ögonen och såg rätt in i Justins oroliga ansikte.
"Vad hände?" sa jag yrvaket och satte mig upp.
"Du somnade, och du skrek dessutom, rätt läskigt faktiskt", sa Justin.
"Säger du det." sa jag och kliade mig i huvudet.
"Japp det säger jag." sa han och pussade mig på pannan. Jag högg tag i hans axel och kysste honom. Han log och besvarade min kyss.
"Haha Justin ta det lugnt." skrattade jag och virade armarna runt om honom. Hans händer kramade mina och han gav mig en ny kyss.
"Jag älskar dig." viskade han.
"Och jag dig. Föralltid." sa jag.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kunde inte vänta på kommentarer... jag bara ÄLSKAR att skriva haha... men kommentera nu!
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 35-It Will Never Be Normal Between Us
"Men vad hände?" upprepade jag och strök henne över håret. Erin torkade sina tårar men svarade fortfarnade inte.
Då kom Max in rusande. Han knuffade bort Erin från mig och tittade hotfullt på oss både.
"Rör inte varandra igen!" fräste han.
"Det ska du inte lägga dig i!" skrek Erin och ställde sig upp hon också.
"Kaxa inte upp dig lillsyrran, du ska få fan för det här!" morrade han.
"Jag kan faktiskt inte hjälpa det som har hänt!"
"Fel! Allting är ditt fel!" skrek Max.
"Det har inget med det jag sa till henne att göra!" skrek Erin tillbaka.
"Det har det väl visst!" De stirrade ilsket på varandra en lång stund. Jag bröt tystnaden.
"Vad är det frågan om?!" sa jag.
"Det är att Erin här, har dödat min mamma." sa Max.
Max
Justin tittade förvånat på mig, sedan vände han sig till Erin.
"Va?" var allt han fick ur sig.
"Det är inte sant, jag kan väl inte hjälpa att hon gick och dog!" sa Erin trotsigt.
"Det du sa till henne sårade henne så mycket att hon låg deprimerad i sn säng ända tills för två dagar sedan, då tog hon självmord, fattar du?!" skrek jag.
"Jag kunde inte hjälpa..." viskade Erin och underläppen på henne darrade.
"Såja..." sa Justin och omfamnade henne. Hon kramad honom tillbaka och en tår rann ner för hennes kind.
"Mamma är död och det är ditt fel." sa jag.
"Det är inte hennes fel Max." sa Justin och vände sig mot mig.
"Jaså inte?"
"Att ha dig som son måste vara den största depretionen i hela världen." sa han och tittade argt på mig.
"Håll käften", väste jag.
"Tala inte med Justin på det sättet." frästre Erin och ställe sig öga mot öga framför mig.
"Ska du spela cool nu också?" sa jag spydigt.
"Hon behöver inte spela, hon är redan cool så att det räcker." flinade Justin. Jag stirrade irriterat på honom. Helst skulle jag vilja slå ihjäl honom, men det kunde jag helt enkelt inte göra, dessutom hade han redan en blåtira runt ena ögat så jag behövde inte ge honom en till.
"Bra, du går jag då." fräste jag och började gå ut ur rummet.
"Max vänta!" ropade Erin. Jag vände mig om.
"Vad?" sa jag. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.
"Jag är ledsen för mamma, men snälla kan det inte bara bli normalt igen mellan oss?" bad hon.
"Det blir aldrig normalt mellan oss igen, hejdå Erin." sa jag och gick därifrån för att aldrig komma tillbaka.
Erin Två dagar senare
Min mobil ringde och jag svarade. Jag hade varit ganska deppig sedan "snacket" med Max och alla hade gjort allting för att få mig på bra humör, speciellt Justin. Jag tycket verkligen synd om honom, han såg så plågad ut varje gång jag sa att jag inte var på humör för hans olika påhitt.
"Hallå?" suckade jag.
"Oj vad du lätt nere då!" sa Olive glatt.
"Olive?" sa jag. Det var så länge sedan, vi hade ärligt talat inte pratat sedan Justin kom tillbaka.
"Japp, saknat mig?"
"Det kan du ge dig på!" stönade jag.
"Jag hörde om din mamma och brorsa, Chaz berättade allting, jag har varit i Thailand, sorry att jag inte sa något..." sa Olive.
"Ingen fara", sa jag.
"Ska vi ta en tjejdag på stan idag då?" undrade hon.
"Ja! JA! JA!" skrek jag. Olive skrattade.
"Du behövde det va?"
"Jepp..."
"Då ses vi vid Starbucks om en kvart?"
"Räkna med mig."
"Alltid."
"Ses där."
"Okej!" Vi la på och jag studsade upp för att klä på mig.
"Och vart ska du?" frågade Justin som suttit bredvid mig hela tiden.
"Men Olive på stan", svarade jag.
"Det kanske kan behövas, instängd på tre män kan inte vara så roligt..." sa Justin och skrattade. Jag puttade till honom och valde ett par svarta jeans och en svart flanell-skjorta. Sedan tog jag fram två stora halskedjor i guld och så började jag borsta håret.
"Hejdå." sa Justin innan jag gick ut ur rummet.
"Hejdå." sa jag och sprang ner för trappan. 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hoppas ni njuter av kapitlet nu... xD
Om jag får riktigt bra kommentarer kanske det kommer ett till idag....
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 34-Justin!
"Seriöst Chaz, han är okej", sa jag. Han tog min hand och log genom tårarna som bildats i hans ögon. Jag kramade honom och kände mina egna tårar svämma över.
"Jag är här!" Vi tittade upp och in kom Justin tillsammans med Kenny. Vi alla tre bara stirrade på dem.
"Öh... Justin..." började jag.
"Har hänt?" avslutade Chaz. Justin hade en blåtira runt ena ögat och såg rent ut sagt förskräcklig ut.
"Ett par, jag menar en hel hord med fans anföll oss och jag var inte riktigt så stark som jag brukar vara om ni fattar, jag har operats ganska nyligen ni fattar och..." berättade Justin.
"Och fansen slog ner honom innan jag fick dem att skingra sig." avslutade Kenny åt honom.
"Shit! Desperata fans..." konctapterade Ryan.
"Nej det menar du inte." sa jag sarkastiskt.
***
"Nu är vi äntligen ensama." pustade Justin när vi slog oss ner på hans säng.
"Japp." sa jag och tog hans hand.
"Du jag ville bara säga förlåt för du vet..." sa han.
"Jag med, det var ju faktiskt mitt fel."
"Men jag har gjort detsamma, bli inte upprörd nu men ärligt talat pussades jag och Nina väldigt mycket." sa han.
"Okej." sa jag och tittade ner på lakanen.
"Är du arg?" frågade han.
"Aldrig mer." sa jag och såg på honom.
"Aldrig mer?"
"Aldrig någonsin mer." försäkrade jag. Han flinade och kramade min hand. Jag lutade mig närmare honom och kysste honom försiktigt på munnen. Han besvarade min kyss och la sin hand på min rygg. Vi fortsatte att kyssas allt mer passionerat. Vi blev avbrutna av att det knackade på dörren.
"Kom in!" sa jag och lutade mig bort från Justin lätt generad. Chaz stack in huvudet.
"Vad är det Chaz?" frågade jag.
"Det gäller din bror", sa Chaz och jag bara stirrade på honom.
"V-va sa du?" var allt jag fick ur mig. Vad skulle Max gör här? Han hatade mig ju!
"Max McLoud står utanför." sa Chaz.
"Jag hörde det!" fräste jag. "men vad vill han?"
"Han vill träffa dig."
"Varför?"
"Jag vet väl inte, bara kom med nu!" morrade Chaz och drog med mig ut. Justin reste sig också men jag gjorde en gest åt honom att stanna.
Justin
Jag väntade i säkert en halvtimme innan Erin kom upp igen, rödgråten.
"Vad hände?" frågade jag och tog henne i min famn.
"Du kan inte tro det Justin... du kan inte tro det..." viskade hon och borrade in ansiktet i min skjorta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu fick ni ett kapitel ialla fall... tack för kommentaren Ellen men det behövs inte, tack ändå! Du är bäst som läser min blogg! Det är ni alla! <3
Internet
Hej!
Jag är ledsen för att jag inte har uppdaterat men mitt virus skydd försvann från min dator och jag får inte gå in på internet för du kan jag få virus... detta kommer nog inte fixas förrän om en vecka... jag är verkligen ledsen, men ett kapitel kanske kommer snart...... men denna datan är för seg och jag orkar inte att skirva på den, men läs och kommentera så länge!<3
//Lexi
Den här är en novellblogg och Justin Drew Bieber, den kanadensiska sångaren, novellerna är skrivna av Tova (Lexi) Åström och ingen annan! Hoppas ni stannar och läser! Älskar alla mina fina läsare! :) <3
