Storys About Justin Bieber

Okej, jag ska vara ärliga med er nu... JAG HATAR DEN NYA NOVELLEN, förlåt alla som tyckte om den men enligt mig är den dålig så jag tänker göra om den, den efter fortfarande Happily Ever After och huvudpersonen ser fortfarande ut som Sasha, hon heter fortfarande Alison, men resten är annat, ni får se snart... eftersom det är bloggens födelsedag idag så blir det en hemlighet än så länge.... puss <3

Japp ni läste rätt, bloggen harvarit igång i ett år nu!!! Ska skriva en kort del för det, hehe. 

 

Hej läsare!

Jag är ledsen men min skrivlust är död, jag vet att det är taskigt mot er och så men skolan började idag och jag är trött på allting just nu, allt jag vill är att kolla på Johnny Depp filmer hemma i mitt rum hemma hos min mamma och strunta i allt, men det går inte för jag är hos pappa, har skola och kompisar, men aja... bloggen kanske inte kommer vara så aktiv, jag är jätteledsen och älskar er mina fina, fina läsare som stannat kvar så länge!!! jag älskar er!!

Men jag orkar inte just nu och jag känner mig hemsk, har kramat kompisar och genomlidigt pinsamheter och otur idag, så jag orkar faktiskt inte, höll på att börja gråta idag innan skolan haha :(

Så... jag hör väl av mig snart.... förlåt.

- Lexi

Hej! Woow, glad för kommentarerna iaf, :)

Men jag har varit på Gotland och därför inte skrivit något, eehh jag vet. Okej men just nu ORKAR JAG INTE så det blir väl inte nåt kapitel just nue, men ja på onsdag börjar the school och jag kommer nog inte skriva just dåh... hehe, men jaja vi får se, men kapitel två kommer nog snart, ni får förlåta mig jag är bara så TRÖTT!!!!!

/Lexi 

 

Eh... hej, ehm, varför har ni inte kommenterat? Jag vill inte låta sur eller så (för det är jag INTE) men det känns inte så kul att lägga upp nästa del när jag inte vet om ni har läst eller tycker det verkar bra? Om ni tycker novellen suger så säg det, då byter jag

/Lexi<3

Hej!

Jag har fått en kommentar om vem som ska spela och jag behöver deffinitivt fler röster, snälla annars kan jag inte börja på novellen! :)

Xxxx Lexi

 

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, på Zoey, på hennes hår, hennes ögon, hennes hud, hennes röst, hennes leende, hennes... ja allting med henne. Den enda som ger mig en paus från det är att prata om henne med någon som går igenom exakt samma sak, nämligen Ian.

Vi har kommit varandra närmare på sistone, sedan Zoey åkte alltså.

Varje gång jag sjunger As Long As You Love Me tänker jag på Zoey och det är vad jag känner, så länge hon älskar mig så kan jag vara hemlös, svältande, ja vad som helst bara hon älskar mig.

Hur ska jag kunna veta att hon gör det då? Jag har inte pratat med henne på säkert tre år, inte Ian heller.

Jag vågar inte, jag vågar inte höra henne säga att hon gått vidare, att hon inte längre älskar mig. Jag undrar hur IAn känner, likadant antagligen fast värre, jag menar de var ju faktiskt ihop, hon var kär, eller är, jag vet ju inte.

Jag sneglade på min iPhone som låg på bordet.

"Jag går ut älskling! Vi ses!" ropade mamma.

"Okej!" ropade jag tillbaka. När hon slått igen dörren bakom sig tog jag upp min telefon och letade fram Zoeys nummer. En lång stund tvekade jag innan jag tryckte på "ring mobil".

En signal, två, tre...

"Zoey?"

Hennes röst hade inte förändrats, den lät lika vacker som vanligt.

"D-det är Justin", stammade jag. Hon var tyst ett tag.

"Hej! Hur är det hemma?" utbrast hon sedan.

"Bra... eller, tomt, utan dig."

"Åh... öhm, okej."

"Hur är det i London?"
"Super! Jag går sista året och jag har blivit proffs",

Hon skrattade och jag kände klumpen i halsen växa.

"Vad kul, snart får man se dig på TV." sa jag och log medan tårarna bildades i ögonen.
"Kanske det, hur mår... hur mår Ian?" frågade hon sammanbitet.

"Bra, han har det lite jobbigt kanske men annars okej." svarade jag.

"Vad skönt att höra, och hur mår du?" undrade hon.

"Okej", svarade jag.

"Skönt, jag mår också bra."

Hon skrattade igen och jag andades tyngre.

"Jag saknar dig Zo." viskade jag och en tår rann ner för kinden.

"Justin jag saknar dig med," sa hon.

"Fan..." väste jag och drog handen igenom håret.

"Gråter du?" frågade hon tyst.

"Nej", muttrade jag.

"Justin."
"Jaja."

"Varför ringde du? Det har du inte gjort på tre, snart fyra år", sa Zoey, nästan lite ilsket.

"Jag ville bara... jag har inte ringt för jag klarar inte av att höra dig säga att du gått vidare." sa jag med darrande röst.

"Justin, hur ska jag kunna gå vidare? Jag saknar dig, och alla där hemma." sa Zoey med minst lika skakig röst.

"Men... älskar du mig fortfarande?" frågade jag och tårarna rann nu i strömmar.

"Ja, men inte på det sättet, du är min bror nu Justin", snyftade Zoey. Jag nickade.

"Jag vet, jag vet..." viskade jag.

"Bra, jag måste gå nu, men vi hörs nog snart." sa hon och lade på. Jag kastade mobilen på bordet och tryckte min kudde för ansiktet, det kändes bara så hemskt att höra hennes röst när hon var så långt bort, så långt, långt, bort men ändå nära, nära mitt hjärta.

Jag känner mig förvirrad, vilsen, vilsen utan henne. Men vad har jag gått vilse i? Kärleken? Ja, ja det har jag.

Jag är vilse i kärleken, I'am Lost In Love.

 

(lyssna och läs samtidigt)

Klockan var 07.00 när jag vaknade, första tanken som slog mig var Idag flyttar jag till London, idag börjar mitt nya liv.

Zilla kom in och hjälpte mig att packa det sista som jag inte hade orkat packa igår kväll.

"Så då flyttar du då, vilka kommer på avskedet?" frågade Zilla.

"Ian, Justin, Effie, Lesslie och Donna." svarade jag.

"Vet du vad, jag tror att det kommer fler." sa hon.

"Nej", sa jag skeptiskt, vem skulle vilja ta avsked av mig förutom mina vänner och mina expojkvänner?

 

09.30 stod alla jag tidigare hade räknat upp på gatan, vi hade en halvtimme att säga adjö till varandra på, 10.00 måste jag åka till flygplatsen för att hinna med mitt flyg. Först kramade jag Effie och Lesslie.

"VI kommer alltid att vara bästisar", lovade jag.
"Absolut." sa Lesslie.

"Yes." sa Effie.

"Jag vill ge er det här", sa jag och gav dem varsitt flätat armband, det stod Effie, Lesslie, Zoey på dem.
"Hur hittade du dem här?!" utbrast Lesslie och Effie på samma gång.

"Jag fick dem gjorda åt oss." log jag. 

"Aww tack." sa Effie. Vi kramades en lång stund. Sedan kramade jag Donna också, vi var trots allt kompisar.

Sedan var det Justin och Ian. De stod sida vid sida och såg ledsna ut båda två. Jag gick fram till Ian och kysste honom så länge jag kunde, han besvarade min kyss, och drog händerna genom mitt hår.

"jag kommer sakna dig." viskade jag.

"Jag kommer sakna dig ockå." viskade han och fällde en tår på min kind. Jag fångade upp den på pekfingret och log mot honom genom tårarna som bildats i mina ögon. Jag kramade honom hårt.

"Jag lämnar dig inte, aldriig." viskade jag.

"Tack", mumlade han och kysste min kind.

Sedan vände jag mig mot Justin.

"Snälla Zoey, åk inte." sa han.

"Justin, jag vill, jag måste, jag ska." sa jag och strök honom över kinden. Han lade sin hand ovanpå mig och tryckte den låt mot sin kind.

"Jag älskar dig." viskade han.

Jag torkade tåren som runnit ner för min kind, han förtjänade något, något extra. För att han var så... så speciell och för att han alltid varit där för mig.

Försiktigt hivade jag mig upp på tå, lutade mig närmare Justin och pressade mina läppar mot hans. Han besvarade girigt kyssen, jag hade aldrig kysst någon så länge, men Justin förtjänade det. Det gjorde han. När kyssen var slut lutade jag mig bort från honom, smekte honom försiktigt över kinden och drog mig sedan helt ifrån honom. Ian tittade misstroget på mig, lite sårad var han nog. Jag tog hans hand och tryckte den.
"Han förtjänade den." mimade jag, Justin såg inte för han stirrade bara framför sig.

"Hejdå Justin, hejdå Ian." sa jag och vände mig om. Sorgset kramade jag om  Effie och Lesslie en sista gång innan jag satte mig i Zillas bil. Alla mina systrar följde med, de skulle ta farväl av mig på flygplatsen.

När vi åkte till flygplatsen passerade vi platser som jag hade varit på minst hundra gånger, det skulle bli konstigt att inte se dem varje dag, att inte kunna fråga Effie eller Lesslie att komma över när som helst, inte någonting.

Vi kom fram till flygplatsen, mitt flyg gick om en timme och jg behövde skynda mig lite så vi tog farväl vid ingången.

"Ha det bra nu, och ring regelbundet." sa Zilla. Jag skrattade och log.

"Javisst." sa jag.

"Hejdå." sa Zavannah.
"Hejdå!" sa jag.

"Vi ses syrran", sa Zandra.

"Japp." sa jag. Vi kramades alla fyra, sedan skyndade jag iväg med mitt bagage(stav).

 

***

 

När jag satt på planet en timme senare kändes jag tom inuti, men ändå väldigt spänd och glad. Det var bra att jag hade kommit iväg men ändå kändes det väldigt hemskt, att lämna allt och alla som man någonsin känt och kommit ihåg. Men ändå lite spännande.

Jag lutade huvudet mot flygplansväggen, samtidigt som en flygvärdinna kom skramlande med sin vagn.

"Hej, hej någiot du vill ha?" undrade hon.

"Ja, jordnötter." sa jag.
"Okej, nåt att dricka?"
"Cola."

"Har bara pepsi."
"Okej ta det då."
"Var det bra så?"
"Ja."

"Okej."
Jag fick vad jag ville ha och såg gick hon vidare.