Storys About Justin Bieber

 

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, på Zoey, på hennes hår, hennes ögon, hennes hud, hennes röst, hennes leende, hennes... ja allting med henne. Den enda som ger mig en paus från det är att prata om henne med någon som går igenom exakt samma sak, nämligen Ian.

Vi har kommit varandra närmare på sistone, sedan Zoey åkte alltså.

Varje gång jag sjunger As Long As You Love Me tänker jag på Zoey och det är vad jag känner, så länge hon älskar mig så kan jag vara hemlös, svältande, ja vad som helst bara hon älskar mig.

Hur ska jag kunna veta att hon gör det då? Jag har inte pratat med henne på säkert tre år, inte Ian heller.

Jag vågar inte, jag vågar inte höra henne säga att hon gått vidare, att hon inte längre älskar mig. Jag undrar hur IAn känner, likadant antagligen fast värre, jag menar de var ju faktiskt ihop, hon var kär, eller är, jag vet ju inte.

Jag sneglade på min iPhone som låg på bordet.

"Jag går ut älskling! Vi ses!" ropade mamma.

"Okej!" ropade jag tillbaka. När hon slått igen dörren bakom sig tog jag upp min telefon och letade fram Zoeys nummer. En lång stund tvekade jag innan jag tryckte på "ring mobil".

En signal, två, tre...

"Zoey?"

Hennes röst hade inte förändrats, den lät lika vacker som vanligt.

"D-det är Justin", stammade jag. Hon var tyst ett tag.

"Hej! Hur är det hemma?" utbrast hon sedan.

"Bra... eller, tomt, utan dig."

"Åh... öhm, okej."

"Hur är det i London?"
"Super! Jag går sista året och jag har blivit proffs",

Hon skrattade och jag kände klumpen i halsen växa.

"Vad kul, snart får man se dig på TV." sa jag och log medan tårarna bildades i ögonen.
"Kanske det, hur mår... hur mår Ian?" frågade hon sammanbitet.

"Bra, han har det lite jobbigt kanske men annars okej." svarade jag.

"Vad skönt att höra, och hur mår du?" undrade hon.

"Okej", svarade jag.

"Skönt, jag mår också bra."

Hon skrattade igen och jag andades tyngre.

"Jag saknar dig Zo." viskade jag och en tår rann ner för kinden.

"Justin jag saknar dig med," sa hon.

"Fan..." väste jag och drog handen igenom håret.

"Gråter du?" frågade hon tyst.

"Nej", muttrade jag.

"Justin."
"Jaja."

"Varför ringde du? Det har du inte gjort på tre, snart fyra år", sa Zoey, nästan lite ilsket.

"Jag ville bara... jag har inte ringt för jag klarar inte av att höra dig säga att du gått vidare." sa jag med darrande röst.

"Justin, hur ska jag kunna gå vidare? Jag saknar dig, och alla där hemma." sa Zoey med minst lika skakig röst.

"Men... älskar du mig fortfarande?" frågade jag och tårarna rann nu i strömmar.

"Ja, men inte på det sättet, du är min bror nu Justin", snyftade Zoey. Jag nickade.

"Jag vet, jag vet..." viskade jag.

"Bra, jag måste gå nu, men vi hörs nog snart." sa hon och lade på. Jag kastade mobilen på bordet och tryckte min kudde för ansiktet, det kändes bara så hemskt att höra hennes röst när hon var så långt bort, så långt, långt, bort men ändå nära, nära mitt hjärta.

Jag känner mig förvirrad, vilsen, vilsen utan henne. Men vad har jag gått vilse i? Kärleken? Ja, ja det har jag.

Jag är vilse i kärleken, I'am Lost In Love.