Our Love Will Never Die Chapter 44-It's Over
När vi kom hem hade det nya omslagt på min skiva kommit.
Vi beundrade det en långstund och helt plötsligt var det dags att göra sig i ordning för konserten.
När det var dags att sjunga duetten var Olive så nervös att hon nästan sprack men när vi väl kom ut på scenen släppte det och hon verkade hel proffsig.
"Hej allihop! Här har jag en överraskning!" ropade jag och gjorde en gest mot Olive.
"Hej!" ropade hon.
"Vi ska nu sjunga en duett på Pocketful Of Sunshine!" ropade jag.
"I gotta pocket, gotta pocketful of sunshine... " Vi uppfylldes av musiken och när vi var klara var publiken helt galen.
Innan jag startade nästa låt ropade jag:
"For you Shaaawty!" Alla skrek och jubblade sedan började jag sjunga.
Justin
När hon ropade "for you shaawty" kändes det nästan som om hon ropade till mig. Jag ville så gärna ha tillbaka henne men hon verkade klara sig bra utan mig. Jag hade antagligen sabbat alla mina chanser jag hade haft, hon var borta.
En hand smög sig in i min.
"Skit i henne älskling, det är du och jag nu", viskade Julie i mitt öra. Jag nickade och såg på henne.
"Du och jag."
Det var då hon fick syn på mig. Hennes ögon svartnade och hon slutade tvärt att sjunga.
"Justin vad fan för du här?!" fräste hon rätt in i micken. Alla stirrade på henne och sedan föll alls blickar på mig. Och så blev det kaos. Miljontals fans attackerade mig och Julie. Livvakterna kom från alla håll och försökte skingra fansen med det hjälpte inte.
Jag tittade upp på scenen genom allt tumult och fick se att Erin höll på att slitas ner av galna fans.
"ERIN!" Skrek jag. Hon tittade mot mig. Jag började ta mig mot henne. Hon försökte komma loss från fansens händer men det gick inte. En man i tjugo års ålderna hann hjälpa Erin innan jag.
"Tack", flåsade hon mot honom.
"Ingen orsak." De log mot varndra och det stack av avund i mig.
"Justin, gå." sa hon och gav mig en ilsken blick.
"Vi bråkar för mycket." sa jag nerstämt och gick därifrån. Jag brydde mig inte att fans drog i mig, att de tog min keps och mitt halsband, jag ville bara hitta Julie så vi kunde gå härifrån, jag stod inte ut med att Erin hatade mig så mycket.
Två dagar senare (hoppas ganska mycket)
Jag satt och tittade på TV och fick syn på Erin, alltså på TV:n.
"Det beryktas nu att sångerskan Erin McLoud har en ny pojkvän, nämligen nitonåriga Zack Davis. De har setts på stranden, i gallerior, konserter och resturanger."
En bild på när Erin kysste den där killen som hjälpt henne i kaoset för två dagar sedan. Jag höll på att svimma. Hade Erin en ny kille?! I och för sig hade jag en ny flickvän men vi hade ju gjort slut sedan fansen attackerade oss. Men nu var det nästan omöjligt att vinna tillbaka Erin...
"Det sägs även att paret har hälsat på hos Erins familj i Startford."
Jag tvekade inte en sekund utan ringde genast till Chaz.
"Cha man!" sa han.
"Cha!" sa jag.
"Whatz up?"
"Jo... har Erins nya pojkvän vart hos er?"
"Jepp, riktigt trevlig!" sa Chaz.
"Fan, fan, fan! Sa hon någonting om mig? Alltså Erin?"
"Ja, fast mamma vill helst inte att jag säger sådana saker." fnissade Chaz.
"Seriöst!"
"Jag är seriös! Hon svor så mycket att mamma sa till henne, det var askul! Vi garva ihjäl oss..."
Vi pratade en stund till, sedan la jag på. Förlamad. Erin hatade mig verkligen! Varför var det alltid jag som fick sådana här siutvationer? TIllochmed när HON var otrogen var det jag som bad om förlåtelse... kanske för att jag verkligen älskade henne... jag vet inte, men hon är så söt och snäll, hon får mig att le och hennes vackra hår är så förtrollande, det är förrsten hela hon...
Jag skakade på huvudet. Jag måste glömma henne, men hur?
En tår rann ner för min kind, varför kunde det inte bara lösa sig?
Erin
På TV:n kom det upp ett repotage (stav) om Justin.
"Nu har han en nya flickvän, flickidolen Justin Bieber har återigen en ny flickvän vid namn Julie Martins..."
Du bablade på medan en bild på när Justin och en brun hårig tjej var på stranden. Jag började nästan gråta. Men jag borde inte, han och jag var historia, jag hatade honom. Desutom hade jag Zack nu, jag behövde ingen annan. 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Känner mig såå stolt haha xD
Our Love Will Never Die Chapter 43-Fight
Dagarna på turnén gick. Vi hade det grymt kul hela tiden och aldrig en tråkig stund. Repade på dagarna skojade varenda lediga stund.
Idag skulle vi gå runt och ha en ledig dag i Atlanta. Shoppa, fika ja, vara lediga. Vi åkte upp i ett av dem där "kik" tornen där man såg hela Atlanta typ. Scooter filmade medan jag och Justin hissnade över hur högt det var.
Justin lutade sig mot räcket och sa:
"ALT Shaaawty!" Vi andra skrattade.
Efter en hel dag i Atlanta gick vi hem mot turnébussen. När vi satte oss i bussen började jag och Justin"små bråka" lite om vem som skulle få ligga underst i våningssängen vi hade. De andra tyckte vi var ganska fjantiga. Vi fortsatte att gnabbas och snart blev det till ett riktigt gräl.
"Du ska alltid få allting! Du är så himla bortskämd! Men jag tänker inte skäma bort dig så det så!" fräste Justin.
"Ska du säga! Du tror liksom att jag ska göra exakt som du säger bara för att jag är ny!" snäste jag.
"Ah visst! Du tror jag jag ska göra som du säger bara för att du kom med, men så fasen heller!"
"Kom igen! Sluta bråka!" sa en röst från dörren. Vi vände oss om och fick se Jaden Smith stå i dörröppningen.
"Jaden!" utropade Justin.
"Fint! En kille till! Jag slaggar i min del av bussen!" morrade jag.
"Gör det du!" morrade Justin tillbaka. Jag dundrade mot sängen som skulle varit min om jag inte varit hos Justin de första dagarna.
"Ska du sova här?" frågade Beyoncé när jag slog mig ner.
"Ja, de där tönt-killarna vill jag inte vara med!" sa jag.
"Vill du också ha en kompis här kanske?" sa hon.
"Jaa!" skrek jag. Hon skrattade. Sedan ringde jag genast till Olive. Såklart ville hon komma och nästa dag stod vi utanför bussen och kramades.
"Tack för att jag fick komma." log Olive.
"Jag skulle inte klara mig utan dig, jag och Justin är ovänner", suckade jag.
"Nej men guman! Det ska vi ordna!" sa Olive och så gick vi in. Justin stod och pratade med Scooter när vi kom in. Jag satte näsan i vädret och gick ilsket därifrån.
När vi kom in i mitt "rum" satte jag mig på sängen och började gråta. Olive tröstade mig.
"Såja... såja... det blir bra..." sa hon om och om igen medan hon strök mig över ryggen.
***
Det var dags för show och Justin och jag hade just haft världens gräl. Vi hade bråkat så mycket att Kanye och Scooter fick dra isär oss. Nu satt vi så långt ifrån varandra det gick att komma och jag skulle säkert börja gråta närsomhelst.
När det var min tur var jag som förlamad, jag bara gick ut på scenen och när jag stod där ute brännde det till i mig. Utan anledning började jag gråta. Mitt på scenen. Jag bara grät och grät.
"Vad har hänt?" hörde jag någon ropa i publiken.
"Förlåt", snyftade jag och sprang ut från scenen.
Olive omfamnde mig och hjälpte mig till de andra. Sedan tröstade de alla mig. Hela mitt crew stod runt mig och uppmuntrade mig.
"Du förstör ju allt!" fräste Justin åt mig. Men det borde han inte ha gjort. Alla, du menar jag alla i mitt crew plus Olive gav honom mördar blickar och nästan skrek åt honom att dra åt helvete. Han blev verkligen rädd. Scooter, Usher, Mama Jan och de andra i Justins crew plus Jaden fräste åt oss tillbaka. Sedan var kriget i gång. Det regnade angklagelser och dumma kommentarer i luften. Det roliga var att att mentor och mentor bråkade, manager och manager bråkade, stylist och stylist bråkade och så vidare. Jag kunde inte hålla mig för skratt. Det bara slank ur mig och jag vred mig av skratt. Det gjorde Justin också. Vi hade börjat skratta på samma gång och när vi insåg det slutade vi med än gång.
"Jag hatar dig." sa jag.
"Och jag dig." svarade Justin.
En vecka senare
Vi hade nu brutit upp vår turné. I alla fall den vi hade tillsammans. Olive var kvar och skulle vara det tills min turné var slut och det var helt okej utan Justin. Ärligt talat saknade jag honom inte alls, jag var så arg och besviken på honom att jag inte orkade bry mig eller vara ledsen, det var liksom inget jag behövde.
"Olive, skulle du vilja göra en duett med mig?" frågade jag när vi satt och planerade morgondagens konsert.
"Eh... jag vet inte... jag är ju bara Olive..." sa hon.
"Kom igen! Du är ju jättebra på att sjunga!" tjatade jag.
"Okej då... men vad ska vi sjunga?"
"Skyscraper." sa jag enkelt.
"Va?!" Jag flinade.
"Jajamänsan." sa jag. De andra såg frågande på oss.
"Och vad är det för låt?" undrade Kanye tillsist.
"En låt Olive skrivit." sa jag.
"Jaså?" Vi satt och pratade en stund och kom tillslut fram till att vi skulle sjunga "Pocketful Of Sunshine" med Natasha Bedignfield och vi delade upp låten i två delar var som vi skulle sjunga.
Nästa dag innan konserten gick jag och Demi en shopping runda på stan. En kille sprang fram till mig och undrade om jag var Erin McLoud och om han fick en autograf. Jag sa ja och gav honom det. När han gått skrattade vi nästan ihjäl oss.
Our Love Will Never Die Chapter 42-First Show
När vi kom in var jag så nervös att hela jag skakade. Beyoncé la en hand på min axel.
"Det är lugnt, du är bäst." sa hon.
"Tack", kväckte jag. Hon log och såg gick vi fram till L.A. Reids. Vi skakade hand och han sa att jag så underbar ut. Jag tackade och så gick jag in i "båset" och tog på mig hörlurarna.
"Kan du sjunga Broken-Hearted Girl?" frågade L.A. Reids. Jag nickade och lutade mig fram mot micken. Justin log uppmuntrande mot mig. Jag log tillbaka och tog satts.
(Lyssna på låten och jag vet att det inte låter som Miley Cyrus men det får duga)
När jag var klar nickade L.A. Reids gillande mot mig. När jag kom ut höll jag verkligen andan. Hoppas, hoppas...
"Du får det." sa han.
"Yees!" skrek jag och de andra skrattade.
"Jag kommer att vara din Manager och Jay-Z blir din mentor." sa Kanye.
"Okej." sa jag.
"Och jag är helt klart din stylist", sa Beyoncé.
"Tack hörni!" sa jag och kramade dem allihop.
Två månader senare
"Ha det bra nu." sa Kathrine för miljonet gången.
"Jadå!" sa jag. Idag började min första turné som jag skulle dela med Justin. Vi skulle alltså turné:a (stav) tillsammans. Vi hade samma turnébuss, min. Det var störst och rymde både mitt och Justins crew. Scooter, Usher, Jay-Z och Kanye verkade trivas i varandras sällskap vilket jag och Justin uppskattade väldigt mycket.
"Jag fundera på en sak." sa Justin när vi suttit oss i bussen.
"Vadå?" sa jag.
"Att vi borde ha en duett."
"Ja visst." sa jag.
"Och min låt Overbord är perfekt!" sa han. Jag skrattade.
"Kör till, men sjunger inte du den med Jessica någonting?" sa jag.
"Jo men du kan sjunga hennes del."
"Okej då."
***
Jag satt backstagde (stav) och tittade på medan Beyoncé uppträde. Hon var riktigt bra.
Hon sjöng "Halo".
Alla i publiken sjöng med även jag, fast ganska tyst. Efter henne var det min tur att sjunga, första gången inför en riktig publik, i alla fall på turné.
När det var min tur började jag kallsvettas. Det var hemskt. Långsamt gick jag till mitten av scenen och höjde min mick.
"En applåd för Beyoncé!" ropade jag. Alla klappade i händerna. Sedan började jag sjunga. Jag hade valt "Goodbye" som jag själv hade skrivit.
Efter ett tag började några gunga med händerna fram och tillbaka. Snart gjorde alla det och jag hörde tillochmed några som sjöng med. Det var underbart, de gillad mig verkligen. När jag var klar klappade alla som galna i händerna. De jubblade och visslade allt vad de kunde.
Justin
Jag hade inte varit så stolt någonsin förut som jag var över Erin. Hon var så modig och hade en underbar röst. Det var modigt att uttnyttja den.
"Jag gjorde det Justin! Jag gjorde det!" Tjöt Erin när hon kom fram till mig.
"Det klar." log jag.
"Efter Kanye är det vår tur", sa jag.
"Jag vet." svarade hon och log.
"Bra." Jag drog in henne i min famn och så satt vi en liten stund.
"Det är er tur!" ropade ljudkillen till oss.
"Okej!" ropade vi på samma gång. Jag började att gå ut på scenen och sjunga. När min del var över var det Justins tur. Han kom ut och började sjunga.
***
Vi stod på röda mattan och blev fotograferade. Erin såg verkligen ut att njuta av det för hon log och posade hela tiden.
"Kan vi få en bild tillsammans?" frågade en av fotograferna.
"Visst!" kvittrade Erin och tog tag i mig. Jag skrattade och de tog ett foto.
Nästa dag såg vi både videoklipp och bilder på oss från igår. När Erin såg sig själv på TV:n nästan skrek hon av lycka.
"Wow vad coolt!" skrek hon och hoppade upp och ner. Jag skrattade. Men hon var ju ny, när jag såg mig själv på TV första gången blev jag också uppspelt.
Efteråt var det dags att repetera (stav) enskilt. Alltså skulle vi inte få träffas på flera timmar men jag försökte att inte tänka på det.
"Kom igen Biebz..."
"Ey du, kom igen du retar gallfeber på mig!" stönade jag. Usher skrattade.
"Du måste träna." sa Scooter allvarligt. Jag suckade och gjorde motvilligt som Usher och Scooter sa.
Vi tränade i flera timmar i strek och satte oss sedan ner för en välförtjänt fika. Erin och hennes crew kom också och slog sig ner. Vi pratade och skrattade, vi fikade i säkert två timmar och bara femton minuter gick till att äta, resten av tiden snackade vi.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär... jag tror att jag håller på till chapter femtio i alla fall, bara så ni vet, jag kan liksom inte avsluta den på något vettigt sätt innan dess.
Our Love Will Never Die Chapter 41-Stars
När jag var klar ropade de mitt namn, om och om igen...
Justin
Där låg hon. Slutna ögon och ett leende på läpparna. Min vackra, vackra Erin.
"Jag älskar dig", viskade jag och smekte hennes kind. Hon mumlade någonting i sömnen. Jag log. Det var så gulligt.
"Tack..." Jag tittade förvånat på henne.
"Va?" sa jag. Hon vände på sig och mumlade någonting mera. Sedan satte hon sig upp i sängen.
"Shit!" utbrast hon.
"Vad klart du pratar i sömnen", sa jag.
"Va? Justin?" sa hon och knuffade till mig.
"Ja, du sa 'Tack' i sömnen." sa jag.
"Jag drömde att jag tog emot en gramis." flinade hon. Jag kramade henne.
"Det gör du säkert snart", viskade jag. Hon kramade mig tillbaka och jag kände hennes andetag mot min hals.
***
Nästa morgon när jag vaknade låg Erin mot min axel och sov fridfullt.
"Godmorgon sleepy head", sa jag och pussade henne på pannan.
"Morgon", mumlade hon och la huvudet ner i min t-shirt.
"Godmorgo..." vi tittade upp och fick syn på Chaz som blev alldels röd av att se oss ligga där, i samma säng.
"Vad har ni gjort?" undrade han misstänsamt.
"Inget, vi somnade bara såhär." sa jag.
"Säkert? Inga andra... hm... saker?" sa Chaz och Erin fnissade.
"Nej, inga andra saker", sa hon och satte sig upp.
"Bra, men frukosten är klar", sa han och försvann kvickt ner för trappan. Vi log mot varadra sedan gick vi också ner.
Jag hade på mig mörkgråa pirat-shorts och en rosa t-shirt och Erin hade ett svart linne och jeansshorts.
"Bieber!" ropade en liten flickröst och jag vände mig om. Jazzy kom springade mot mig.
"Jazzy!" ropade jag och lyfte upp henne. Hon skrattade och det gjorde någon bakom oss också. Jag vände mig om och fick se pappas tjej Erin stå där.
"Hej!" sa jag.
"Hej Justin", log hon. På armen hade hon Jaxon som såg väldigt glad ut över att se mig.
"Elin!" sa Jazzy och sträckte ut händerna mot Erin.
"Jazzy!" sa Erin och kramade henne.
"Just det, du tog hand om henne precis när pappa dött?" sa jag. Erin nickade.
"Precis." sa hon.
***
På kvällen satt vi alla i soffan och tittade på film. Jazzy sov i min famn och Jaxon i Erins.
Hon log mot mig och jag blev förtrollad av hennes leende.
"Jag älskar dig." viskade hon.
"Och jag dig." sa jag och kysste henne.
Erin
"Jag tänkte uppträda på marknaden imorgon." sa jag.
"Okej, jag kommer", log Justin.
"Tack." Vi satt en stund och tittade på filmen. Den hette typ 1 Robot (minns faktiskt inte vad den heter) och huvudpersonen spelades av Justins kompis pappa Will Smith.
***
Jag stod på scenen igen. Det kändes underbart. Jag satte micken till munnen och började sjunga. Jag sjöng 'It Will Rain' med Bruno Mars.
"If you ever leave me baby..."
Publiken sjöng med och det var verkligen en härlig känsla. När jag var klar störk jag undan håret från pannan och nästan skrattade av nostalgi. Jag var verkligen hemma på scenen, precis som Justin brukade säga.
När jag kom ner från scenen kramade Justin glädjestrålande om mig.
"Jag filma allt!" sa han och visade upp sin Iphone.
"Varför?" log jag.
"För att vi ska lägga upp det på YouTube såklart!" ropade han.
"Men Justin..." protesterade jag.
"Jag kan lägga upp det nu på än gång med mobilen!" sa han.
"Okej då..." suckade jag. I samma stund kom en man fram till oss och jag kände med än gång igen honom! Det var ju Kanye West! Efter honom kom en annan man som jag också kände igen, Jay-Z!
Jag flämtade till. Detta kunde inte vara sant.
"Hej, jag såg dig sjunga och det var riktigt bra." sa Kanye.
"Säkert?" sa jag.
"Absolut! Jag skulle kunna fixa ett skivkontrakt till dig om vi fixar några riktigt bra signels först!" fortsatte han.
"Och jag hjälper såklart till", sa Jay-Z.
"Och jag." Nu höll jag på att svimma när jag såg vem som var i Startford och pratade med mig, Beyoncé Knowles!
"Öh... g-gärna..." stammade jag.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt att det inte kommit ut tidigare men mitt internet suger verkligen hehe... plus att jag vart borta hela dagen idag... men jag skriver ett eller två nu eftersom jag inte kommer att kunna uppdatera på ganska länge nu så jag kanske skriver några i utkast och publicerar om jag får möjlighet... men nu är det så att jag inte har fast internet och jag har sagt det tidigare, det kommer bli ganska dålig uppdate under lovet...
Frågor
Chapter 40 här under!
Hej!
Jag ville bara fråga om ni vill ha ett avslut på denna novell nu eller mer chapters? Vad tycker ni?
Kommentera och svara!!
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 40-I'll Always Remeber You
"Talangjakt?" sa jag osäkert.
Justin nickade ivrigt.
"Du sjunger jättebra! Ta en av låtarna du skrivit själv." sa han och tog min hand.
"Ja! Då kan jag också sjunga något." sa Olive.
"Lova." sa jag tjurigt.
"Jag lovar." sa hon.
"Okej då."
"Jaaa! Tack älskling!" vrålade Justin.
"Men om det blir katasrof av det här så är det ditt fel." sa jag. De andra skrattade åt mig.
***
Jag hade bestämt mig för att skriva en ny låt till talangjakten men jag visste inte vad den skulle handla om. Men en sorglig låt skulle jag ta i alla fall.
Jag satte på en video från när jag var yngre. Kanske femton. Jag och Max satt i soffan och spelade in en video.
"Hej och välkomna till min videoshow!" sa Max och log tillgjort.
"Din video show?! Det är ju vår!" gnällade jag. Jag slog honom på axlen och han började kittla mig. Vi både kiknade (stav) av skratt.
Jag stängde av. Jag kunde inte se på den. Sedan började jag skriva. Penna flög fram över pappret och plötsligt hade jag en sång i handen.
Snabbt gick jag ut till Justin och berättade att låten var tillägnad min bror och sedan sjöng jag den för honom.
"Var det bra?" frågade jag oroligt.
"Underbart! Du kommer vinna!" sa han och kramde mig.
"Tack..." viskade jag och pussade honom på munnen.
Olive kom in. Hon såg väldigt upprymd ut.
"Något nytt?" undrade jag.
"Jag har upptäckt min sång röst!" kvittrade hon och vi skrattade. Sedan sjöng hon en väldigt vacker låt som hon själv skrivit, påstod hon.
"Vad heter den då?" sa jag.
"Skyscraper såklart." log hon.
"Den var super!" sa Justin.
"Ja, faktiskt." höll jag med.
***
Det var dags för talangjakten. Jag och Olive hoppade omkring bakom scénen och väntade på vår tur. Justin hade lovat att uppträda bara för nöjesskull och sedan var det Olives tur och sedan, sist av alla var det min tur.
Justin var precis klar. Han hade sjungt "Mistletoe" och bett mig komma ut på scénen och sedan hade han kysste mig mitt framför alla fans, föräldrar och lärare! Röd som en tomat hade jag gått backstegde igen och Olive hade försökt peppa mig.
"Gör bra ifrån dig bästis!" sa jag innan Olive gick ut på scén. Hon nickade och snart hördes hennes röst överallt.
"Skies are crying, I am watching, Catching teardrops in my hands, Only silence as it's ending, like we never had a chance, Do you have to, make me feel like there is nothing left of me?"
Hon fortsatte och jag var alldels uppfylld av hennes röst. Hon var verkligen bra. När hon var klar applåderade publiken riktigt eldigt. Någon visslade tillochmed.
Och så var det min tur.
"Hej allihop, den här låten har jag skrivt själv och den tillägnar min kära bror Max, så hoppas ni gillar den." Min röst var förvånadsvärt stadig.
(lyssna på låten)
När jag tystnade började alla applådera. Känslan av lycka spred sig i mig tills jag fick syn på vem som stod längst fram i folkmassan och tittade på mig med tårögda ögon. Max. Han vinkade och jag stelnade till.
"Erin..." mimade han. Jag vände mig om och sprang ner från scénen.
Max kom otroligt nog in backstage (stav) och fick tag i mig.
"Ey du, förlåt." sa han.
"Max..." sa jag och tårarna blänkte i min ögon. Jag ville inte gråta, det var för ofta jag gjorde det.
"Snälla, låten var så vacker och..."
"Vem bjöd hit dig?" sa jag vasst.
"Justin." sa han uppriktigt.
"Va?!"
"Men var inte arg på honom", sa Max snabbt.
"Nejdå." sa jag.
"Bra, men jag vill så gärna sluta fred, snälla, snälla, kan du förlåta mig?" Han såg på mig en lång stund. Sedan nickade jag.
"Ja... ja! Såklart!" grät jag och han omfamnade mig.
Sedan hörde vi där utifrån.
"En gång till! En gång till!"
"De ropar på dig!" sa Max.
"Gör de?"
"Japp." log han. Tveksamt gick jag ut på scénen igen och alla jublade.
Sedan började jag sjunga igen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär... hoppas det gör er nöjda haha <3<3
En julklapp...
Först och främst: Gooood juuuuul! <3 och sedan ville jag berätta att ett långt kapitel kommer nu... som en julklapp för att ni är så gryma läsare!!
Det kommer senast ikväll så jag börjar skriva på det nu, vid två tre ska jag åka iväg och kommer hem typ ganska sent men den ska va publicerad ikväll...
//Lexi
Hahaha så söt! <3<3Our Love Will Never Die Chapter 39-Goodbye Lovely
Darrandes la jag ner mobilen i fickan igen och började gråta. Chaz omfamnade mig och pussade på mitt hår.
"Från och med nu ska du ignorera henne, okej?!" sa Erik. Chaz nickade.
"Får jag bara följa henne hem?" undrade han.
"Ja", svarade Erik.
"JAG HATAR DIG!" skrek jag och tårarna sprutade.
"Nämen seså, jag gör ju detta för din skull, kom ihåg det."
"Dra åt helvete." muttrade jag och gick sedan med Chaz hem.
Efter den dagen tog ingen av mina vänner notis om mig. Inte Chaz, inte Ryan, inte Tanya, inte ens Justin försökte ringa mig och frågar varför och förklara vad som egentligen hänt.
Varje dag låg jag på min säng och stor grät. Tårarna kunde helt enkelt inte ta slut. Jag åt inget, jag drack bara lite vatten och ibland nån frukt men annars inget.
Jag sov längre och längre vilket gjorde att jag knappt åt eller drack någonting. Jag började magra. En dag när jag gick ut på Twitter hade jag fått så mycket hatmeddelanden och anmälningar så att mitt konto stängdes ner. Röster ekade i mitt huvud.
"Din bitch! Hur kan du?"
"Jag tycker synd om de som tar hand om dig!"
"Helst vill jag köra en kniv i ditt svarta hjärta."
"Slampa!"
"Jävla bitchiga unge!"
Tårarna rann och rann. Ingen ville ha mig, alla ville bara döda mig. Anagligen hade Max spridit ut över halva världen att jag var en jobbiga, divig bitch som tvingat Justin att vara ihop med mig. Jag orkade inte ens tänka på det.
Långsamt reste jag mig. Jag vinglade till. Allt snörrade men jag brydde mig inte. Istället banade jag mig väg ner för trappan och ut ur huset.
När jag kommit till de stora klipporna där det var ett hål som ledde ner till min och Olives vattengrotta där vi hittat Jeremy död.
Där stod jag. Övergiven av alla. Det var dags att det tog slut...
Justin
Jag reste mig långsamt från min säng där jag legat sedan Erin ringt och gjort slut. Jag vacklade ner för trappan och ut ur huset.
När jag kom ner till Atlanta Beach visste jag vad jag skulle göra. Beslutsamt gick jag mot de stora klipprona.
Där stod jag. Övergiven av alla. Det var dags att det tog slut...
Erin
Jag bet mig i läppen och blundade. Detta var rätt beslut. Ingen ville eller behövde ha mig här. Jag förtjänade detta. Jag hade gjort Justin en tjänst...
Justin
Med darrande händer drog jag händerna genom håret en sista gång. Ingen ville eller behövde ha mig här. Jag hade gjort Erin en stor tjänst...
Erin och Justin (tänker samma sak)
Adjö världen. Adjö min vän. Adjö min älskade...
Sedan tog jag ett steg ut och jag föll, föll, föll, föll...
Erin
Det kalla vattnet omfamnade mig och jag var för svag för att ta simtag. Långsamt sjönk jag genom vattnet. Framför mig såg jag Justins ansikte.
"Jag älskar dig." sa jag och fick där med vatten i halsen. Jag hostade och vattnet kvävde mig sakta...
Justin
Det kalla vattnet liksom förlamade mig. Jag orkade inte röra mig. Jag orkade ingenting. Framför mig såg jag Erins ansikte.
"Jag älskar dig." sa hon och jag log.
"Jag älskar dig också." sa jag och fick en kallsup. Jag hostade och vred mig. Det var över nu...
Chaz
Jag kastade mig i vattnet. Det var verkligen kallt. När jag kom upp till ytan såg jag Erins kropp sjunka, ovanligt stilla, mot botten. Jag dök ner och fick tag i henne. Med besvär fick jag upp henne på den stora stenen och gjorde mun mot mun metoden.
"Kom igen vakna, vakna!" bad jag och tryckte på hennes hjärta. Sedan gjorde jag mun metoden igen. Den här gången funkade det. Hon började hosta vatten och satte sig upp.
"Erin!" pustade jag.
"Chaz..." grät hon och omfamnade mig.
Pattie
Jag hoppade i efter Justin. Min lille pojk fick inte dö. Jag såg honom genom det svarta vattnet och dök efter honom, med visst besvär fick jag upp honom. Jag drog in honom på stranden och gjorde sedan mun mot mun medtoden.
"Justin! Justin!" skrek jag och tårarna välde upp. Jag hörde steg och så slog sig Kenny ner sig bredvid mig. Scooter kom också. Han tröstade mig medan Kenny försökte få liv i min lilla Justin. Tillslut satte sig Kenny uppgivet ner.
"Det går inte." sa han och jag grät ännu mera. Då började Justin hosta vatten och jag skrek av lycka.
"Justin!" Han hostade och satte sig upp.
"Mamma?"
"Ååh Justin..." viskade jag och kramade honom.
Några dagar senare
Genom Chaz fick jag höra två saker, att Erik (den mystika hotaren) satt i fängelse och att Erin som gjort som jag hade överlevt.
Idag skulle jag åka till henne. Chaz hade också berättat att det var Erik som tvingat henne att ringa mig och göra slut.
"Det borde jag förstått." suckade jag.
"Eller i alla fall inte gå och dränka dig", sa Chaz. Vi pratade en stund till sedan stack jag och mamma till flygplatsen.
***
Så fort jag fick syn på Erin insåg jag att hon var vackrare än någonsin. Men när jag kramade henne märkte jag hur bräcklig hon var.
"Justin..." mumlade hon och jag kände hennes tårar i nacken.
När vi kom hem till Chaz satt vi bara och pratade, umgådes och hade det mysigt.
Jag kysste Erin gång på gång och då fnissade de andra.
"Ska inte ni gifta er någon gång?" frågade Olive (som kommit till rätta nu) och de andra skrattade.
"Det skulle jag göra om Justin ville det." sa Erin och kramade mina händer.
"Jag skulle göra det om Erin ville det." sa jag och hon log sött.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommer ett till med än gång! <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 38-Why?!
Tre veckor senare
Nu var det bara några dagar sedan julen hade varit. Som en sorts hade Justin kommit över julen men han hade precis åkt hem. Jag hade inte hört något från Olive trots att Chaz sa att hon hade kommit hem och jag ville inte kontakta henne heller.
"Erin?"
Jag vände mig om och såg Chaz stå där.
"Mm..." sa jag.
"Skulle du vilja ta en promenad med mig?" sa han.
"Visst", suckade jag och reste mig.
***
Vi tog en promenad vid stranden.
"Ska vi gå upp i skogen lite?" frågade han.
"Okej då." log jag och så gick vi upp mot skogen. Det var faktiskt ganska vackert. Snötäckta granar och blåbärsris som stack upp ur snön.
"Hej Erin",
Rösten fick mig att stelna till. Långsamt vände jag mig om. Erik. Att han alltid dök upp när Justin var borta.
"Vad vill du?" morrade jag.
"Bara säga förlåt."
"Aldrig!" fräste jag.
"Erin..." han tog ett steg mot mig.
"Kom Chaz vi går!" sa jag. Men Chaz stod kvar.
"Du borde kanske lyssna på honom", sa han stelt.
"Va? Chaz är du med på detta?!" utbrast jag.
"Såklart", flinade Erik. "han gör som jag säger, det gör alla, det är bara att hota dig." forsatte han.
"Va?"
"Jag hotar dem att jag ska döda dig om de inte gör som jag säger, de vet att jag kan göra dig illa, Justin överlevde ju knappt." förklarade Erik.
"Ditt svin!" skrek jag.
"Jag vill bara att alla ska lämna dig så att jag kan få dig för mmig själv."
"Vilka har du mer hotat?" Han skrattade.
"Olive så dun skulle tro att hon ljög för dig, Justin så att han inte ringer dig, Max så att han snackar skit om dig till dina gammla vänner..." Jag stirrade på honom.
"Hur fan kan du då tro att jag ska vilja vara med dig efter detta?" morrade jag.
"Genom att jag hotar din älskade Justin, nu vill jag att du ringer till honom och förklarar att du gör slut på grund av att han inte ringer", sa Erik.
"Nej", väste jag.
"Då går det illa för din lilla pojkvän." skrattade han. Sammanbitet tog jag upp mobilen och ringde Justin...
Justin
Jag svarade snabbt. Den mystiska killen som ringt mig och hotat Erin hade inte sagt något om att jag inte fick svara när hon ringde.
"Hej", sa jag.
"Justin..." Jag hörde att hon grät.
"Vad har hänt?" sa jag.
"Du är den värsta pojkvänen någonsin! Du ringer aldirg och jag hatar dig förevight! Det är slut!" Sedan klickade det till i luren.
Tårarna svämade över och jag började snyfta hysteriskt. Hon fick inte göra såhär! Varför?!
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ganska kort men bättre än inget, som sagt kan det bli lite dålig uppdate men hoppas ni stannar kvar ändå...
OMG förlåt!!
Förlåt tusen gånger för att jag inte skrivt men det har vart så mycket... skolavslutning och dessutom har jag suttit på tåget hela dagen idag...
Kanke skriver ett nu... puss på er så länge!
//Lexi
Bara måste...
CHAPTER 37 UNDER DETTA!!!!
Hej....
Jag bara MÅSTE lägga in en super söt bild på Justin och Selena jag hittade....
Our Love Will Never Die Chapter 37-I'm Alone
Dagen där på fick jag ett SMS från Olive att Elle ville reda ut det som hänt och verkligen var jätteledsen. Jag skickade tillbaka att hon inte behövde oroa sig och jag inte var arg längre. Jag fick inget svar. Inte ens ett "ok". Tillslut skickade jag ett till och där jag skrev "hallå?".
Hon svarade ändå inte. Efter ett tag ringde jag upp. Efter fem signaler gick telefonsvararen igång.
"Hej det är Olive, lämna ett meddelnade!"
Jag suckade.
"Hej det är jag, varför svara du inte?" sa jag och la på. Olive ringde inte upp och jag surnade faktiskt till en smulla.
"Erin?"
Jag vände mig om och fick se Justin. Han vinkade och log lite.
"Hej", muttrade jag. Han satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen.
"Är något fel?"
"Nej, Olive svara bara inte när jag ringer eller messar", suckade jag.
"Okej." Han såg lite besvärad ut.
"Vad är det Justin?" frågade jag och tog hans hand.
"Eh jo... det är en sak jag måste berätta..." mumlade han.
"Vadå?"
"Jo... lova att inte bli upprörd nu?"
"Jag lovar."
"Okej... jag ska fortsätta min turné nu och jag kommer att vara borta i... nästan ett... halvår." Jag stirrade på honom.
"Va?" Justin kramade min hand och strök med sin andra över min panna.
"Hur är det?" sa han försiktigt.
"När åker du?" viskade jag.
"Om en vecka." svarade han. Det brännde bakom ögonlocken och en tår rann ner för min kind.
"Jag vill inte att du ska åka." viskade jag och satte både händerna över ögonen och grät vildsint.
"Men jag lovar att ta små break och komma hit, varje gång, jag lovar." sa han och la en hand på min rygg. Jag grät så att jag skakade. Genom fingrarna rann det tårar som föll ner på Justins ena hand han placerat på mitt lår. "Såja..." viskade han och tog mig i sin famn.
"Glöm mig inte Justin", viskade jag.
"Det skulle jag aldrig göra." svarade han ärligt och jag kände en av hans tårar på mig.
En vecka senare
Jag kunde inte fatta det. Det var dags, Justin skulle åka. Igen.
"Kom ihåg vad du lovade." sa jag.
"Såklart", log han och gav mig en puss på pannan.
Innan han gick in i taxin gav jag honom en kram och ville aldrig släppa. Sedna såg han in i mina ögon och kysste mig. Jag strök undan hans hår ur hans pannan.
"Sköt om dig." mumlade jag.
"Du också." Vi båda grät nu.
"Hejdå." snyftade jag.
"Hejdå."
Sedan hoppade han in i taxin och så var han borta...
***
Dagarna gick och jag hade inte hört något från varken Justin eller Olive. Jag hade ringt både flera gånger men ingen hade svarat.
Jag kände mig så ensam som någon kan känna sig, och sviken. Otroligt sviken.
"Sluta deppa nu kusinen, vi kan väl hitta på något!" sa Chaz för miljonet gång och knuffade till mig.
"Of course..." sa jag trött.
"Kom nu!" ylade Chaz olyckligt.
"Har du hört något från Olive på sistone?" undrade jag.
"Hon är i Thailand", sa Chaz.
"Va? Igen?"
"Vadå igen? Hon åkte dit för en vecka sedan tror jag", sa han.
"Men hon sa att hon redan varit där, du vet när Justin kom ut från sjukhuset." sa jag.
"Nej, nej, hon sa till mig att hon var med Sarah och någon som hette typ Elle i New York hela tiden, men jag fick inte... eh... säga det... till... dig." det sista sa han ganska tyst och det hettade till av ilska i mig.
"Vilken jävla lölgnhals!" tjöt jag.
"Men azzå hon får väl vara med andra än dig?" sa Chaz.
"Det skulle varit helt okej för mig om hon sagt sanningen från början, men när hon ljuger så där blir jag så jävla förbannad!" skrek jag och smälde igen dörren framför Chaz's ansikte. Jag låste också. För säkerhets skull. Jag kastade mig på sängen och brast ut i hejdlös gråt. Alla bara lämnade mig. Jag var helt ensam nu.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sådär.... varsågoda! Kommentera gärna (jag vet jag tjatar) jag ville också säga att nu när det blir jullov är det inte säkert att det blir jättebra uppdatering men ett om dagen (kanske) om inte så hoppas jag att ni förstår...
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 36-Girlnight!
Idag skulle jag, Olive, Sarah och Tanya ha tjejkväll hemma hos Sarah. Hon bodde i ett helt enormt hus och hennes rum var rena drömmen...
Det ringde på dörren precis när vi skulle sätta på filmen vi valt, vi hade valt "Titanic".
"Vem kan det vara? Vi är ju alla på plats." sa Tanya sarkastikt.
"Jo just det, min kompis Elle kommer också, hoppas det är okej, hon är jättetrevlig!" Sa Sarah och reste sig från sin plats i soffan.
"Helt okej för mig." sa jag.
"Desamma med mig." sa Olive.
"Mig med." kontrade Tanya. Jag gav henne en blick som sa "tyst nu". Jag visste att hon kunde gå för långt ibland. Snart kom Sarah upp med en blond och lockig tjej med ett stort leende på läpparna.
"Hej!" sa hon.
"Hej." sa vi i kör.
"Detta är alltså Elle", sa Sarah.
"Angenämt." sa Tanya. Jag kastade en kudde på henne så att hon skulle vara tyst. Elle sa inget mera utan bara satte sig bredvid Sarah och var tyst nästan hela filmen. I slutet grät vi alla fem och jag höll hårt i Olives tröjärm.
"Så... vad ska vi göra nu?" frågade jag när filmen var slut och eftertexterna började rulla.
"Ingen aning, prata killar eller?" sa Sarah. Vi andra fnissade.
"Jag vet! Vi gör en tio i topp-lista med killar!" sa Tanya.
"Ja!" fnissade jag och Olive. Sedan delade Sarah ut varsit papper och penna så att vi kunde skriva.
Min lista blev en sorts samanfattning av alla snygga killar jag sett.
***
När alla var klara skulle vi läsa upp dem för varandra.
"Okej, jag kan börja." sa Elle.
"Visst." sa Tanya.
"Min första är Justin Bieber..." började hon.
"Justin? Gillar du honom?" sa jag.
"Oh ja... jag vill så gärna vara ihop med honom, fan ta henne som är ihop med honom." sa Elle och skrattade. Alla tittade på henne, sedan på mig. Jag reste mig upp och ögonen tårades. Nu var det min tur att få haters, kul.
"Erin vänta." sa Olive. Jag brydde mig inte om henne utan bara sprang ut ur huset.
Jag sprang ända hem till mig. Det var tur att jag bodde så nära Sarah.
"Men vad har hänt?" frågade Kathrine när jag kom in i hallen röd gråten och blöt av regnet som föll utanför.
Justin, som hade nu mer "bodde" hos oss kom också ner.
"Shawty, vad har hänt med dig?" sa han och tog mig i sin famn. Jag kramade honom hårt och grät så att jag skakade. 
Egentligen borde jag väl inte ta så illa upp men det var ju min första hater så... Justin skulle säkert fatta, han hade ju många haters.
***
"Så vad har hänt?" frågade Justin och strök mig över huvudet. Vi satt på min säng och hade äntligen kommit förbi alla oroliga vuxna där nere i köket.
"Sarah hade bjudit in en av sina vänner som vi inte kände, hon hette Elle och var jättetrevlig." berättade jag.
"Och..?" sa han uppmuntrade.
"Och hon visste inte att vi var ihop och hon älskar dig och din musik och så... hon sa liksom 'fan ta hon som är ihop med Justin' till mig och jag tog väl lite hårt på det men det var min första hater och så..." jag brast i gråt igen och Justin höll om mig.
"Såja... såja..." viskade han och smekte min rygg.
"Jag vill inte att dina fans ska hata mig." mumlade jag mot hans skjorta.
"Jag fattar, det vill jag inte heller men de är förblindade av hat." sa Justin. Jag svarade inte utan bara blundade och kände Justins andedräkt i håret. Snart somnade jag.
I Erins dröm:
Jag var ute på stan, ja för att shoppa lite nya kläder och så. På torget möte jag en grupp tjejer som stannade och gav mig ondeskefulla blickar.
"Så det är du som är Justins nya flickvän Erin McLoud?" sa en av dem. Jag nickade. De andra flinade elakt mot mig.
"Lite för ful för att vara Justins va?" sa en annan av dem.
"N-näe..." stammade jag.
"Jag slår vad om att Justin kommer göra slut med dig närsomhelst, ingen vill väl vara ihop med en sådan som du!" fnös den första tjejen.
"Du vet ingenting." väste jag. De skrattade. Skrattade och skrattade och skrattade. Jag fick hålla för öronen för att stänga ute det hemska ljudet av falska, gälla skartt.
"Erin! Erin! Erin!?" Jag slog upp ögonen och såg rätt in i Justins oroliga ansikte.
"Vad hände?" sa jag yrvaket och satte mig upp.
"Du somnade, och du skrek dessutom, rätt läskigt faktiskt", sa Justin.
"Säger du det." sa jag och kliade mig i huvudet.
"Japp det säger jag." sa han och pussade mig på pannan. Jag högg tag i hans axel och kysste honom. Han log och besvarade min kyss.
"Haha Justin ta det lugnt." skrattade jag och virade armarna runt om honom. Hans händer kramade mina och han gav mig en ny kyss.
"Jag älskar dig." viskade han.
"Och jag dig. Föralltid." sa jag.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kunde inte vänta på kommentarer... jag bara ÄLSKAR att skriva haha... men kommentera nu!
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 35-It Will Never Be Normal Between Us
"Men vad hände?" upprepade jag och strök henne över håret. Erin torkade sina tårar men svarade fortfarnade inte.
Då kom Max in rusande. Han knuffade bort Erin från mig och tittade hotfullt på oss både.
"Rör inte varandra igen!" fräste han.
"Det ska du inte lägga dig i!" skrek Erin och ställde sig upp hon också.
"Kaxa inte upp dig lillsyrran, du ska få fan för det här!" morrade han.
"Jag kan faktiskt inte hjälpa det som har hänt!"
"Fel! Allting är ditt fel!" skrek Max.
"Det har inget med det jag sa till henne att göra!" skrek Erin tillbaka.
"Det har det väl visst!" De stirrade ilsket på varandra en lång stund. Jag bröt tystnaden.
"Vad är det frågan om?!" sa jag.
"Det är att Erin här, har dödat min mamma." sa Max.
Max
Justin tittade förvånat på mig, sedan vände han sig till Erin.
"Va?" var allt han fick ur sig.
"Det är inte sant, jag kan väl inte hjälpa att hon gick och dog!" sa Erin trotsigt.
"Det du sa till henne sårade henne så mycket att hon låg deprimerad i sn säng ända tills för två dagar sedan, då tog hon självmord, fattar du?!" skrek jag.
"Jag kunde inte hjälpa..." viskade Erin och underläppen på henne darrade.
"Såja..." sa Justin och omfamnade henne. Hon kramad honom tillbaka och en tår rann ner för hennes kind.
"Mamma är död och det är ditt fel." sa jag.
"Det är inte hennes fel Max." sa Justin och vände sig mot mig.
"Jaså inte?"
"Att ha dig som son måste vara den största depretionen i hela världen." sa han och tittade argt på mig.
"Håll käften", väste jag.
"Tala inte med Justin på det sättet." frästre Erin och ställe sig öga mot öga framför mig.
"Ska du spela cool nu också?" sa jag spydigt.
"Hon behöver inte spela, hon är redan cool så att det räcker." flinade Justin. Jag stirrade irriterat på honom. Helst skulle jag vilja slå ihjäl honom, men det kunde jag helt enkelt inte göra, dessutom hade han redan en blåtira runt ena ögat så jag behövde inte ge honom en till.
"Bra, du går jag då." fräste jag och började gå ut ur rummet.
"Max vänta!" ropade Erin. Jag vände mig om.
"Vad?" sa jag. Hon gick fram till mig och gav mig en kram.
"Jag är ledsen för mamma, men snälla kan det inte bara bli normalt igen mellan oss?" bad hon.
"Det blir aldrig normalt mellan oss igen, hejdå Erin." sa jag och gick därifrån för att aldrig komma tillbaka.
Erin Två dagar senare
Min mobil ringde och jag svarade. Jag hade varit ganska deppig sedan "snacket" med Max och alla hade gjort allting för att få mig på bra humör, speciellt Justin. Jag tycket verkligen synd om honom, han såg så plågad ut varje gång jag sa att jag inte var på humör för hans olika påhitt.
"Hallå?" suckade jag.
"Oj vad du lätt nere då!" sa Olive glatt.
"Olive?" sa jag. Det var så länge sedan, vi hade ärligt talat inte pratat sedan Justin kom tillbaka.
"Japp, saknat mig?"
"Det kan du ge dig på!" stönade jag.
"Jag hörde om din mamma och brorsa, Chaz berättade allting, jag har varit i Thailand, sorry att jag inte sa något..." sa Olive.
"Ingen fara", sa jag.
"Ska vi ta en tjejdag på stan idag då?" undrade hon.
"Ja! JA! JA!" skrek jag. Olive skrattade.
"Du behövde det va?"
"Jepp..."
"Då ses vi vid Starbucks om en kvart?"
"Räkna med mig."
"Alltid."
"Ses där."
"Okej!" Vi la på och jag studsade upp för att klä på mig.
"Och vart ska du?" frågade Justin som suttit bredvid mig hela tiden.
"Men Olive på stan", svarade jag.
"Det kanske kan behövas, instängd på tre män kan inte vara så roligt..." sa Justin och skrattade. Jag puttade till honom och valde ett par svarta jeans och en svart flanell-skjorta. Sedan tog jag fram två stora halskedjor i guld och så började jag borsta håret.
"Hejdå." sa Justin innan jag gick ut ur rummet.
"Hejdå." sa jag och sprang ner för trappan. 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hoppas ni njuter av kapitlet nu... xD
Om jag får riktigt bra kommentarer kanske det kommer ett till idag....
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 34-Justin!
"Seriöst Chaz, han är okej", sa jag. Han tog min hand och log genom tårarna som bildats i hans ögon. Jag kramade honom och kände mina egna tårar svämma över.
"Jag är här!" Vi tittade upp och in kom Justin tillsammans med Kenny. Vi alla tre bara stirrade på dem.
"Öh... Justin..." började jag.
"Har hänt?" avslutade Chaz. Justin hade en blåtira runt ena ögat och såg rent ut sagt förskräcklig ut.
"Ett par, jag menar en hel hord med fans anföll oss och jag var inte riktigt så stark som jag brukar vara om ni fattar, jag har operats ganska nyligen ni fattar och..." berättade Justin.
"Och fansen slog ner honom innan jag fick dem att skingra sig." avslutade Kenny åt honom.
"Shit! Desperata fans..." konctapterade Ryan.
"Nej det menar du inte." sa jag sarkastiskt.
***
"Nu är vi äntligen ensama." pustade Justin när vi slog oss ner på hans säng.
"Japp." sa jag och tog hans hand.
"Du jag ville bara säga förlåt för du vet..." sa han.
"Jag med, det var ju faktiskt mitt fel."
"Men jag har gjort detsamma, bli inte upprörd nu men ärligt talat pussades jag och Nina väldigt mycket." sa han.
"Okej." sa jag och tittade ner på lakanen.
"Är du arg?" frågade han.
"Aldrig mer." sa jag och såg på honom.
"Aldrig mer?"
"Aldrig någonsin mer." försäkrade jag. Han flinade och kramade min hand. Jag lutade mig närmare honom och kysste honom försiktigt på munnen. Han besvarade min kyss och la sin hand på min rygg. Vi fortsatte att kyssas allt mer passionerat. Vi blev avbrutna av att det knackade på dörren.
"Kom in!" sa jag och lutade mig bort från Justin lätt generad. Chaz stack in huvudet.
"Vad är det Chaz?" frågade jag.
"Det gäller din bror", sa Chaz och jag bara stirrade på honom.
"V-va sa du?" var allt jag fick ur mig. Vad skulle Max gör här? Han hatade mig ju!
"Max McLoud står utanför." sa Chaz.
"Jag hörde det!" fräste jag. "men vad vill han?"
"Han vill träffa dig."
"Varför?"
"Jag vet väl inte, bara kom med nu!" morrade Chaz och drog med mig ut. Justin reste sig också men jag gjorde en gest åt honom att stanna.
Justin
Jag väntade i säkert en halvtimme innan Erin kom upp igen, rödgråten.
"Vad hände?" frågade jag och tog henne i min famn.
"Du kan inte tro det Justin... du kan inte tro det..." viskade hon och borrade in ansiktet i min skjorta.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu fick ni ett kapitel ialla fall... tack för kommentaren Ellen men det behövs inte, tack ändå! Du är bäst som läser min blogg! Det är ni alla! <3
Sorry....
Internet
Hej!
Jag är ledsen för att jag inte har uppdaterat men mitt virus skydd försvann från min dator och jag får inte gå in på internet för du kan jag få virus... detta kommer nog inte fixas förrän om en vecka... jag är verkligen ledsen, men ett kapitel kanske kommer snart...... men denna datan är för seg och jag orkar inte att skirva på den, men läs och kommentera så länge!<3
//Lexi
Our Love Will Never Die Chapter 33-Let Me Go!
Jag öppnade dörren till källaren, den där Justin satt precis som jag lämnat honom, men händerna ihop bundna bakom ryggen och tejp för munnen. Ja log artigt mot honom.
"Hej där", sa jag och satte mig bredvid honom. Han tittade ilsket på mig.
"Jo jag ville bara säga att din flickvän, oj förlåt min flickvän hatar dig." sa jag retsamt och skrattade. Jag drog av tejpen från hans mun och lät honom prata.
"Din jäkla idiot! Hur fan kan du tro att hon går på det där tricket?! Släpp mig nu!" Jag gäspade och sträckte på mig.
"Va?" sa jag och hånlog. Justin skakade av ilska.
"Din djävul!" morrade han.
"Haha! Djävul! Men säger jävel!" skrattade jag.
"Jag svär inte", muttrade Justin.
"Kunde nästan gissa det."
"Kan du bara släppa mig."
"Nepp."
"Snälla?"
"Sällan." Vi blängde på varandra i några sekunder innan gälla tjejröster hördes från trappuppgången.
Justin
"Hörde du också det där Linn?" sa den ena.
"Jaaa..." sa den andra. Snart kikade de båda in.
"Amen herregud vad håller du på med älskling?!" utbrast den brunhåriga och stirrade på oss.
"Är ni ihop?" sa jag.
"Eh..." började Erik.
"Ja! Men han är aldrig med mig trots att vi bor i samma hus så jag börjar tro att han träffar någon annan!" sa tjejen sorgset.
"Åhh... det gör han också, nyss sa han att hans flickvän var en tjej vid namn Erin McLoud..." sa jag.
"Men vad fan Erik!" skrek hon.
"Linn, Linn, Linn! Sluta!" ropade Erik förskräckt. Medans Linn och Erik löste sitt hjälpte den andra tjejen mig loss.
"Tack!" sa jag.
"Ingen orsak", log hon. Nu måste jag skynda mig.
Erin
Jag satt på bänken och brydde mig inte om att kylan var outhärdlig omkring mig. Överallt var den snö, man såg härifrån att kanten av havet hade lite is också, fast bara i strandkanten, det blir ju likom nästan aldrig is på havet, kanske lite, lite vid klipporna.
Jag hörde en duns och jag reste mig. Ärligt talat hade jag inte märkt att det mörknat och helst ville jag springa in igen, men tänk om det var någon som fått snö över sig och inte kunda andas, eller svimmat? Eller var det en mördare som kastat sitt över is snön eller...
Jag skakade på huvudet, vilken fantasi man kunde ha! Långsamt gick jag mot husknuten där jag hört dunset ifrån. När jag kom dit skrek jag rätt ut. Det var alldels blodrött i snön, ett blodspår ledde mig mot baksidan av huset och runt det igen, till uppfarten.
Något mörkt låg i snön, det var stort, som typ ett bylte eller något. Jag sprang dit och insåg att det var en liksäck! Utan att veta avd jag gjorde drog jag ner dragkedjan och beredde mig på vad jag skulle få se. Men det var inte så farligt alls, det var en livs levande Justin! Han andades tungt och jag upptäckte att min hand vilade på en fläck av blod på hans vita skjorta. Han sa inte ett ord utan bara flämtade. Jag hörde steg i snön bakom mig och Justins ögon vidgades. Jag vände mig om och såg en svart gestalt komma emot oss med någonting yx-liknade över axeln.
"Vem är du?" sa jag med darrig röst. Paniken steg. Jag kände hur Justin kramade min hand, jag kastade en blick på honom och insåg att han faktist höll på att dö.
"Justin? Justin hur mår du?!" skrek jag desperat och skakade honom. En kall hand lades på min hand och jag vände mig hysterikst om.
"Men vad fan lägg av!" skrek jag och stirrade rätt in i ett par bruna ögon...
Justin
Hon verkade känna igen honom, hon stirrade skräckslaget på honom och hela hon darrade. Smärtan efter hugget med den sabbla fällkniven värkte varje gång jag försökte andas. Att han kunde gå såhär långt?! Att ha ihjäl mig för att han gillar min flickvän? Helt absurt (stav).
Nu började hela världen snörra, allting försvann, Erin, huset, snön, natthimmlen, skräcken, smärtan, Erik...
Erin
Jag såg hur han började rulla med ögonen och hur han snart slöt dem, jag började gråta. Erik stirrade på mig.
"Men stick då för fan! Ser du inte vad du har gjort?!" vrålade jag och drog upp min mobil. SNabbt slog jag nummret till ambulansen, den kom faktikst ovanligt snabbt trots alla isvägar och sådant där. När det lastade in Justin kände jag en brännande sorg jag aldrig känt förr, precis som när min syster dog, exakt samma sak, jag antog att jag saknade henne men det var också något annat, något jag aldrig kommit under fun med...
Sådär... kanske skriver mer idag men just nu måste jag dra, jag ska på avslutning för min målar kurs! Så vi ses snart!!
//Lexi
Jelena
Och jag blev så glad när jag läste alla kommentarer! Tack, tack, tack!!
//Lexi <3<3
Our Love Will Never Die Chapter 32-Where Are You?!
Justin
När jag vaknade låg jag på ett kallt sementgolv (stav). Runt omkring mig fanns stora gröna sopptunnor, svarta plast säckar och annat bråte vilket fick mig att inse att jag var i ett sopprum. Blommorna och kortet till Erin var borta och jag hade fruktansvärt ont i huvudet.
Röster hördes utanför och så öppnades dörren och två tjejer kom in i rummet.
"Vad i..." började den ena.
"Är det Justin Bieber?" avbröt den andra. Jag reste mig mödosamt.
"Vad vill ni ha? Autograf, foto?" sa jag trött.
"Inget dera tack, vi är inte fans", sa en av dem och slängde med sitt blonda hår.
"Okej, hejdå." sa jag och skyndade mig därifrån. En kille dök plötsligt upp framför mig.
"Och vart tror du att du ska?" sa han med ett överlägset leende.
Erin
Jag kunde nästan höra Justin uttala orden som han skrivit ner på det lilla kortet, ja, jag kunde nästan föreställa mig honom stå framför mig och säga det, hela jag skakade av sorg och ilska, hur kunde han gå så här långt?! Bokstavligen!
Jag trodde knappast han åkte hit från Atlanta bara för att lämna sönder trampade rosor och ett kort med sårande ord ner klottrade, det var inte särskilt likt Justin.
Jag tog upp kortet och granskade det, det som först stått där stod med Justins handstil det visste jag, men de ord som stod under de överstryckta hade en annan handstil, frågan var bara vems? För det var inte Justins det visste jag. Tårarna hade tagit slut för länge sedan och jag orkade inte längre bara ligga här och tycka synd om mig själv. Snabbt krängde jag av mig täcket och gick in till badrummet. Chaz stod där inne och försökte raka sig, jag knuffade ut honom medans han högljudt klagade på att han inte ville se ut som en hulligan idag när han och Olive skulle på tivoli. Jag struntade i honom och låste badrumsdörren. Jag drog av mig mina jogging byxor och mitt svarta linne. Sedan tog jag av mig mina underkläder och hoppade in i duschen. Det var skönt att känna sig ren efter ha legat i en säng i flera dagar utan att ha tvättat mig en ända gång.
När jag klev ut bankade Chaz ilsket på dörren och vrålade att han måste komma in nu. Jag ignorerade honom medans jag fönade och borstade håret. Jag dels lufttorkade dels handduks torkade och tillsist svepte jag in mig i en ny handduk och gick sedan retsamt långsamt ut ur badrummet, sista biten knuffade Chaz ut mig.
När jag klätt på mig ringde jag till Olive och bad henne komma över. När hon senare kom skrek hon rätt ut av lycka över att jag var på benen igen.
"Äntligen!" utbrast hon och kramade mig.
"Jag måste bara visa dig en sak", sa jag och drog med henne in i mitt rum. Jag visade henne kortet.
"Jag såg det igår gumman." sa hon mjukt.
"Tror du jag är helt dum eller? Såklart du gjorde, men kolla på det här", sa jag och pekade först på Justins handstil och sedan på den andra.
"Du..." började Olive.
"Ser du att det är olika handstilar? Detta är Justins..." sa jag och pekade på den först skrivna texten. "Och detta är någon annans." Jag pekade på den andra texten.
"Det har du faktiskt rätt i..." sa Olive.
"Men vem kan ha gjort såhär med kortet, det måste ju vara samma person som har förstört rosorna!" sa jag och gjorde en gest mot den sönder trampade buketten.
"Mm... men vi kommer aldrig få reda på det, jag menar vi kan väl inte fråga hela Startford om de sådan här handstil!" sa Olive uppgivet.
"Jag vet..." suckade jag. Det ringde på där nere och vi hörde hur William öppnade.
"Du kan gå upp..." sa han och snart hördes steg i trappan och så tittade Erik in i rummet.
"Hej!" Sa han.
"Hej." sa vi på samma gång.
"Du ser pigg ut?" sa Erik.
"Antar det." muttrade jag.
"Jo jag tänkte du har ju inte mitt nummer så jag tänkte ge det till dig?" Han sträckte fram en lapp till mig.
"Åhh... tack", sa jag och läste snabbt på lappen.
Mitt nummer: 09-66324648 XoXo Erik
Olive snappade åt sig lappen och läste hon också. Sedan stelnade hon till.
"Erik? Kan du... ehrm... gå?" sa Olive och tittade ilsket på honom.
"Öh... visst", sa Erik och tittade förvånat på henne, sedan gick han.
"Men vad håller du på med?" suckade jag.
"Kolla här." väste hon och pekade på lappen.
"Ja?"
"Det är samma handstill som på kortet!" sa Olive och visade mig. Jag gemförde halvhjärat de båda lapparna, sedan stelnade jag till.
"Det kan inte vara sant, åh gud det kan inte vara sant..." viskade jag och lät kortet och lappen falla mot marken.
Nu vill jag att ni kommenterar!!! Det är underbart att få såna okej?? Och ni får gärna ge idéer och så!
Our Love Will Never Die Chapter 31-All I Want Is You
Erin
"Det är någon som vill träffa dig!" ropade Olive.
"Be denne någon att komma upp", muttrade jag och satte mig upp i sängen.
"Hej", jag tittade på personen som kommit in.
"Vad gör du här?!" fräste jag.
"Jag tänkte bara kolla till dig, jag hörde att killen dumpat dig." sa Erik och tittade in i mina ögon med sina bruna.
"Nej... eller jo det är han, men asså... jag mår fakitskt bra, eller inte bra men, eh..." Han log ett snett leende som fick min mage att fyllas av lycko-känslor.
"Jag fattar, att bli dumpad är skit." sa han och la sin hand över min. Jag drog undan handen.
"Faktiskt så... kan jag inte... jag vill inte ha något nytt... ehm... förhållande", mumlade jag.
"Okej." sa Erik lugnt och snart kysstes vi. Den här gången var de annorlunda, jag njöt och besvarde kyssen plus att jag inte ville att han skulle sluta. När han tillslut drog sig undan från mig fnissade vi båda andfått.
"Säkert att du inte är redo?" undrade han.
"Låt mig tänka", sa jag.
"Det låter bra, vi ses sedan då, Erin." sa Erik och gick ut ur mitt rum. Olive slank in så fort han gått.
"Kysstes ni?!" utbrast hon. Jag skrattade.
"Tyvärr..." log jag.
"Detaljer tack", flinade hon.
***
Min mobil ringde, jag orkade egentligen inte svara men det gjorde jag ändå.
"Erin", sa jag trött.
"Hej det är Justin." Jag stelande till.
"Justin?" sa jag.
"Eh... ja... jag ville bara säga att..."
"Att vadå?" viskade jag.
"Att jag..." längre hann han inte, för jag hade redan lagt på luren. Jag visste inte varför, hela jag skakade och jag mådde illa.
"Vad är det Erin?" sa Olive som kom in för att titta till mig.
"Justin... han... han ringde mig?" sa jag och skakade på huvudet.
"Är inte det bra?"
"Jag vet faktisikt inte", mumlade jag och suckade.
Justin
Snart framme, tänkte jag när jag såg Chaz's hus 100 meter framför mig. Just som jag skulle ringa på dörren kände jag en otrolig smärta i huvudet och sedan blev allting svart.
Erin
Olive kom in rusnade till mig mitt under en repris av "American Idol".
"Jag kan inte hålla mig!" ropade hon.
"För vad?" sa jag och tittade upp.
"Justin kommer om typ fem minuter!" skrek hon.
"Va?"
"Ja... jag ringde honom igår och berättade hur det stod till med dig och han smällte med än gång, han skulle komma vid två tiden!"
Jag stirrade på Olive.
"Du gjorde vad?" var allting jag kunde säga.
"Jamen kom igen, du måste ju gå till skolan och börja vara glad igen och inte bara sitta här och gråta! Jag börjar gråta själv då!" Hon slog ner blicken i golvet och suckade.
"Förlåt." sa hon tillsist.
"Det är lugnt", sa jag och tog hennes hand.
"Tack." log hon och satte sig bredvid mig. Då ringde det på dörren.
"Ska jag be honom gå?" sa hon.
"Nej, be honom komma upp." sa jag. Olive nickade och försvann iväg, snart kom hon upp med inte Justin utan Erik!
"Erik?" sa jag.
"Ja, jag hittade detta utan för huset och det stod ditt namn på det så... för du heter väl Erin McLoud?" sa Erik.
"Ja", sa jag och sträckte mig efter det han höll i händerna. Det var tillplattade rosor som var fulla av brun smutig snö och ett skrynkligt kort där det stod, eller snarare hade stått:
Hej Erin! Jag är så ledsen, Olive berättade allting! Jag älskar dig mest av allting!
Från din Justin Bieber till min Erin McLoud!
Någon, antagligen Justin hade struckit över älskar och skrivit hatar istället, och så hade han struckit över "din" och "min" också, sedan hade han försökte ta bort "jag är så ledsen" men det stod fortfarande väldigt svagt där. Tårarna steg i ögonen, hur kunde Justin göra så här?
Olive tog kortet och roserna ifrån mig, när hon läst satte hon sig bredvid mig och grät med mig.
"Jag ska lämna er ifred", sa Erik och gick ut ur rummet. Olive kramade mig ocg jag kramade tillbaka henne, jag grät, grät och grät ännu mera.
Jag kunde inte hata Justin, allting jag ville var att han skulle älska mig igen, men nu var det så långt ifrån man kunde komma, han hatade mig, han ville att jag skulle dö, han skulle säkert döda mig också om han var tvungen.
"Såja..." sa Olive och kramade mig hårdare. "Det kommer ordna sig."
"Nej det kommer det inte, jag kommer aldirg att få tillbaka Justin igen", snyftade jag.
"Men gå vidare då?" föreslog hon.
"Jag kan helt enkelt inte." sa jag och torkade tårarna.
"Aww... du..." sa Olive och tog mina händer. Det smällde i dörrarna.
"VI ÄR HEMMA!" ropade Chaz's mamma från hallen. Hon och Chaz's pappa hade varit på en båtmässa i tre dagar, det mötes inte precis i lycka...
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Kommentera !!<3<3
Our Love Will Never Die Chapter 30-No!
"Vad har du gjort?" frågade jag milt.
"Du kommer hata mig", viskade Erin.
"Nejdå, aldrig." sa jag och kramade hennes hand.
"Jag... jag har..."
"Har vad?" sa jag mjukt.
"Jag träffade en kille idag som ... ehm... trodde att det var något emellan han och mig och eh... han kysste mig precis, och jag schasade (stav) iväg honom..." Jag tittade på henne en stund och försökte hantera mig och vara optimistisk.
"Jamen... det har jag ju också gjort, du vet det där med Nina", sa jag sammanbitet.
"Men besvarde du hennes kyssar?" undrade hon förtvivlat.
"Nej..." började jag.
"Jag... gjorde det och... jag njöt... eh... av det?" stamade hon. JAg stirrade på henne.
"Du vad?!" Skrek jag.
"Du hatar mig." sa Erin uppgivet.
"Var skulle jag inte! Jag hatar dig jävligt mycket! Det ska du fatta!" vrålade jag.
"Va?" viskade hon.
"Du kan dra åt helvte din jävla player! Jag trodde på dig och, och..."
"Men du sa själv att du hade gjort samma sak med Nina!"
"Då hade du redan gjort slut med mig OCH jag njöt ALDRIG av det!" Jag var så arg att jag kokade, jag hoppades Erin skulle dö på fläcken, eller i en bil olycka kanske...
"Men jag slet mig bort från honom efter typ sju, åtte sekunder..." viskade Erin.
"Jag ångrar att jag hittade dig", muttrade jag.
"Va?" sa hon.
"JAG ÅNGRAR ATT JAG HITTADE DIG OCH HJÄLPTE DIG FRÅN DEN DÄR GRAVEN! JAG BORDE LÅTIT DIG DÖ!" skrek jag.
"Du vet inte vad du säger..." sa Erin som bleknat under mitt tal.
"Joho! Och jag visste absolut inte vad jag sa när jag sa till alla att vi var ihop, hur mycket jag älskade dig och att ingen fick skada dig", sa jag och vände på klacken.
Erin
Två dagar hade gått sedan Justin och jag "gjorde slut" och jag hade legat i sängen sedan han åkt hem till Atlanta. I hela mitt rum låg näsdukar, tomma kex-paket och läskflaskor. Olive hade kommit tusen gånger till mig och försökte muntra upp mig, hon hade ju just gått igenom samma sak men hennes tur hade jag definitivt inte.
"Han sa att han borde låtit mig dö", snyftade jag.
"Aww... du... jag finns för dig." sa Olive. Det var så söt av henne att ta hand om mig när det kändes som om hela världen lämnat mig.
En dag försökte jag ringa till Justin. Efter fyra signaler svarade han äntligen.
"Sluta ring." sa han kallt.
"Justin snälla, jag saknar dig och är så hemskt ledsen!" sa jag.
"Och? Smygkysser du inte din lilla 'romeo'?"
"Du är min romeo Justin", sa jag.
"Aaa visst, eller inte!" Han lät så hård och kall på rösten, som en helt annan människa. Tårarna rann nu ner för min kinder.
"Åh snälla du..." snyftade jag.
"Sluta lipa! Och förresten, ring inte mera!" fräste Justin och la på.
Jag ropade på Olive och hon kom in till mig.
"Vad sa han?" frågade hon och satte sig bredvid mig.
"Han... han hatar mig..." viskade jag.
"Aww... guman..." sa Olive och satte sig bredvid mig i sängen.
"JAg kommer att leva ensam, för ingen gillar mig, inte ens min familj!" grät jag. Olive strök mig över ryggen.
"Det tror jag inte, jag kommer aldrig, aldrig lämna dig igen, aldrig!" sa hon. Jag kramade henne.
"Tack", viskade jag.
"Alltid." log hon och lämnde sedan mig ifred. Jag kröp in under täcket och somnade snart...
Olive
Ilsket drog jag upp mobilen och letade fram Justins nummer. Hur kunde han såra Erin så här mycket, han var den västa pojkvännen man kunde ha om han inte kom hit med än gång efter jag snackat med honom!
"Hallå?" Suckade Justin när han svarade.
"Justin, det är Olive, nu lyssnar du på mig..."
***
När vi lagt på kände jag mig väldigt belåten. Chaz kom in och tittade undrande på mig.
"Varför så glad?" frågade han.
"Ja du..." sa jag och log.
"Vadå?" frågade han och tog mina händer.
"JAg tror, det är bara en gissning som jag är 100% säker på..." sa jag.
"Då är det inte en gissning", rättade han mig.
"Skitsamma." sa jag.
"Vad är det som är så bra då?" frågade Chaz.
"Vi kommer snart se Justin här igen..." sa jag och log hemlighetsfullt.
Our Love Will Never Die Chapter 29-STOP IT!
Det var kallt ute, snön knarade under mina fötter och himlen var klar. I händerna höll jag kassar från olika affärer där jag köpt massor av julklappar till alla mina vänner, familjermedlermar och Justin såklart!
Jag halkade fram på gatorna, jag skulle till ett café och bara sätta mig lite.
När jag var utan för Wayne Coffé halkade jag på den ishalla gatan och julklapparna regnade kring mig. Påsarna låg omkring mig med dess innehåll överallt.
"Hur gick det?" sa en varm och mjuk röst.
"B-bra", stammade jag och började samla ihop mina grejer. En hand hjälpte mig upp och jag såg in i ett par bruna ögon.
"Säkert?" sa han och gav mig det sista paket som jag la ner i en påse.
"Ja." sa jag snabbt och började gå mot dörren. Killen följde efter mig in, han satte sig vid bordet mittemot mitt och kollade på mig hela tiden.
"Notan tack." sa jag till servitrisen som gick förbi.
"Okej", sa hon och kom snart tillbaka med notan. Jag betalade och la dit lite dricks. Sedan reste jag mig och började stapla hemåt.
Nästan hemma hörde jag fotsteg bakom mig. Jag vände mig om i hopp om att det skulle vara Justin, men det var det inte, det var den där killen igen.
"Hej!" ropade han glatt. Jag svarade inte utan vände mig om och jag snabbare.
"Vänta!" ropade killen bakom mig. Mina ben ryckte men jag tänkte inte springa, det skulle vara konstigt.
Jag kände en hand på axlen och jag vände mig ilsket om.
"Vad fan vill du?!" fräste jag.
"Öh... jag bara... du glömde den här", sa han och gav mig mina lovikavantar.
"Åh... eh.. tack..." sa jag och kände mig med ens ganska dum.
"Aja, hejdå", sa killen och började gå.
"Förlåt." hasplade jag ur mig. Han vände sig om och flinade.
"Det är lugnt, jag heter Erik om du undrar", sa han och gick sedan vidare.
"ERIN!" Ropade jag efter honom. Han vinkade till mig som tecken att han hade fattat.
När jag kom in möte Justin mig i hallen med en varm kyss.
"Vad var det för?" fnissade jag.
"Inget, du är bara så söt." log han. 
Vi satte oss i soffan och jag greppade hans arm, han log mot min mun och jag kände hans värme.
"Eyeyey! Ingen pussar i soffan, tack!" Vi vände oss om och såg Chaz och Olive, Olive höll i sin älskade kamera. "Får jag ta några bilder?" undrade hon söt. Jag och Justin nickade på samma gång.
Justin skulle skoja till det lite och gick för att hämta sin väst som han hade på TCA.
"Justin..." började jag. Han skrattade lite och tog tag i mig. Jag lutade mig mot honom och log, han tittade ner på mig och log, han också. Olive tog ett kort och sa 'awww'.
Sedan tittade vi lite på TV, det var Jersey Shore så jag fasnade där i soffan. Justin låg med armarna runt mig och lutade sin haka mot mitt huvud.
Olive och Chaz låg sammanslingrade på soffan mittemot och både hade somnat, det var så gulliga ihop!
***
Jag slog upp ögonen och insåg att jag måste ha somnat. Justin låg kvar hos mig och sov, jag såg mot Olive och Chaz, de var inte kvar, de måste ha gått upp för länge sedan. Jag resten mig försiktgt så att Justin inte skulle vakna, det gjorde han inte heller, och gick mot ytterdörren. Det var iskallt ute och vit rök kom ur min mun. Jag gick ut på gården och satte mig på bänken som var alldels frostig men jag brydde mig inte. Snart hörde jag steg och antog att det var Justin, fast när jag tittade upp var det Erik från förut idag.
"Vad snabbt det blir mörkt", sa han.
"Mm..." mumlade jag.
"Vad gör du har ute då?" frågade Erik. Jag svarade inte.
"Hur mycket är klockan?" sa jag istället.
"Halv fem, de andra i din familj stack för en halvtimme sedan, jag såg när de gick." sa han.
"Aha", muttrade jag och reste mig för att gå in igen. Erik tog tag i min hand.
"Vänta", bad han.
"Släpp mig." väste jag och drog mig loss. Han reste sig och tog ett steg mot mig.
"Låt mig vara!" sa jag.
"Snälla, jag menade inte så!" försökte han. Plötsligt höll han i mig igen och hans läppar var bara några centimeter ifrån mina.
"Öh..."
"Schh... ingen för någonsin veta..." viskade han och hans läppar snudade vid mina. Utan att veta varför besvarade jag kyssen. Eriks händer greppade om mina axlar och kyssarna blev vildare.
"SLUTA!" fräste jag mig och gled ur hans grepp.
"Du..." började han.
"STICK!" Skrek jag. Han tog ett steg mot mig, jag slog honom över kinden så att rodnaden la sig över stället där jag träffat.
"Jaja..." muttrade han och lomade iväg. När jag inte längre såg honom började tårarna rinna ner för mina kinder, jag kände mig hemsk, smutsig och en aning snurrig.
Justin
När jag vaknade upp låg inte Erin kvar hos mig längre. Jag reste mig och ropade. Ingen var i huset, det ekade tomt överallt.
Jag gick mot hallen och fann att ytterdörren var öppen. Jag tittade ut och såg Erin sitta ihop kruppen vid husknutten. Jag sprang till henne och hjälpte henne upp. Hon grät, grät så hon skakade.
"Vad har hänt?" frågade jag bestört. Hon tittade inte på mig.
"Åh Justin..." viskade hon.
"Vad har hänt?" sa jag igen. Den här gången tittade hon på mig.
"Jag är en hemsk människa." 
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Så vad tycker ni?? Kommentera nu!!
Our Love Will Never Die Chapter 28-Firts Snow
En månad hade gått nu sedan det stora "bråket" mellan Chaz och Olive. Jag ringer henne varje dag men hon vägrar kom till mig. Såklart förstår jag henne, att bli sviken av en kille är HEMSKT! Egentligen var det hon som svek Chaz och han kanske borde vara så arg? Jag vet faktiskt inte...
"Vad tänker du på?" frågade Justin och rörde vid mitt hår.
"Olive." sa jag.
"Aww Erin..." sa han och sträckte fram sin hand. Jag tog den och lutade mig mot hans arm.
"Tror du de kommer bli sams?" frågade jag honom och pillade på hans stickade kofta.
"Jag hoppas det", sa han och tog sin arm (inte den jag lutade mig mot) och la den runt mina axelar (stav) och kramade min högra axel med handen.
Plötsligt ringde min mobil. Det var Olive.
"Hej", sa jag.
"Hejhej!" sa hon glatt.
"Något nytt?" frågade jag.
"Jag 'gjorde slut' med den där collge killen", sa Olive.
"Är det bra?" sa jag ironiskt.
"Ja! Då kan jag bli ihop med Chaz igen!" utropade hon.
"Men..." började jag.
"Ja jag vet att han är skitsur på mig men jag ska försöka övertala honom, kan jag få prata med Justin?" Jag var tyst i några sekunder.
"Öh... ja?" sa jag.
"Bra, hejdå!"
"Hejdå..?" sa jag och gav Justin telefonen.
"Va?" mimade han.
"Jag vet inte, Olive har väl käkat svamp eller så", sa jag och skakade på huvudet.
Sedan reste jag mig och lät Justin och Olive prata ifred. Jag gick till Chaz.
"Får jag komma in?" frågade jag och knackade på dörren.
"Aaaa..." ropade Chaz innefrån rummet. Jag tryckte ner handtaget och gick in.
"Hej", sa jag.
"Hej." muttrade han.
"Vad gör du?" undrade jag. Han svarade inte. Chaz hade varit så avig sedan det där med Olive hände, han har inte varit otrevlig eller så, han har svarat på våra frågor men han är väldigt isolerad och nedstämd. Inte ens Justin och Ryan gör honom glad.
"Ville du nåt?" suckade han och vände sig mot mig.
"Eh..." jag kunde ju inte säga att Olive skulle komma över för då skulle han flippa ut men ändå....
"Nå?" Chaz höjde ett ögonbryn och granskade mig med sin "lärare ute på jakt" blick som fick mig att skratta.
"Chazy..." sa jag och skakade på huvudet.
"VAD?!" fräste han men jag såg igenom ilskan och fann sorg och glädje över att jag kommit till honom.
"Vi finns här för dig, både jag och Justin, bara så du vet", sa jag. Han vände bort ansiktet men jag hann se tårar i hans ögon.
"Såja..." viskade jag och kramade honom. Han kramade tillbaka denna gången. Min tröja bli blött vid axlen av hans tårar.
Det ringde på dörren och Chaz såg med ens trött ut.
"Jag öppnar", sa jag och reste mig.
Det var såklart Olive. Justin stod utanför Chaz's rum när vi kom upp för trappan.
"Gå in själv, de blir bäst så." sa jag.
"Okej", sa hon och skulle just gå in när Chaz öppnade dörren. De stirrade på varandra en stund.
"Kom", muttrade han, gav mig och Justin en mördar blick, inte en sådan där jag-hatar-dig-förevight-blick utan en sådan där men-snälla-varför-bjöd-ni-in-henne-blick.
När dörren smällt igen bakom dem sprang jag till fönstret med Justin hack i häl.
Vi hörde fört hur de skrek åt varndra och sedann blev det alldels tyst. När vi såg dem blev jag alldels varm, för det var en riktigt värmande syn. De stod med armarna om varandra och kysstes en riktigt vacker och kärleksfull kyss. Jag fick tårar i ögonen.
"Vi borde också göra sådär", sa jag Justin småskrattande.
"Jag tycker det är gulligt." sa jag.
"Kom då så ska jag kyssa dig!" flinade Justin. Han började kittla mig och jag skrattade ihjäl mig.
"Kolla Justin!" ropade jag.
"Vad?"
"Snö!" Utbrast jag. Och ja, den första snön föll ner över Startford... äntligen!
Den här är en novellblogg och Justin Drew Bieber, den kanadensiska sångaren, novellerna är skrivna av Tova (Lexi) Åström och ingen annan! Hoppas ni stannar och läser! Älskar alla mina fina läsare! :) <3
