Storys About Justin Bieber

UPDATE UNDER!!!!!!
Ska åka på tisdag! Woah... vart borta i fem dagar ska chilla med familje nu... men sista tidsinställda är 20:onde juli, händer grejer i det kapitlet vill jag säga, novellen kommer avslutas ungfär vid part 70? eller 65? röst ni!

Dagarna började bli längre, hårdare arbete och mera konserter, det var perfekt. Jag behövde knappt tänka på Zoey, eller något sådant. Idag var det dags för mötet med Selena i Miami, vi skulle träffas i pausen mellan min första och andra konsert.

”Kom igen nu Biebs, lite vattenmelon?” sa Ryan. Jag flinade, tog en liten bit vattenmelon och sedan skyndade jag mig upp på scenen till fansens vilda skrik.

 

Efter konserten byte jag om till jeans, t-shirt, keps och ett halsband, kepsen var mest för att dölja ansiktet plus att jag gillade den, i sista sekunden tog jag mina solglasögon också.

”Jag kommer en timme innan nästan konsert”, sa jag till Scooter.
”Bäst för dig det!” ropade han efter mig. Jag flinade och skyndade ut, jag tog bakvägen eftersom framsidan var fullpackad med fans, jag hade inte tid om jag inte ville hamna i onåd oss Selena.

 

”Hej Justin!” ropade Selena, hon stod en bit bort och höll i en Elle tidning.

”Hej Sel”, sa jag, skyndade fram och kramade henne, hon kramade mig tillbaka.

”Så vad ska vi göra?” undrade hon.

Selena hade på sig solglasögon, och en mössa hon dragit ner ganska mycket över ansiktet, inte heller hon ville bli igenkänd, som pricken över i:et hade hon en jacka med krage som dolde hennes ansikte.

Jag drog ner kepsen ännu mera, och dolde ansiktet med handen.

”Vi går till ett lugnt ställe.” sa jag.

”Svårt att hitta ett lugnt ställe i Miami”, suckade hon och tog min hand.

”Mhm…” muttrade jag.

Tillslut hittade vi ett litet café med knappt några alls, Selena lyckades beställa mat utan att bli igenkänd, det var bara ett gammalt par på cafét, inget stort hot alltså.

”Så, hur var konserten?” frågade Selena.
”Bra, det gick bra.” svarade jag.

”Kul.”

”Hur gick det för dig?” frågade jag.
”Underbart!” log hon, jag nickade och flinade.

”Vad kul.” sa jag.

”Justin… jag vill att vi ska, funka.” sa Selena efter en stunds kallprat.

”Hur menar du?” frågade jag.

”Jag är kär i dig Justin, jag menar det finns många sett att så det funkar, jag menar du kan glömma Zoey.”

Jag tittade på henne en stund, sedan suckade jag djupt.

”Det är sött av dig Sel, jag vill att det ska funka också, jättemycket, men det finns inget sett, i hela världen som gör att jag kan glömma Zoey.” sa jag, reste mig och gick därifrån.

Jag hörde Selenas steg bakom mig, jag såg mig omkring. Människor fanns överallt, snabbt tog jag av kepsen och solglasögon och ställde mig framför några unga tonårstjejer.

”Hej, jag är Justin Bieber.” sa jag och log. De skrek och snart hade en stor mängd samlats kring mig.

Selena ropade mitt namn, om och om igen.

”Justin! JUSTIN!”

Jag ignorerade henne, fansen kom närmare, luften liksom tog slut, jag hade glömt att jag hade klaustrofobi, en stark sådan också. Vart var Kenny när man behövde honom?

Jag lyckades få upp mobilen och ringa Kenny.

”Justin?”
”Jag behöver hjälp, fansen är överallt.” sa jag.

”Vart är du?”

Jag berättade vart jag var och lade på, fansen skrek, ropade mitt namn och knuffade mig fram och tillbaka.
”Justin! Justin! Justin!”
Efter säkert en kvart kom äntligen Kenny, han knuffade bort alla fansen och hjälpte mig därifrån.
”Det här var andra gången!” utbrast Kenny på vägen tillbaka.

”Kanske det”, muttrade jag.
”Vad tänkte du på?” fräste han.

”Jag ville bara komma bort från Selena.” sa jag.

”Genom att bli anfallen av fans?!” fräste Kenny, jag suckade och blundade. Han hade rätt, jag klantade mig, det var inte första gången precis. Det sög verkligen.  

---

Kommentera!

JUSTIN

 

Jag gick av scenen med ett leende på läpparna.
”Bra jobbat Justin!” sa Usher och dunkade mig i ryggen.

”Tack”, log jag. Scooter kom fram till oss.
”Det gick jättebra Justin.” sa han.

”Tack Scott Braun”, sa jag och flinade.

”Wooh, du är så rolig Justin, kom igen nu.” sa Scooter och dolde ett leende.

Mamma satt och väntade på mig i fikarummet, jag satte mig i soffan och tog fram min mobil.

”Vad gör du?” frågade mamma.
”Messar Ryan.” svarade jag kort.

”Ska ni träffas nu när vi ska till Startford innan turnén?” frågade hon.

”Tror det, han och Chaz kokar ihop något.” sa jag.
”Vad kul för dig lilla gubben! Hur mår flickan?” utropade mamma och rufsade mig i håret.

”Zoey? Hon mår bra, de är i Grekland”, svarade jag.
”Vad trevligt, vet hon om turnén?”

”Nej…”

Det var det jag hade försökt säga till henne men jag ville inte ta ifrån henne semestern, tänk om hon skulle bli sårad för jag inte sagt något.

Snabbt skickade jag ett SMS till henne.

 

Ska ut och turnera i ett halvår med två veckors paus i Startford och Atlanta, försökte säga det förut men du var på semester haha xo Justin

 

Efter två minuter kom hennes svar, jag skakade i hela kroppen över vad det kunde stå. Men vad hon skrev överraskade mig smått.

 

Va kul Biebs! Jag kmr sakna d! xoxo Zo<33

 

Jag blev varm inombords och lutade mig leende tillbaka i soffan, när min mobil ringde.

”Hallå?” sa jag.

”Hej Justin det är Selena!”

”Hej Sel! Hur mår du?” frågade ja.

”Super, och du?” svarade hon.

”Jättebra, är på turné.” sa jag.

”Vad kul! Jag också! Kommer du till Miami?” frågade hon.

”Ja”, svarade jag.
”Jag med! Vilket datum! Jag kommer 26 Juni!” utbrast hon.

”Jag med”, log jag.
”W-o-w! vi träffas va?”

”Självklart!”

”Bra! Vi bestämmer mera senare! Puss och hej!”

Vi lade på och nu hade jag ännu mera själ till att le, det kändes bra, väldigt bra.

 

Selenas låt Hit The Lights spelades på radion, att höra hennes röst värmde inombords, kanske var jag lite kär i henne också? Nej jag vet inte.

”Justin! Dags för scenen!” ropade Scooter till mig.

”Okidoki”, ropade jag tillbaka, reste mig och gick ut till omklädningsrummet.

När jag trädde fram på scenen skrek alla, majoriteten var tjejer men några killar och typ sådana i min ålder var där också, annars var det mest tjejer från tolv till sexton, men den här kvällen var det fler än så. Det var inte så att jag inte tycker om dem fansen men jag ville bli lite mera känd och omtyckt bland de äldre, jag älskade alla mina fans, självklart.

Jag sjöng Boyfriend, Die In Your Arms, As Long As You Love Me och alla andra från mitt senaste album ”Believe”, sedan några andra från gamla album.

 

”Du rockade ikväll Biebs! Du äger!” skrek Ryan (Good) när jag kom in från scenen.

”Tackar, tack”, flinade jag.
”Nej vi ska tacka din röööööst!” ropade Ryan och jag skrattade.

Mama Jan kom in också, hon log stort.

”Yo”, sa jag och flinade.
”Yo, du var ur grym.” sa hon.
”Jag sa ju det! Tacka hans röööööst!” vrålade Ryan.

”By the way… din flickvän var här förut.” sa Mama Jan.
”What? Vart är hon?” utbrast Ryan. Mama Jan och jag flinade.

Ryan var galen i sin flickvän Ashley Benson (de dejtar faktiskt på riktigt), så fort man nämnde henne blev han alldeles hispig, det var roligt att se.

”Hon väntar med Usher och Scooter.” svarade Mama Jan och skrattade lågt.

Ryan försvann ut och snart hörde vi Ash glada röst.
”Hej Ryan! Hur mår du?”

Jag satte mig i soffan, törsten brände i halsen, jag behövde något att dricka. Nu.

”Jag tar något att dricka.” sa jag till Mama Jan. Hon nickade, snabbt gick jag fram och tog ett plats glas, jag fyllde det med vattnet från automaten som stod på bordet i fikarummet.

Jag tömde innehållet på tio sekunder och sedan sjönk jag ner i en fåtölj, det var skönt att vara tillbaka i kändis branschen, Justin Bieber är tillbaka.  

---

Kommentera! <3 nästa kommer på fredag!

Effie, jag och Lesslie var nere på stranden hela dagen och spanade in killar (trots att jag har en pojkvän), men mest kollade vi efter Costas som vi inte såg någonstans.

”Han kanske avskyr stranden?” föreslog Lesslie.
”Eller så avskyr han mig.” suckade Effie och lade sig ner på sin handduk igen.

”Eller så avskyr han Lesslie”, sa jag.

”Visst, snarare dig.” flinade Les, jag skrattade och lade mig på mage för att sola ryggen.

”Ska jag smörja?” undrade hon.

”nej jag vill bli brun”, svarade jag.
”Men inte röd.” sa Lesslie och smörjde in både min rygg och Effies mage.
Vi låg ner och solade ett tag tills Effie reste sig.

”Vilka ska bada?” undrade hon.
”Jag!” utbrast jag och ställde mig.

”Med!” ropade Lesslie, vi fnissade och gick ner till havet, det var ganska varmt men ändå sådär skönt svalkande.

Vi kastade oss i vattnet under mycket skratt och fniss. När vi kom upp fick jag se en mörkhårig, bekant kille stå och vaxa en surfbräda lite längre bort.

”Wow, han är en surfare! Kolla Ef! Det är Costas!” ropade jag.

”Tyst”, väste Effie när Costas lyfte blicken. Jag vinkade som en galning och ropade på honom. Han skrattade och sprang fram till oss.

”Hej tjejer”, sa han. ”hej Effie.”
”H-hej…” stammade hon.
”Ska du surfa?” frågade jag.
”Ja, någon som vill följa med? Det finns extra brädor i garaget.” sa Costas och pekade på ett skydd med plåttak lite längre bort.
”Ja gärna”, sa Effie och log. Han hjälpte henne upp och de gick bort till skjulet och Effie fick en surfbräda.

Costas visade henne hur man vaxade brädan, de var så gulliga ihop!

 

EFFIE

 

Costas visade mig hur jag skulle paddla med armarna innan man ställde sig upp på brädan och surfade.

”Har du surfat förr?” frågade han. Jag skakade på huvudet.

”Nej, första gången.” svarade jag.
”Jaså? Jag älskar att surfa, när du blir bättre på det kan vi göra det tillsammans.” sa han.
”Du menar om jag blir bättre.” sa jag.

”Nej, nej, jag menade vad jag sa, du kommer bli riktigt bra, du har den glöden.” sa Costas och vi log mot varandra.
”Tack.” sa jag.

”Vill du testa att stå på den en gång på land innan vi testar?” frågade han.

”Ja”, sa jag och log. Costas lade brädan på två trälådor och hjälpte mig upp, sedan höll han i min midja så jag inte skulle tappa balansen och så jag skulle kunna förstå hur man står på en sådan här sak.

”Kan du stå själv nu?” frågade han och släppte lite på min midja.
”Tror det.” sa jag. Han släppte helt och jag lyckades stå kvar i samma position tills Costas sa att jag kunde gå ner.

”Tack Costas”, sa jag och log.

”Ingen orsak.” svarade han.

”Ska vi testa att surfa på riktigt nu?” undrade jag.
”Ja visst!” log Costas och tog upp sin bräda, jag tog min och vi gick ner mot vattnet, jag spanade mot tjejerna som gjorde tummen upp och log stort, jag log tillbaka och skyndade sedan efter Costas.

”Sådär, du går ut en bit, lägger dig på brädan och liksom paddlar med händerna.” sa han.
”Okej!” sa jag, vi gick ut i vågarna samtidigt.

Jag lyckades ställa mig upp, men efter ungefär tre minuter ramlade jag, brädan smällde till mig i huvudet och jag fick panik, jag kunde inte komma upp, brädan låg i vägen för mig.

Jag bankade på den och skrek, jag försökte komma därifrån men mitt lokalsinne var uselt under vattnet, istället fortsatte jag att banka och flytta på brädan men den var alldeles för tung, jag trycktes neråt, hur kunde jag vara så svag? Långsamt sjönk jag, jag ville bara komma upp men luften och kraften hade lämnat mig, min värld mörknade tills jag inte såg något annat än mörker och allting bara snurrade utan att jag såg det. Plötsligt kände jag hur någon eller något tog tag kring min kropp och drog med mig, jag visste inte om det var upp eller ner, inte förrän luft slog i mitt ansikte och jag kunde ta ett djupt andetag insåg jag vart jag var.

”Costas…” flämtade jag och såg på honom, för det var han som räddat mig.

”Hur gick det?” frågade han.
”Bra, eller, tror jag.” sa jag och log lite, han log tillbaka.
”Så härligt att höra, kom”, sa han och lade mig på brädan, han tog den andra och drog sedan sakta in oss mot land.

När vi kom dit smekte han mig över kinden.
”Är du okej?”

”Ja.” sa jag.

”Effie!”
”Ef!”

Lesslie och Zoey kom springandes och lutade sig över mig.

”Hur gick det?” frågade Lesslie.
”Bra”, sa jag.

”Hon drunknade nästan.” inflikade Costas.
”Ja men han räddade mig”, sa jag och log.
”Aw…” sa Zoey och Lesslie på samma gång.

”Jag tar med henne till sjukstugan, ni kan fortsätta sola.” sa Costas.
”Tack Costas, jag tror Effie uppskattar det”, sa Zoey, blinkade mot mig och sedan gick de bort till våra handdukar igen.

”De är verkligen rara.” sa Costas.
”Mm”, sa jag.

”Men inte lika rara som du.” log han. Jag rodnade och han kysste mig försiktigt på läpparna, det pirrade i min kropp. Jag log och lade min hand i hans hår, vi såg varandra i ögonen.
”Tack.” sa jag.

"Där är vår gate!" ropade Lesslie och pekade, jag och Effie följde efter henne till gate 8, vi slog oss ner på en bänk men inom fem minuter hade vi gått in i den stora butiken bredvid oss med parfymer, smink, godis, och allt sådant där.
"Kolla Zo, här är Justins parfym!" ropade Effie och höll upp en Someday-flaska. Jag hyschade irriterat på henne och hoppades att inga fans var i närheten, men det klart. De fanns överallt.

Efter en timme var det dags att gå till vårt plan, Effie hade hela famnen full med överdrivet stora godispåsar och chokladkakor, läsk skulle hon köpa på planet. Jag och Lesslie fnissade oss igenom kontroll och allt det där, när vi sjönk ner på våra platser kunde vi knappt stå upp för att vi skrattade så mycket. Jag och Effie satt bredvid varandra, Lesslie satt bakom oss. På hem resan skulle jag sitta själv och dem sitta tillsammans.
"Shopping, bad, sol, kultur, massage, och no guys! Hur bra kommer det här bli eller?!" utbrast Effie. Jag log.
"Bäst." sa jag. Det skulle bli skönt för mig utan alla jobbiga killar som hängde i hällarna på mig och bråkade dessutom. Justin hade tagit ganska illa upp för det där.
"Så vi går på spa va?" frågade Lesslie oroligt.
"Jadå lilla vän", skrattade Effie och klappade Lesslie på handen. Sedan bad flygpersonalen att vi skulle sätta på oss säkerhets bälten för det var dags att lyfta.
Jag, Effie och Lesslie höll för öronen och tjöt när vi lyfte från marken så de andra tittade förvånat på varandra.
"Skulle. Gått. På. Ett. Nöjesfällt. Istället." hackade Lesslie fram.
"Eller hur..." sa jag och flinade.

***

"Åh!" utbrast vi alla tre när vi kom in i vårt hotellrum, det var så himla fint! Stort, luftigt och ändå fint inrätt(stav) och hade tre stora sängar med varsit sovrum.
"Herregud hur mycket kostade detta?" frågade jag.
"Sjukt mycket." svarade Effie.
"Tur att man har en rik kille", sa Lesslie och pekade på mig. "rik mamma", hon pekade på Effie. "och rik syrra." hon pekade på sig själv och log.
"Vi låter så snobbiga", sa jag.
"Eller hur." sa Effie och blinkade åt Lesslie som skakade av skratt.
"Here's my number, so call me maybe!" sjöng jag och började hoppa i sängen, de andra såg på varandra och skrattade dem med, innan de kastade sig på sängen och hoppade med mig. Tillslut sjönk vi ihop i en hög av skratt.
"Balkongen..." hickade Effie och så gick vi ut till balkongen, det var väldigt fint i grekland, vita sten hus, blått av, grönt, vit, blått, väldigt exotiskt och fint.
"Jag känner mig som Afrodite!" sa jag och lutade mig över balkongens vita stenmur.
"Eller Zeus!" sa Effie.
"Det är ju en kille", sa Lesslie och rynkade ögonbrynen. "Athena menar du väl?"
"Nej! Zeus! Han är fett cool." envisades Effie, vi fnissade och gick sedan in för att byta om till lite mera fräscha kläder.

"Ska vi ner till poolen?" frågade jag.
"Du sa det syster." svarade Lesslie.
"Bra." sa jag, vi tog med oss handukar, ombyte och tog sedan på oss våra badkläder.

Senare gick vi ut för att äta, plötsligt ringde Effies mobil, hon tog upp den och svarade. Allting hon sa var "ja" "okej" "nej" "aha" "mm" "hejdå".
"Vem var det?" frågade jag när hon lagt på.
"Lucas, någon har förstört alla Janes saker, det tog sig in i huset, elda upp allting på gården och förstörde hennes grav, polisen börjar tro att någon mördade henne." viskade Effie.
"Va? Men gud är du okej?"
Effie började gråta, jag och Lesslie kramade henne hårt.
"Det kommer bli bra, vi hittar jävlen som gjorde det och då ska han få se på stryk." sa jag.
"Tack", mumlade Effie. "åh detta som skulle bli kul, jag har förstört allting." Hon suckade.
"Är du okej sötnos?"
Effie tittade upp, vi också. En lång, mörk, supersnygg kille stod där och betraktade oroligt Effie.
"Kan du amerikanska?" frågade jag.
"Ja, jag jobbade där förut, mitt namn är Costas", sa han och log. Vi log tillbaka.
"Hur mår du?" frågade han och nickade mot Effie.
"Inte så bra." mumlade hon.
"Kom, jag ska ge dig någonting att dricka i köket", sa Costas och hjälpte Effie därifrån.
"Aww..." sa jag och tog Lesslies hand.
"Ja, kärlek på hög nivå." sa hon.
"Verkligen..." sa jag. Och så ringde min mobil och förstörde ögonblicket av glädje för Effies skull. Jag tog trött upp den.
"Hej!"
Justin!
"Hej", sa jag och kunde inte låta bli att sucka.
"Ringde jag olägligt?" frågade han.
"Nej, nej, jag är bara på semester från e... jag menar från Atlanta med tjejerna."
"Med "e-atlanta" menar du mig och Ian?"
"Ja..."
"Ledsen att jag ringde i såfall." skrattade han.
"Ingen fara." sa jag.
"Ha det så bra då",
"Du med."
"Hejdå."
"Hejdå."
"VEm var det?" frågade Lesslie.
"Justin."
"S-u-c-k!" sa hon.
"Ja..."
Vi fnissade och fick se Effie och Costas komma tillbaka.
"Hejdå, tack Costas." sa Effie och log. Han log tillbaka och gick.
"Nå?"
"Nå vadå?"
"Kysstes ni?" frågade Lesslie och rörde på sina ögonbryn så att Effie fnissade till.
"Nej, men han var väldigt söt, rar, och romantisk..." sa Effie.
Våra hakor föll ner till bröstet när vi såg hur Effie drömskt fortsatte prata om vad Costas sagt och gjort under den kvart de var borta.

---

Sitter här och älskar Delena<3 Men ja hihi :) Nästa kapitel kommer på fredag!

SV; Kapitel 54 handlar faktiskt bara om Justin :) kap 55 oxå! Lite "sneakpeak" va? :) :)
/Lexi

Jag loggade in på FaceBook och kollade de senaste innan jag loggade ut och gick in på spotify, jag satte på
Say My Name med Destiny's Child och lade mig i sängen och sjöng med. Det knackade på dörren.
"Kom in!" ropade jag och stängde av musiken. Zilla kom in.
"Hej, vill du hänga med och shoppa med dina systrar?" frågade hon.
"Ska Zavannah med?"
"Japp", svarade hon.
"Okej." sa jag och följde med Zilla ut, jag tog med mig min Ipod och stoppade in hörlurarna i mina öron.
"Vad lyssnar du på da?" frågade Zavannah retsamt.
"I've been everywhere , yeah looking for someone..." sjöng jag, Zavannah suckade högt.
"TÖNT!" ropade hon.
Zilla och Zandra skrattade. Jag himlade mig och blundade, jag tänkte på Beyoncé konserten vi var på för ett tag sedan, det var så himla roligt, jag kanske borde fråga Zilla om vi kunde se en till konsert? Eller kanske börja föra dagbok igen? Dagboken! Just det!

När vi kom hem igen gick jag direkt till mitt rum och tog fram min dagbok. Den hade ett lager dam på sig för jag hade inte rört den på flera månader.
Jag blåste bort damet och öppnade boken, i den stod min funderingar i säkert två år, jag strök över sidorna och log åt minnen som stod nerklottrade där.
Jag tog fram en penna och började skriva.

Mitt liv har nog förändrats ganska mycket, tror jag. Har en ny pojkvän, vet hur det käns att ens bästa vän försvinner, vet hur det käns att bli sviken, lämnad, ensam... jag vill inte tänka på allt det här. Men som man säger, What Dosen't Kill You Makes You Stronger, tydligen är det sant, mycket sant för jag känner mig starkare än någonsin, en som gått igenom allting liksom.
Effie tror att jag behöver få åka bort lite, ta en paus från killarna liksom, jag tycker det låter konstigt, för bara två veckor sedan kom vi hem ifrån London, men Effie vill att jag, hon och Lesslie ska åka till typ Kroatien eller Italien.
Jag skulle gärna göra det, men i sommar då, för sommarlovet är snart här, om två dagar är det skolavslutning, ja! (vet inte vad jag skrivit förut men vi säger det nu hehe). Det känns verkligen härligt att snart kunna slappa.

Jag lade ner pennan och funderade på vad jag just skrivit, kanske skulle det vara bra för mig att åka iväg ett tag bara tillsammans med tjejerna.

TVÅ DAGAR SENARE

"...ni har lärt oss lika mycket vi har lärt er, ni har varit underbara och flitiga detta år och jag älskar er alla! Ni kommer säkert att få en underbar sommar och jag önskar er all lycka i världen! Nu har ni sommarlov!" ropade rektorn Mrs Puygarny och alla skrek av glädje, vi hoppade runt i en stor lycklig ring och sedan var det dags för kram kalaset.
Jag kramade alla i min klass, Donna, Skeeter, Kathy, Sarah, Luke, James, Hannah, Adam, Nina, Paysley, Dean, Harrod, Lewis, ja alla.
Sedan kramade jag min lärare och sedan sprang jag, Lesslie och Effie ut genom skolans portar.
"SOMMARLOV!!" Skrek vi i kör och skrattade.

Jag låg i sängen och halvsov medan Top Model 3 gick på TV:n, jag hade varit uppe hela natten och varit med Lesslie och Effie för att fira vår ledighet. Fast sommarjobb väntade självklart, jag skulle jobba i glasskiosken i två veckor.
Men nästa vecka så åkte jag, Lesslie och Effie till Grekland, det skulle bli så kul!
Det knackade på dörren, jag mumlade lite om att man fick komma in och dörren öppnades. Zandra kom in och började nästan skratta.
"Vad?" suckade jag.
"Näe inget, men", Hon bet sig i läppen och allt det glada i hennes ansikte försvann.
"Vad har hänt?" frågade jag och satte mig upp.
"De har satt Elijah i fängelse för tre år framåt, och, han får inte ta emot besökare, jag kommer inte få träffa honom på tre år!"
Zandra började gråta, jag kramade henne och hjälpte henne ner under mitt täcke och sedan låg vi där och jag lät henne gråta, så som systrar ska göra mot varandra.
Zilla kom in.
"Hörde gråt?! Vad händer?" undrade hon.
"Zandra..." sa jag och Zilla kom genast dit, Zan berättade vad som hänt och Zilla satt kvar där med oss, det kändes skönt att ha henne där.

Senare på dagen kom Ian förbi, Zandra hade gått gud vet vart, Zilla skulle till ett möte med Matt och Zavannah var på träning så vi hade huset för oss själva, vi gjorde middag och efter det så fixade vi i ordning i köket.
Jag tog några tallrikar i handen för att ställa dem i diskmaskinen, Ian stannade precis framför mig. Jag suckade och log mot honom.
"Vad vill du sötnos?" frågade jag, han flinade och flyttade på sig så att jag kunde komma förbi, vilken gentleman.
"Du Ian", sa jag när vi satt framför TV:n en timme senare.
"Ja?"
"Lova en sak."
"Vadå?"
"Att vad som än händer, typ att du blir satt i fängelse..."
"Tror du jag är kriminel?" undrade han och höjde ett ögonbryn.
"Nej, nej, jag bara om det händer så vill jag att du varje dag ska prata med mig, ringa till mig eller något sådant, okej?"
Han skrattade tyst och satte en hår slinga bakom ett av mina öron.
"Jag lovar."
Jag log.
"Bra." sa jag och lutade mig mot honom, jag var plötsligt väldigt trött.
"Sov du", viskade Ian.
"mm..." mumlade jag och snart hade jag somnat.

---

Sara (tror jag det var) undrade om semester kapitlet med Zo, Effie och Lesslie, jag råkade lägga ut det men det ska komma den tjugonde egentligen :) Så en liten sneakpeak blev det visst hehe, men kapitlet efter det då är det mycket ur Effies perspektiv tror jag, iaf det kommer ut den tjugonde juni!
Jag vet att det inte hände någonting men jag hade ingen fantasi, ska skriva ganska mycket idag så de tidsinställda kommer snart!
NÄSTA KOMMER PÅ ONSDAG!

Hej!
Jag bytte design till den gammla för jag fick en kommentar där det stod att man inte kunde hitta part 1 så jag kollade upp det och det visade sig att det inte finns nån "tidigare inlägg" knapp så jag hoppas det ska funka nu!
Har beställt ny design så vi hoppas det funkar! :)
Tryck på F5 om ni inte ser designen! Och om bitar från gammla designen kommer upp tryck på F5 igen! :)
/Lexi

"Vart har du varit?" frågade jag när vi slagit oss ner vi bordet igen, Effie log skamset.
"Tja... först på lite olika ställen, besökt Janes grav... hälsat på några släktingar, eh få se... nej det var nog allt." berättade hon.
"Oliver Plaza då?" undrade Lesslie.
"Just det! Oliver Plaza-hotellet! Gulligt va?" utbrast Effie och vi skrattade lite.
"Ja..." sa jag och kramade henne igen, det kändes inte som om hon varit borta i ungefär två, tre veckor utan snarare ett år.
"Ska vi lämna dem ifred?" frågade Justin och reste sig, de andra killarna nickade och gick, gud vet var.
"Åh vad söta dem är.." suckade och följde våra gentlemen med blicken.
"Ja", mumlade Lesslie och rodnade, jag kollade på Ef för att se om hon också sett Lucas och Lesslies kyss.
Effie nickade lite och flinade stort.
"Ja, speciellt Lucas! Eller hur Les?" sa jag ondskefullt.
"Jag vet inte vad ni pratar om", fräste Lesslie.
"Ja visst! Vi såg att du och Lucas kysstes! Om ni nu inte gjorde något me..."
"KÄFTEN EF!" ropade Lesslie så att alla kollade på oss men vi kunde inte sluta skratta.

JUSTIN

Tjejerna skrattade så högt och mycket att alla i lokalen vände sig om och gav dem ilksna blickar.
"Söta..." mumlade Ian, det högg i hjärtat när jag insåg att så som Ian såg på Zoey var exakt så jag hade kunnat göra förr, om jag hade varit Ian hade jag aldrig någonsin släppt Zoeys hand, aldrig, aldrig.

Efter två timmar kom tjejerna och sa att vi kunde gå nu. Äntligen gå nu enligt mig.
Zoey och Ian delade rum, Lesslie bodde i Effies rum och det blev så att jag och Lucas delade rum också.
"Du Justin", sa Lucas plötsligt, vi båda hade legat och kollat på TV ett tag nu. Så vände på huvudet och såg på honom.
"Ja?"
"Jo, jag... kysste Lesslie idag." sa han.
"Jag vet mannen", sa jag och flinade. Lucas rodnade lite.
"Du känner henne sådär va?"
"Ja, vi har känt varandra i typ ett halvår antar jag." svarade jag.
"Okej... vet du vad hon gillar typ?"
"Vet du, du borde fråga Zoey."
"Va?"
"Z-O-E-Y! Hon och Lesslie är bästa vänner ju", sa jag.
"Okej..."
"Men jag vet att Lesslie är 'singel and free'." flinade jag.
"Tack Justin." sa Lucas och log lättat.

NÄSTA DAG
Vi alla bestämde oss för att åka hem, det tjänade ingenting till att vara kvar här något mera.
"Så ni var dem enda killen och tjejen som delade rum, vad hände?" frågade Effie Ian när vi var på väg till flygplatsen.
"Ingenting, vad tror du om oss?" svarade Ian och log snett mot Zoey.
"Tydligare, hon låg med dig." sa Effie, Zoey fnittrade och Ian suckade. Jag vände mig bort, eftersom jag ville dölja mitt leende, det skulle få Ian att minska vänskapen mellan oss.

Zoey ställde sig bredvid Ian och han lade armen om hennes så hon kunde krama honom.
"Åh Ian, det där var väl ingenting?" flinade hon, han knuffade till henne och hon buffade på hans arm som en katt, smärtan rev i mig. Fan också.

ZOEY

När vi kom hem igen så var det mörkt, vi hade åkt ganska länge och jag var väldigt trött.
Jag skjutsade hem alla med min bil som stått på parkeringen sedan vi åkte till London.
Tillslut var det bara Justin och Ian kvar, som jag gjort med alla andra följde jag med Justin ut för att säga hejdå.
"Tack Justin, för att du följde med och så..." sa jag och gav honom en snabb kram, han stod tyst ett tag och tittade på mig. Sedan lutade han sig fram och kysste mig försiktigt, jag bara stod där, kysste hon inte tillbaka, jag kunde inte.
Men Justins kyss avbröts av att Ian knuffade undan honom så hårt att han föll omkull.
"Ian!" sa jag och tog tag i hans arm, han drog sig loss och gick fram mot Justin.
"Stick härifrån", väste Ian mellan tänderna.
"Det är mitt hus." väste Justin tillbaka.
Ian slog till Justin som började blöda, inte så mycket bara ett litet sår i pannan men jag fick ändå panik. Jag sprang fram till honom och letade igenom mina fikor tills jag fick fram mina pappersnäsdukar, jag torkade av Justins panna och hjälpte honom sedan på fötter.
"Förlåt", viskade Justin.
"Det är lugnt, förlåt själv, upp med dig nu." viskade jag tillbaka och pussade honom på såret, han log och skyndade upp till sig.
Tårarna hade bildats i mina ögon när jag vände mig mot Ian.
"Hur kunde du?! Slå honom! Du lyssnade inte ens på mig!" skrek jag.
Han sa ingenting utan bara såg ner, han kunde inte ens se mig i ögonen. Jag slog till honom över kinden, inte så hårt men ungefär som jag gjort med Justin tidigare.

"Förlåt, jag är ledsen, jag älskar dig, jag fick bara panik." sa Ian och den här gången såg han mig rätt i ögonen.
"Äsch", mumlade jag.
"Förlåt."
Hans röst bar inte riktigt, den skakade lite och jag började gråta utan anledning.
"Det är inte ditt fel, jag älskar dig också." sa jag tillslut och kysste Ian, han besvarade min kyss och kramade mig hårt, på något sätt kändes det som om jag förstod att han verkligen menade det.

---

Så, tänkte ge er ett kapitel med än gång plus svara på en kommentar, Emma tror jag det var som frågade vad en breaknovell är och det är en novell jag lägger in då och då när jag vill uppdatera mig själv lite och ge lite paus från tex Lost In Love :) nästa kapitel kommer på lördag klockan tre men resten kommer på fredagar och onsdagar klockan tre!

"Och ert namn?"
"Avalon Hatahway." svarar jag.
"Aaa, topp betyg i allting ser jag, varför ansökte du till den här skolan och går inte på Naturvetenskapslinjen?"
Jag ser på mannen som ska pricka av oss, han har grått, tunnt hår och sneda, gulaktiga tänder, Mr. Haring står det på hans namnbricka.
"Eh, jag råkar älska musik, och jag valde den här linjen därför." säger jag stelt och drar min mörkblåa tröja tättar kring mig.
"Jaså, vilket onödigt val",
Om jag bara fick slå till honom, tänker jag och fingrar på min mörka hästsvans.
"Ni kan gå." säger Mr. Harding och jag gör som han säger, jag hatar gubben redan.
Det är meningen att jag ska gå till den stora aulan nu men jag styr istället stegen mot toaletterna.
Skolan är precis som jag tänkt mig, fräscha klassrum, modernt röda och vita skåp, rena golv och väggar utan något som helst klotter, inte alls som när jag gick i High School med en nästan unken doft, sönder klottrade väggar, trasiga skåp och slitna klassrum.
Toalettbåsen ligger i en prydlig rad men svarta dörrar och utanför stora vita handfat som det ska vara. Speglarna är stora och täcker två handfat var.
Jag ställer mig framför en av dem och betraktar mig själv, mitt långa hår är hårt tillbaka draget i en stram hästsvans, det drar och gör ont men jag tar inte ut den ändå, jag vet hur jag kommer se ut då.
Jag har inget smink, jag slutade med det för länge sedan och mina bruna ögon ser kluvna ut. 

"Och ni kommer få besök av musikspecialister, ni tilldelas en varsin, vem ni får kommer hållas hemligt men jag vill understyka att man inte får ha förhållande med lärare som dessa artister anses som eftersom de kommer undevisa er."
Jag tittarn på den tråkiga Mrs Corrie, hon är gammal och har en massa rynkor i ansiktet, hon påminner om ett urhålldrigt träd med knotig kropp och ålders ringar, i detta fall rynkor.
"Jag ropar upp er och ni tilldeles privat en av musikspeciellisterna."
Mrs Corrie ropade upp några stycken på A innan hon sa mitt namn högt och tydligt.
"Avalon Hatahway!"
Jag reste mig från min plats i aulan och gick rodnande upp till Mrs Corrie.
"Ni kommer till delas Justin Drew Bieber", viskade hon i mitt öra och jag stelnade till.
"Okej." mumlade jag gick bakom tillbaka till min plats.
Efter det fick vi gå till våra mentorer som de skulle komma att kallas.
Vi blev visade till en lång rad med små rum med nummer på, mitt nummer var 7, eller Justin Bieber's nummer var 7.
Jag sökte med blicken tills jag hittade nummer 7, försiktigt öppnade jag dörren och klev in. Rummet var stort och ljust, på en skylt bredvid ingången stod det "ljudisolerat" med stora röda bokstäver. Längst bort i rummet fanns stora speglar och golvet var gjort av mjukt trä.
I en fotölj satt en kille med keps, jeans jacka och chinos.
"Ehm, hej?" sa jag. Killen vände sig om och jag fick se hans ansikte, Justin Bieber's. Jag pep till.
"Överraskad?" frågade han och tog av sig kepsen.
"lite", erkännde jag. Han vinkade mig till sig och pekade på fotöljen mittemot honom.
"Så, vad heter du?" frågade han.
"Avalon Hatahway, sir." sa jag.  Han log.
"Du behöver inte kalla mig sir",
"Okej Mr Bieber." sa jag.
"Justin." sa han. Jag tittade förvånat på honom och log sedan prövande.
"Okej, Justin."
"Du kanske undrar varför vi är i ett rum med speglar och grejer, jag gillar att se mig själv när jag sjunger, det hjälper mig att förbättra mig." berättade Justin.
"Åh", sa jag. Kunde jag inte komma på något bättre? Nej tydligen inte.
"Så, din favorit låt?"
"Eh... For The Love Of A Daughter." sa jag och rodnade, fan också.
"Jaså? Den är bra, okej kan du den?"
"Ja." sa jag. Fan vad jag lät sur då, kan jag inte gaska upp mig lite då?
"Bra, sjung." Justin lutade sig tillbaka och log mot mig, rodnaden föll på mina kinder innan jag tog modet till mig och svalde rädslan.
"Four years old, with my back to the door, all I could here was the family war, I am your child or just a charity ward? You have a hollowed heart but it's heavy in your chest I try so hard to fight it but it's hopeless, hopeless, you're hopeless, oh father please father I love to leave you alone but I can't let you go, oh father, please father put the bottle down for the love of a daughter..."
"Titta i speglen", sa Justin. Jag gjorde som han sa. Vad jag såg var en rödhårig, brunögd, smal och normallång tjej.
"Vad ser du?"
"Mig", svarade jag kort, enformigt. Nu måste jag skräpa mig om jag inte vill att Justin ska byta mentorselev.
"Inte jag, jag ser en fin tjej med underbar sångröst, tänk på dig så okej?"
Jag nickade och försökte tänka mig själv som Beyoncé eller Demi Lovato.
"vad ska jag sjunga?" frågade jag, överraskad över lugnet i min röst.
"Vilken du vill." svarade Justin.
"Gotta a secret can you keep it swear this one you'll save, better lock it in your pocket taking this one the grave, if I show you then I know you won't tell what I said, casue two can keep a secret if one of them is dead, why do you smile like you have told a secret? Now you telling lies cause you've sworn to keep it..."
Jag koncentrerade mig och tänkte mig att min röst fyllde aulan, att min röst fyllde ett konsärhus(stav), att min röst sjöng för tusentals, nej miljontals människor, det gav mig styrka och otroligt mycket självförtroende, jag såg in i min spegelbilds ögon och där och då bestämde jag mig för att bli någonting stort, någoting riktigt stort.
"Bra!" utropade Justin och klappade mig på axeln, jag liskom rös till. Han märkte det och rodnade, jag hade aldrig sett en lärare rodna förut. Men det klart, Justin var bara två år äldre än mig, han hade inte gått ur tonåren än... det kunde väl inte bli rätt hela tiden.
"Förlåt, jag bara..." sa jag ursäktande.
"Det är okej." sa han och log, jag log tillbaka och tittade sedan bort, medveten om att Justins hand fortfarande låg på min axel.

***

Innan jag började på Port Music kände jag mig ensam, jag hade inga vänner och alla ignorerade mig, tillochmed min familj, mamma och pappa har alltid bara brytt sig om min perfekta syster Elle, vald till Miss Souht Carolina tre år i rad, tre år i rad, men nu kändes inte lika ensamt längre, det berodde på Justin, helt klart. Och Sarah, en av mina vänner på Port Music.
Jag själv är ful, bortglömd, lämnad bakom och dålig på allting. Förutom sjungandet enligt Justin, han älskade min sångröst och berömde mig jämt, den ända som gjorde det. Senaste gången mamma berömde mig var när jag hade fått en utmärkelse för finaste hår, för det är en sak till med mig, mitt hår. Röd brunt med fina lockar och underbara skiftande nyanser, jag älskar mitt hår.
"Kom igen, en gång till." sa Justin och jag sjöng tonatrerna igen, och igen, och igen. det var väldigt pinsamt när min röst skar sig men Justin hävdade att det var en del av det, att misslyckas.
"Man lär sig av sina misstag." sa han varje gång jag misslyckades och nästan började gråta. I hela mitt liv har jag blivit hånad för hur jag är och vem jag är, jag har blivit kritiserad och tillsagd vad jag ska tycka eller tänka.
Jag var väldigt trött på det nu, väldigt, väldigt trött på det.

"DU!!"
Jag vände mig om och fick se Luke, den killen i klassen som trodde att han var något.
"ja?" sa jag och satte en hårslinga bakom örat.
"Vem har du?!" frågade Luke och log. "jag har hört att du har Bävern",
"Va?" mumlade jag.
"Ja, Justin Beaver, du vet Bieber." sa Luke och flinade.
"M-man får inte säga..." stammade jag, Luke lutade sig närmare, plötsligt tog han tag i mig och log.
"Jag har en sångpedagog, ingen jävla kändis, jag vill byta, och jag vill byta mig så säg vem fan du har?" fräste han. Jag andades häftigt, jag var livrädd och hade alltid varit det för sådana som honom, hela jag skakade.
"J-jag..."
"Säg det!" väste Luke och kramade hårdare om min armar, så det värkte i dem.
"Nej." sa jag, förvånansvärt stadigt.
"Jävla bitch snacka förfan!" vrålade han och tryckte mig mot väggen, jag andades häftigt, men ändå fick jag ingen luft.
"Hörrdu! Vad fan håller du på med?! Släpp henne!"
Justins röst gjorde mig så lättad att jag nästan började gråta.
"Håll käften", väste Luke men Justin tog tag i honom och knuffade in honom i skåpen, Justin lade armen om mig och Luke flydde därifrån medan han gastade att han skulle berätta för rektorn men tillochmed jag visste att han inte skulle göra det, då skulle alla få veta vad han gjorde mot mig.
"Avalon, är du okej?" frågade Justin oroligt. Jag nickade lite och såg ner på mina converse, Justin tog mig i handen och hjälpte mig in i "sitt" klassrum.
"Jag mår bra", stammade jag.
"Okej, bra, vill du ha någonting att dricka?" frågade Justin och jag nickade ivrigt, min hals stack och sved så någonting att dricka skulle nog vara perfekt.
Justin kom snart tillbaka med ett glas vatten, jag drack upp innehållet och såg sedan rodnande på Justin, han var inte mera än ett år äldre, kanske två, än jag och det kändes så skönt och varmt i mig att vara nära honom.
"Du..." började han och såg ner i marken.
"Ja?"
Hoppfullt såg jag på honom, kanske kände han samma sak? Nej skärp dig nu Avalon, du betyder ingenting, inte för någon speciellt inte för Justin.
"Är det säkert att han inte skadade dig?" frågade han. Jag suckade och såg ner, det brännde bakom ögonlocken och i halsen. Fan också.
"Mm, jag måste nog gå nu", sa jag och reste mig, sedan skyndade jag snabbt därifrån.

Dagarna som följde var stela, speciellt mellan mig och Justin, han försökte le och verka glad men jag slog alltid undan hans skämt och uppmuntringar med en sur min.
"Avalon", sa Justin en dag, vi var ensama i klassrummet, ingen annan fick ju komma in här.
"Mm..." muttrade jag som bara ville gå, jag kunde inte se honom i ögonen. Varför var jag så kär i honom? Han hade gjort mig hela konstig, jag har varit kär i så många men det får mig inte att bli förbannade lätt, och så svag. Hela jag verkade så töntig, att uppträda såhär bara för jag är kär i min mentor, fan också, fan, fan, fan också.
"Har jag gjort något som fått dig upprörd?"
Han var så ren och ärlig när han sa det att jag klarade av att lyfta blicken för att se på honom och skaka på huvudet.
"Nej, nej ingenting, jag är bara... kär." sa jag och rodnade.
"Åh", sa han och vände sig bort. "i vem?"
"Äh..." fattade han inte att det var honom? Herregud. "En kille på skolan." svarade jag tyst.
"Jaha, vad kul för dig." sa han lika tyst.
"mmm..." viskade jag och vände mig om, jag skyndade mig ut och tillslut sprang jag, bort därifrån, bort från Justin som nu aldrig skulle se på mig på det sättet, aldrig mera.
"Avalon!"
Jag vände mig om och fick se Justin komma springande, vad höll han på med?
"Ja?" mumlade jag.
"Förlåt", andades han.
"För vad?"
Då kysste han mig och det kändes bara så otroligt rätt, så himla rätt.
"Det där." log Justin när vi såg varandra i ögonen.
"Det är lugnt", flinade jag.
"Bra."
"Men det kommer inte funka", sa jag.
"För att du är kär i..."
"Nej det var en lögn, ledsen." sa jag.
"Bra", sa han lättat och log.
"Jag menar reglerna på skolan, vi får inte.."
"Lugn, jag har sagt upp mig, imorse, jag var bara kvar idag för jag ville säga det till dig, på det rätta sättet liksom."
"Justin..." sa jag och log, han log med. Vi kysstes igen.

---

Det tog låååååååååång tid, eller? :) JAg är ledsen men läs inlägget som är typ under eller över don't know så får ni veta allt!!

Hej, snabb förklaring förtjänar ni :) idag har jag haft skolavslutning, breaknovellen ska jag skriva klart nu, ehm jo jag kommer vara borta ett tag så på fredag eller torsdag kommer jag ha en skrivdag till bloggen, jag kommer göra massa tidsinställda inlägg som kommer publicerars två gånger i veckan i ungefär sex veckor framåt vilket blir tolv kapitel, antingen ganska lång eller kanske flera korta får se vad jag känner för, kanske kommer det extra inlägg vad vet jag! Men dessa inlägg kommer komma på onsdagar och fredagar men kika gärna in på bloggen lite oftar i fall jag skriver någonting extra :) Inläggen kommer publiceras klockan 15.00 dem dagarna! Puzz
Tja, rubriken talar :) Men nästa inlägg är en Break Novell, den har tagit lite tid och jag har varit borta hela helgen det är därför min uppdatering suger :/
Hoppas ni stannar iaf :)
Xo Lexi

"Är det där hon?" frågade Lesslie för säkert hundrade gången och pekade på en ny blondin som kom in i hotelllobbyn(stav).
"Vad tror du?" suckade jag. Kommentera <3

"hej ursäkta mig men har ni sett den här tjejen?" frågade jag och visade kvinnan bakom disken den lilla bilden på Effie som jag alltid bar med mig i min plånbok. 
Hon skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
"Jag kan fråga Mario", sa hon. "MARIO KOM HIT!"
EN man man hängslen och rutig skjorta kom ut från en liten dörr och plirade glatt mot oss.
"Vad är det om?" undrade han och blossade på ciggareten han hade i mungipan.
"Har du sett den här flickan?" frågade jag och visade fotot för Mario.
"Hm... ja tror det, en väldigt enerigsk och pratsam jämta va?" sa han. Jag nickade ivrigt. Lesslie kramade min axel så hårt att den nästan gick sönder.
"Hon var här förut och frågade om vägen till kyrkan här, hon skulle visst besöka en grav." berättade Mario.
"När då?" frågade Lesslie.
"Igår, ungefär vid tolvtiden på dagen", svarade Mario eftertänksamt.
"Åh tack så mycket!" Utbrast jag.
"Ingen orsak flickor." sa han. Sedan förklarade han vägen till kyrkogården för oss, Lesslie skrev ner allting på sin hand med en blå bläckpenna så hårt att jag trodde att huden skulle gå sönder på henne.
Vi skyndade oss ut till killarna som satt på trappan utanför, Ian stod men de andra satt. Jag kramade om Ian så fort vi kom fram till dem.
"Vi ska till kyrkogården och leta, vi gick adressen!" utropade jag.
"Vad bra älskling, kom igen", sa Ian och lade armen om mig. Jag lutade mig mot hans arm och skyndade mig med honom. De andra följde efter medan Lesslie skrikandes upprepade vägen för oss andra.

Kyrkogården var väldigt dyster, här och var fanns det människor som knäböjde vid gravar, visa tändeljus och andra grät. Inte alls om kyrkogården i Atlanta.
"Wow", viskade jag.
"Vi letar upp Janes grav snabbt." sa Justin.
"Ingen fara jag vet var den är", sa Lucas. Vi följde efter honom och snart kom vi fram till en blankgrav sten. Ljus och blommor låg vid graven, de såg alldeles nya ut och ljusen var nyss tända annars skulle de inte brinna.
"Hon har nyss vart här!" sa jag och satte mig vid graven och pekade först på ljusen och sedan fotspåren efter i gruset.
"Japp, en tjejfot." konctapterade Justin.
"Sexist?" flinade jag.
"Nej bara antagande", svarade Justin. Vi log i samförstånd, Ian drog mig lite tättare intill sig. Jag himlade mig och pussade honom på kinden.
"Vart ska vi nu då?" suckade Lucas.
"Vi går till närmaste hotell." sa jag.
"Okidoki", flinade Lesslie.
Närmaste hotell hette Oliver Plaza och var som alla hotell i London, litet men elegant.
"Hej", sa jag till resepsionisten(stav). "vi söker den här flickan."
"Hon bor på tredje våningen men gick just ut." svarade han.
"Åh... okej, vi kommer tillbaka lite senare då", sa jag.
"Okej, gör så, jag säger att ni var här."
"Tack."
"Vad ska vi..." började Lucas.
"Unna oss", sa jag.
"Lite skoj." avslutade Lesslie och vi skrattade elakt.
"Vem är höjd rädd?" flinade jag.
"Neej!" utbrast Justin och Ian på samma gång. Jag och Lesslie flinade ännu större.
"Kom igen, var en man."
Vi skrattade och drog med killarna till London Eye. Det helt enorma parishjulet.

Men mitt i allt skratt och kul, högst upp i London Eye kunde jag ändå inte sluta tänka på Effie, tänk om hon hade råkat illa ut?
Jag hade en dålig känsla, som om någonting hemskt snart skulle hända, någonting relaterat till mina nära och kära, någonting som skulle såra oss alla hårt.

---

Sådär skulle publicerat det igår men det blev för mycket med allt så ni får det nu istället! KOMMENTERA!

Kommentar (Sara) :

"Selena vad... ville du?" frågade jag.
"Kom", sa hon och drog med mig till mitt rum.
"Okej, kan du säga nu?" undrade jag. Selena tryckte min hand. Sedan lade hon sin andra hand på min kind och kysste mig, jag visste inte om jag skulle besvara kyssen eller om jag skulle bara sitta där.
När hon lutade sig tillbaka log hon lite.
"Förlåt." sa hon.
"Va?"
"Ja, jag ville säga förlåt förallting, om otroheten och det, sedan ville jag säga att jag vet att du älskar Zoey, jag tänker inte vara ivägen för dig bara för att jag älskar dig, för det gör jag." sa hon.
"Gör du?" viskade jag. Hon nickade.
"Ja, det gör jag, förlåt mig så mycket."
Hon reste sig och gick, jag såg henne lämna mig, lämna mig bakom henne.

ZOEY MARTIN

Jag hade ringt Effie minst hundra gånger, ja i alla fall över tio gånger. Jag suckade högt och kastade mobilen på sängen.
Då ringde det på dörren, jag hörde hur Zilla öppnade och snart ropade hon på mig.
I soffan satt Effies mamma och Zilla, båda såg upprörda ut.
"Vad har hänt?" frågade jag för jag såg att Effies mamma grät.
"Effie är bort, hon har rymmt." sa hon.

JUSTIN BIEBER

Zoey ringde inte som hon sa, hon svarade inte heller när jag ringde till henne, det var verkligen inte likt henne.
"Vad sa Selena till dig älskling?" frågade mamma.
"Äh inget", mumlade jag.
"Okej, vad bra." sa mamma.
"mmm..."
Jag reste mig och gick in i badrummet, min mobil ringde men jag orkade inte gå och hämta den, det var väl Usher eller Scooter.
Jag låste dörren och sjönk ner mot den. Mamma knackade lät på.
"Scooter ringer." sa hon.
"Jag ringer till han sen", svarade jag.
"Okej." sa mamma och gick igen. En tår rann ner för min kind, jag torkade ilkset bort den. Killar gråter inte för att den de älskar är kär i någon annan. Hon älskar mig i alla fall, tänkte jag och sparkade till tvättkorgen som välte och smutskläder rann ut över golvet.
Jag torkade bort de följande tårarna, vad var det här egentligen? Boy's don't cry... eller?


ZOEY MARTIN

Jag satte mig ner i den svarta skinnfotöljen.
"Är hon borta?" viskade jag.
"Hon har rymmt", upprepade Effies mamma.
"varför?" snyftade jag och började gråta.
"Hon lämnade inte ens en avskedds lapp eller någonting." sa Effies mamma.
"Men varför? För att hennes kusin Jane är död?" undrade jag.
"De var väldigt nära Zoey, hon var arg på mig för att jag inte hade sagt något tidigare om att Jane gått bort." sa Effies mamma.
"Vänta lite... har Jane varit död länge?" utbrast jag.
"Ja, i några månader nu, hon dog i en bilolycka." svarade Galaxy (Effies mamma).
"Herrejävlar! Tur att Lucas dök upp", viskade jag.
"Jag ville inte uppröra henne, hon var så lycklig och..." grät Galaxy. Jag slog snabbt Lesslies nummer och bad henne att komma, det gjorde hon med än gång.
Vi berättade för henne var som hänt och hon brast också i gråt.
"Varför sa du ingenting?!" skrek Lesslie till Galaxy. Hon var rasande, jag tog tag i Les och försökte lugna henne men det hjälpte inte.
"Jag ville inte..."
"Ville inte?! Jag skulle också ha rymt!!" vrålade Lesslie. Jag knuffade till henne och all hennes ilska utvecklades till sorg och tårar.
"Fan, fan, fan", viskade jag, Zilla kramade min hand, jag suckade och lutade huvudet i händerna. Allt var en jävla röra, varför hade Effie inte sagt något? varför rymde hon? Vad fan höll hon på mig? Var var hon?

Jag och Lesslie var ute i timmar på stan och letade efter Effie, vi gick till alla ställen vi kunde tänkas hitta henne och alla andra ställen för den delen också.
Tillslut sjönk vi ihop på Starbucks, ingen av oss kunde hålla inne gråten länge, där satt vi. Två stycken arton åriga senor tjejer satt och grät i sina Chai Lattes.
"Hur kan hon vara borta?" viskade Lesslie. Jag skakade lät på huvudet, sanningen att säga hade jag inte den minsta aning.

"Jag kommer aldrig att ge upp, jag ska hitta henne." sa jag.
"Jag med, tills vi dör." sa Les.
Vi höjde våra lillfingrar och krokade dem i varandra, aldrig någonsin ge upp.
"Men vart tror du att hon kan vara då? Rik som hon är kan hon ju ha åkt utomlands!" sa jag.
"Jag vet, tänk om hon har åkt till..."
"London." avsultade jag.
"Att vi inte tänkte på det först!" sa Lesslie.
"Vi måste dit! Nu!" sa jag.
"Men skolan då? Effies mamma!" utbrast Lesslie.
"jag ringer till dem, där är Effie det handlar om", sa jag och lyfte mobilen till örat.

Två timmar senare satt vi på ett plan till London, jag, Lesslie, Justin, Ian och Lucas. Det kändes lite konstigt att ha både Justin och Ian där men jag hoppades att det skulle bli bra efter det här, att allting skulle ordna sig liksom.
Det kanske var en på miljonen att Effie var här men det var här hennes kusin hade bott, så det var nog första stället i alla fall jag hade tänkt på om jag vore henne.

---

Detta inlägg var tidsinställt!! ;) hope u like it! jag skrev det ungefär 12.18 och det kommer ut nu (17.00)

NÄSTA KAPITEL ÄR TIDSINSTÄLLT OCH KOMMER UT 17.00 IKVÄLL! (2 JUNI)
ZOEY MARTIN

"Det ska bli så kul att ha en tjejkväll för omväxlingsskull!" sa jag på väg hem till Effie. Vi skulle ha tjejkväll med killsnack, filmer och massor av onyttigheter.
"Ja", log Lesslie.
Det var bara vi tre, det gamla gänget alltså. Jag, Effie och Lesslie.
"Så vad har du hyrt?" frågade jag Effie.
"Några klassiska godbitar, Extremt Högt Och Otroligt Nära, Mamma Mia, 21 Jump Street den nya, Braidesmaides!"
"Och Braidesmaides menar du va?" sa Lesslie högdraget, jag skrattade.
Plötsligt tvärbromsade Effie och vi andra trycktes mot framåt.
"Jävla idiot vad håller du på med?!" vrålade Effie åt bilföraren framför oss som hade stannat mitt framför oss. Han klev ut och såg sig om. Effie vevade ner rutan och stack ut huvudet.
"Hör du illa eller?! Kör för fan!" skrek hon.
"Ef lugna ner dig", sa jag och lade en hand på hennes axel.
"Men han kan ju inte..."
"Ursäkta mig men, jag tror jag måste få prata med dig."
Vi alla vände oss mot Effies nervevade fönster. Föraren från bilen framför stod där, han såg på oss alla med en sorgsen glimt i ögat.
"Vad?" morrade Effie.
"Mitt namn är Lucas Earls, jag såg dig i bakspeglen Effie." sa han.
"Hur kan du veta vad jag heter?" fräste Ef.
"Minns du inte mig? Gör ni det?"
Lucas tittade på mig och Lesslie som förvånat stirrade på honom. Les lutade sig tillbaka och bet sig i läppen.
"Tre år sedan, London, Effie och... Lucas?" sa hon tveksamt.
"Ursäkta mig?"
Ef såg ut som ett frågetecken. Jag kände mig mer som ett, London? För tre år sedan? Vad var det hon...
"Herre jävlar", utbrast jag.
"Lucas Earles, från den där tönt skolan! Du och Ef's kusin dejtar va?"
"Dejtade." rättade Lucas mig.
"Har ni gjort slut?"
"Man kan säga att döden skilde oss åt." svarade han.
"Va är Jane död?" undrade Les.
"Ja."
Effie slog båda händerna hårt i ratten.
"Vad fan är det ni snackar om?" skrek hon.
"Minns du inte? Sommaren för tre år sedan..? Jag och Jane, Lucas och Jane?"
"Just det..."
Effie svalde, och svalde, och svalde...
"Är hon", tårarna bildades i Effies ögon. "Är hon död?"
"Ja." sa Lucas och tittade bort.
"Ut ur min bil." viskade Effie.
"Va?" sa Lesslie.
"Ut. Ur. Min. Bil." väste Effie.
"Men..."
"UT DÅ!!" skrek hon och vi öppnade tveksamt bildörrarna, så fort vi klivit ut körde hon därifrån, hon körde nästan in i Lucas bil.
"Vad i", mumlade jag.
"Ni får skjuts hem av mig." sa Lucas.
"Tack." sa jag och Lesslie med en mun.
Vad var det som just hade hänt? Hade Effie, min bästa vän, just bett mig att stiga ur hennes bil och sedan kört därifrån? Hur var det möjligt.
Lesslie tog tag i min hand och tillsammans med Lucas gick vi till hans bil.
Det var nog med att pappa låg på sjukhus men det här... för också.

Justin ringde så fort jag hade kommit hem, en slump antog jag.
"Hej!" sa han glatt.
"Hej..." sa jag.
"Har det hänt något?" undrade han.
"Typ, Effie fick reda på att hennes kusin var död och sedan typ skrek hon åt mig och Lesslie, sedan... körde hon iväg." viskade jag.
"Va?"
"Ja, hennes kusins pojkvän Lucas berättade det för henne, han gav oss skjuts hem.
"Är Ian där?" frågade Justin stelt.
"Nej." sa jag.
"Okej."
"Jag måste gå nu, jag ringer dig imorgon, älskar dig."
"Okej, älskar dig också."
"Hejdå."
"Hejdå."
Jag lade på och brast i gråt, det knackade snart på dörren.
"Kom in." viskade jag.
"Ska jag hämta Ian?" frågade Zilla tyst som hade kommit in.
"Ja", snyftade jag. Tio minuter senare låg jag tryckt i Ians famn och grät, det kändes bättre men helst av allt ville jag ha Lesslie här, hon var den ända som kunde förstå mig just nu.

JUSTIN BIEBER

Zoey lät så ledsen, Effie måste betyda mycket för henne., eller det visste jag ju att hon gjorde.
"Gubben, Selena är här!" ropade mamma.
"Är hon?" sa jag förvånat.
"Ja det är jag!" ropade Selena. Förvånat gick jag ut till henne för att se vad hon ville.

---

Uppe nu! :) Hoppas ni inte fått vänta för länge, jag är så ledsen för att jag inte uppdaterade men jag orkade inte, fick värsta kicken alldeles nyss och ba "jag måste skriva! det är ju juni!" haha :D
Kommentera!! <3