Storys About Justin Bieber

"Selena vad... ville du?" frågade jag.
"Kom", sa hon och drog med mig till mitt rum.
"Okej, kan du säga nu?" undrade jag. Selena tryckte min hand. Sedan lade hon sin andra hand på min kind och kysste mig, jag visste inte om jag skulle besvara kyssen eller om jag skulle bara sitta där.
När hon lutade sig tillbaka log hon lite.
"Förlåt." sa hon.
"Va?"
"Ja, jag ville säga förlåt förallting, om otroheten och det, sedan ville jag säga att jag vet att du älskar Zoey, jag tänker inte vara ivägen för dig bara för att jag älskar dig, för det gör jag." sa hon.
"Gör du?" viskade jag. Hon nickade.
"Ja, det gör jag, förlåt mig så mycket."
Hon reste sig och gick, jag såg henne lämna mig, lämna mig bakom henne.

ZOEY MARTIN

Jag hade ringt Effie minst hundra gånger, ja i alla fall över tio gånger. Jag suckade högt och kastade mobilen på sängen.
Då ringde det på dörren, jag hörde hur Zilla öppnade och snart ropade hon på mig.
I soffan satt Effies mamma och Zilla, båda såg upprörda ut.
"Vad har hänt?" frågade jag för jag såg att Effies mamma grät.
"Effie är bort, hon har rymmt." sa hon.

JUSTIN BIEBER

Zoey ringde inte som hon sa, hon svarade inte heller när jag ringde till henne, det var verkligen inte likt henne.
"Vad sa Selena till dig älskling?" frågade mamma.
"Äh inget", mumlade jag.
"Okej, vad bra." sa mamma.
"mmm..."
Jag reste mig och gick in i badrummet, min mobil ringde men jag orkade inte gå och hämta den, det var väl Usher eller Scooter.
Jag låste dörren och sjönk ner mot den. Mamma knackade lät på.
"Scooter ringer." sa hon.
"Jag ringer till han sen", svarade jag.
"Okej." sa mamma och gick igen. En tår rann ner för min kind, jag torkade ilkset bort den. Killar gråter inte för att den de älskar är kär i någon annan. Hon älskar mig i alla fall, tänkte jag och sparkade till tvättkorgen som välte och smutskläder rann ut över golvet.
Jag torkade bort de följande tårarna, vad var det här egentligen? Boy's don't cry... eller?


ZOEY MARTIN

Jag satte mig ner i den svarta skinnfotöljen.
"Är hon borta?" viskade jag.
"Hon har rymmt", upprepade Effies mamma.
"varför?" snyftade jag och började gråta.
"Hon lämnade inte ens en avskedds lapp eller någonting." sa Effies mamma.
"Men varför? För att hennes kusin Jane är död?" undrade jag.
"De var väldigt nära Zoey, hon var arg på mig för att jag inte hade sagt något tidigare om att Jane gått bort." sa Effies mamma.
"Vänta lite... har Jane varit död länge?" utbrast jag.
"Ja, i några månader nu, hon dog i en bilolycka." svarade Galaxy (Effies mamma).
"Herrejävlar! Tur att Lucas dök upp", viskade jag.
"Jag ville inte uppröra henne, hon var så lycklig och..." grät Galaxy. Jag slog snabbt Lesslies nummer och bad henne att komma, det gjorde hon med än gång.
Vi berättade för henne var som hänt och hon brast också i gråt.
"Varför sa du ingenting?!" skrek Lesslie till Galaxy. Hon var rasande, jag tog tag i Les och försökte lugna henne men det hjälpte inte.
"Jag ville inte..."
"Ville inte?! Jag skulle också ha rymt!!" vrålade Lesslie. Jag knuffade till henne och all hennes ilska utvecklades till sorg och tårar.
"Fan, fan, fan", viskade jag, Zilla kramade min hand, jag suckade och lutade huvudet i händerna. Allt var en jävla röra, varför hade Effie inte sagt något? varför rymde hon? Vad fan höll hon på mig? Var var hon?

Jag och Lesslie var ute i timmar på stan och letade efter Effie, vi gick till alla ställen vi kunde tänkas hitta henne och alla andra ställen för den delen också.
Tillslut sjönk vi ihop på Starbucks, ingen av oss kunde hålla inne gråten länge, där satt vi. Två stycken arton åriga senor tjejer satt och grät i sina Chai Lattes.
"Hur kan hon vara borta?" viskade Lesslie. Jag skakade lät på huvudet, sanningen att säga hade jag inte den minsta aning.

"Jag kommer aldrig att ge upp, jag ska hitta henne." sa jag.
"Jag med, tills vi dör." sa Les.
Vi höjde våra lillfingrar och krokade dem i varandra, aldrig någonsin ge upp.
"Men vart tror du att hon kan vara då? Rik som hon är kan hon ju ha åkt utomlands!" sa jag.
"Jag vet, tänk om hon har åkt till..."
"London." avsultade jag.
"Att vi inte tänkte på det först!" sa Lesslie.
"Vi måste dit! Nu!" sa jag.
"Men skolan då? Effies mamma!" utbrast Lesslie.
"jag ringer till dem, där är Effie det handlar om", sa jag och lyfte mobilen till örat.

Två timmar senare satt vi på ett plan till London, jag, Lesslie, Justin, Ian och Lucas. Det kändes lite konstigt att ha både Justin och Ian där men jag hoppades att det skulle bli bra efter det här, att allting skulle ordna sig liksom.
Det kanske var en på miljonen att Effie var här men det var här hennes kusin hade bott, så det var nog första stället i alla fall jag hade tänkt på om jag vore henne.