Storys About Justin Bieber

"Ingen aning", svarade hon. Ian suckade högt.

"Hon kommer aldrig." sa han.

"Gangstah", sa jag och pekade menande på Justins solglasögon.

"Knäppbrud." sa Lesslie. Lucas flinade. Jag himlade mig och tog fram mobilen, för säkert hundranionde gången.

Inga nya SMS, eller missade samtal. Jag sväljer, varför ska allting vara så svårt?
"Asså detta tjänar ingenting till, vi drar till vårt hotell och kommer tillbaka imorgon." sa Lucas tillslut. Vi andra nickade bara och reste oss. Det kändes bara så vemodigt, det kändes nästan som att ge upp.

"Någonting att dricka?" frågade Ian när vi slog oss ner på restrangen alldeles intill vårt hotell.
"Vin tack, sånt där rött", svarade jag. han höjde ena ögonbrynet och skulle just förmana mig om att jag bara är arton och bla, bla, bla. Ärligt talat vem bryr sig?
"Okej...", muttrade han och beställde, vinet kom tillsammans med Coca-Colan som Lesslie och Lucas beställt, Justin själv bara satt ner och såg deppad ut.

JUSTIN BIEBER

"Vin? Ärligt?" fick jag fram tillslut. Zoey lyfte blicken från den röda vätskan i sitt glas för att betraka mig. Hon hade fått en lätt rodnad över kinderna, kanske inte så konstigt efter sitt fjärde vin glas.
"Det är inte normalt att dricka så mycket vin", sa jag. "tror jag."
Zoey log busigt mot mig och tog en klunk av sitt vin, jag suckade och log tillbaka. Hon kändes så, jag vet inte så liten på något sätt, ändå är hon ett år yngre (jag vet att Justin är arton och att Zoey fyllde det för ett tag sedan men vi säger att Justin är nitton i den här novellen okej?).
"Och? Unna mig lite", svarade Zoey nonchalant(stav). Jag och Ian gav varandra ett ögonkast, första gången vi varit överns, Zoey borde inte dricka mera.
När hon tömt sitt glas och vinkade hit servitrisen tog jag snabbt över.
"Vill ni beställa?" frågade hon.
"Ja, ett glas vatten och-" jag såg på de andra. Lesslie pekade på sitt tomma glas. "en Coca-Cola till." lade jag till.
"Okej, jag kommer strax." sa servitrisen och gick.
"Justin..." klagade Zoey.
"Du är färdig med alkohol ikväll, du kan ju bli full", sa Ian och strök henne över ryggen.
"Jag är nog redan det." sa hon.
"inte mycket, vilket är oehört bra." sa jag menande och Ian nickade.
"Wow, första gången ni är överens, och det är om mig."
Zoey suckade och flyttade sig till Lesslie istället, jag och Ian tittade på varandra, med en blick insåg vi båda hur mycket vi faktiskt brydde oss.
"Vapenvila?" frågade jag och höll fram handen.
"Tills detta är över." svarade Ian och tog min hand.
"Vi har ett avtal." sa jag. Vi skakade hand och vände oss sedan mot Zoey för att upptäcka att hon stirrade på en brunhårig flicka som kysste en blond kille.
"Vafan...", mumlade Zoey. Det var inte vilka som helst, det var Lesslie och Lucas.
Vi avbröts i stirrandet av att Zoeys mobil ringde.
"Fan", muttarde hon och tog fram den.
"Hallå?"
Sedan stelnade hon till och reste sig, hon gick in på damernas och vi följde efter.
"Zo?" ropade jag.
Inget svar.
"Zoey?"
Fortfarande inget svar. Ian bankade på dörren.
"Hallå Zoey?!" ropade han.
"Ursäkta mig mina herrar men det här är damernas",
Vi vände oss om och jag var nära att svimma av chocken jag fick av att se den som stod framför oss.

ZOEY MARTIN

Jag lade långsamt på, Zandra hade varit helt uppriven. Jag gick fram till handfaten och sköljde händerna, sedan ansiktet.
"Herre jävlar..." viskade jag och lutade huvudet mot det svala spegelglaset. Zandra hade berättat att Elijah hade blivit ditt satt för något mord på sin egen syster Myrna. Stackars Zandra var allt jag kunde tänka, och stackars Elijah såklart men jag var fortfarande lite på min kant med honom, sedan han gav sig på Justin och så.
Jag såg mig i speglen och bestämde mig för att gå ut till de andra, jag var inte i stånd att vara själv, eller ta mera chockar, jag hade redan baksmälla.
Jag öppnade toalett dörren och sökte i lokalen efter mina vänner, jag hade redan glömt vart i salen vi satt. Jag snubblade ut bland alla gäster och såg mig omkring. Åh gud vad mitt huvudvärkte.
"Zoey! Hej! Zoey!"
Den rösten... jag vände mig frustrerat om för att se vem som ropat.

"Här borta!"
Kunde det vara... då fick jag se henne. Det blonda håret låg lika vackert över axlarna som vanligt, ögonen glänste mot mig. Jag log.
"EFFIE!" skrek jag. Alla vände sig om för att se på mig när jag tjutande slängde mig i Effies armar. Hon grät också när vi omfamnde varandra.
"Jag har saknat dig så", viskade jag.
"Jag har saknat dig också." sa hon.

---