Storys About Justin Bieber

"Och ert namn?"
"Avalon Hatahway." svarar jag.
"Aaa, topp betyg i allting ser jag, varför ansökte du till den här skolan och går inte på Naturvetenskapslinjen?"
Jag ser på mannen som ska pricka av oss, han har grått, tunnt hår och sneda, gulaktiga tänder, Mr. Haring står det på hans namnbricka.
"Eh, jag råkar älska musik, och jag valde den här linjen därför." säger jag stelt och drar min mörkblåa tröja tättar kring mig.
"Jaså, vilket onödigt val",
Om jag bara fick slå till honom, tänker jag och fingrar på min mörka hästsvans.
"Ni kan gå." säger Mr. Harding och jag gör som han säger, jag hatar gubben redan.
Det är meningen att jag ska gå till den stora aulan nu men jag styr istället stegen mot toaletterna.
Skolan är precis som jag tänkt mig, fräscha klassrum, modernt röda och vita skåp, rena golv och väggar utan något som helst klotter, inte alls som när jag gick i High School med en nästan unken doft, sönder klottrade väggar, trasiga skåp och slitna klassrum.
Toalettbåsen ligger i en prydlig rad men svarta dörrar och utanför stora vita handfat som det ska vara. Speglarna är stora och täcker två handfat var.
Jag ställer mig framför en av dem och betraktar mig själv, mitt långa hår är hårt tillbaka draget i en stram hästsvans, det drar och gör ont men jag tar inte ut den ändå, jag vet hur jag kommer se ut då.
Jag har inget smink, jag slutade med det för länge sedan och mina bruna ögon ser kluvna ut. 

"Och ni kommer få besök av musikspecialister, ni tilldelas en varsin, vem ni får kommer hållas hemligt men jag vill understyka att man inte får ha förhållande med lärare som dessa artister anses som eftersom de kommer undevisa er."
Jag tittarn på den tråkiga Mrs Corrie, hon är gammal och har en massa rynkor i ansiktet, hon påminner om ett urhålldrigt träd med knotig kropp och ålders ringar, i detta fall rynkor.
"Jag ropar upp er och ni tilldeles privat en av musikspeciellisterna."
Mrs Corrie ropade upp några stycken på A innan hon sa mitt namn högt och tydligt.
"Avalon Hatahway!"
Jag reste mig från min plats i aulan och gick rodnande upp till Mrs Corrie.
"Ni kommer till delas Justin Drew Bieber", viskade hon i mitt öra och jag stelnade till.
"Okej." mumlade jag gick bakom tillbaka till min plats.
Efter det fick vi gå till våra mentorer som de skulle komma att kallas.
Vi blev visade till en lång rad med små rum med nummer på, mitt nummer var 7, eller Justin Bieber's nummer var 7.
Jag sökte med blicken tills jag hittade nummer 7, försiktigt öppnade jag dörren och klev in. Rummet var stort och ljust, på en skylt bredvid ingången stod det "ljudisolerat" med stora röda bokstäver. Längst bort i rummet fanns stora speglar och golvet var gjort av mjukt trä.
I en fotölj satt en kille med keps, jeans jacka och chinos.
"Ehm, hej?" sa jag. Killen vände sig om och jag fick se hans ansikte, Justin Bieber's. Jag pep till.
"Överraskad?" frågade han och tog av sig kepsen.
"lite", erkännde jag. Han vinkade mig till sig och pekade på fotöljen mittemot honom.
"Så, vad heter du?" frågade han.
"Avalon Hatahway, sir." sa jag.  Han log.
"Du behöver inte kalla mig sir",
"Okej Mr Bieber." sa jag.
"Justin." sa han. Jag tittade förvånat på honom och log sedan prövande.
"Okej, Justin."
"Du kanske undrar varför vi är i ett rum med speglar och grejer, jag gillar att se mig själv när jag sjunger, det hjälper mig att förbättra mig." berättade Justin.
"Åh", sa jag. Kunde jag inte komma på något bättre? Nej tydligen inte.
"Så, din favorit låt?"
"Eh... For The Love Of A Daughter." sa jag och rodnade, fan också.
"Jaså? Den är bra, okej kan du den?"
"Ja." sa jag. Fan vad jag lät sur då, kan jag inte gaska upp mig lite då?
"Bra, sjung." Justin lutade sig tillbaka och log mot mig, rodnaden föll på mina kinder innan jag tog modet till mig och svalde rädslan.
"Four years old, with my back to the door, all I could here was the family war, I am your child or just a charity ward? You have a hollowed heart but it's heavy in your chest I try so hard to fight it but it's hopeless, hopeless, you're hopeless, oh father please father I love to leave you alone but I can't let you go, oh father, please father put the bottle down for the love of a daughter..."
"Titta i speglen", sa Justin. Jag gjorde som han sa. Vad jag såg var en rödhårig, brunögd, smal och normallång tjej.
"Vad ser du?"
"Mig", svarade jag kort, enformigt. Nu måste jag skräpa mig om jag inte vill att Justin ska byta mentorselev.
"Inte jag, jag ser en fin tjej med underbar sångröst, tänk på dig så okej?"
Jag nickade och försökte tänka mig själv som Beyoncé eller Demi Lovato.
"vad ska jag sjunga?" frågade jag, överraskad över lugnet i min röst.
"Vilken du vill." svarade Justin.
"Gotta a secret can you keep it swear this one you'll save, better lock it in your pocket taking this one the grave, if I show you then I know you won't tell what I said, casue two can keep a secret if one of them is dead, why do you smile like you have told a secret? Now you telling lies cause you've sworn to keep it..."
Jag koncentrerade mig och tänkte mig att min röst fyllde aulan, att min röst fyllde ett konsärhus(stav), att min röst sjöng för tusentals, nej miljontals människor, det gav mig styrka och otroligt mycket självförtroende, jag såg in i min spegelbilds ögon och där och då bestämde jag mig för att bli någonting stort, någoting riktigt stort.
"Bra!" utropade Justin och klappade mig på axeln, jag liskom rös till. Han märkte det och rodnade, jag hade aldrig sett en lärare rodna förut. Men det klart, Justin var bara två år äldre än mig, han hade inte gått ur tonåren än... det kunde väl inte bli rätt hela tiden.
"Förlåt, jag bara..." sa jag ursäktande.
"Det är okej." sa han och log, jag log tillbaka och tittade sedan bort, medveten om att Justins hand fortfarande låg på min axel.

***

Innan jag började på Port Music kände jag mig ensam, jag hade inga vänner och alla ignorerade mig, tillochmed min familj, mamma och pappa har alltid bara brytt sig om min perfekta syster Elle, vald till Miss Souht Carolina tre år i rad, tre år i rad, men nu kändes inte lika ensamt längre, det berodde på Justin, helt klart. Och Sarah, en av mina vänner på Port Music.
Jag själv är ful, bortglömd, lämnad bakom och dålig på allting. Förutom sjungandet enligt Justin, han älskade min sångröst och berömde mig jämt, den ända som gjorde det. Senaste gången mamma berömde mig var när jag hade fått en utmärkelse för finaste hår, för det är en sak till med mig, mitt hår. Röd brunt med fina lockar och underbara skiftande nyanser, jag älskar mitt hår.
"Kom igen, en gång till." sa Justin och jag sjöng tonatrerna igen, och igen, och igen. det var väldigt pinsamt när min röst skar sig men Justin hävdade att det var en del av det, att misslyckas.
"Man lär sig av sina misstag." sa han varje gång jag misslyckades och nästan började gråta. I hela mitt liv har jag blivit hånad för hur jag är och vem jag är, jag har blivit kritiserad och tillsagd vad jag ska tycka eller tänka.
Jag var väldigt trött på det nu, väldigt, väldigt trött på det.

"DU!!"
Jag vände mig om och fick se Luke, den killen i klassen som trodde att han var något.
"ja?" sa jag och satte en hårslinga bakom örat.
"Vem har du?!" frågade Luke och log. "jag har hört att du har Bävern",
"Va?" mumlade jag.
"Ja, Justin Beaver, du vet Bieber." sa Luke och flinade.
"M-man får inte säga..." stammade jag, Luke lutade sig närmare, plötsligt tog han tag i mig och log.
"Jag har en sångpedagog, ingen jävla kändis, jag vill byta, och jag vill byta mig så säg vem fan du har?" fräste han. Jag andades häftigt, jag var livrädd och hade alltid varit det för sådana som honom, hela jag skakade.
"J-jag..."
"Säg det!" väste Luke och kramade hårdare om min armar, så det värkte i dem.
"Nej." sa jag, förvånansvärt stadigt.
"Jävla bitch snacka förfan!" vrålade han och tryckte mig mot väggen, jag andades häftigt, men ändå fick jag ingen luft.
"Hörrdu! Vad fan håller du på med?! Släpp henne!"
Justins röst gjorde mig så lättad att jag nästan började gråta.
"Håll käften", väste Luke men Justin tog tag i honom och knuffade in honom i skåpen, Justin lade armen om mig och Luke flydde därifrån medan han gastade att han skulle berätta för rektorn men tillochmed jag visste att han inte skulle göra det, då skulle alla få veta vad han gjorde mot mig.
"Avalon, är du okej?" frågade Justin oroligt. Jag nickade lite och såg ner på mina converse, Justin tog mig i handen och hjälpte mig in i "sitt" klassrum.
"Jag mår bra", stammade jag.
"Okej, bra, vill du ha någonting att dricka?" frågade Justin och jag nickade ivrigt, min hals stack och sved så någonting att dricka skulle nog vara perfekt.
Justin kom snart tillbaka med ett glas vatten, jag drack upp innehållet och såg sedan rodnande på Justin, han var inte mera än ett år äldre, kanske två, än jag och det kändes så skönt och varmt i mig att vara nära honom.
"Du..." började han och såg ner i marken.
"Ja?"
Hoppfullt såg jag på honom, kanske kände han samma sak? Nej skärp dig nu Avalon, du betyder ingenting, inte för någon speciellt inte för Justin.
"Är det säkert att han inte skadade dig?" frågade han. Jag suckade och såg ner, det brännde bakom ögonlocken och i halsen. Fan också.
"Mm, jag måste nog gå nu", sa jag och reste mig, sedan skyndade jag snabbt därifrån.

Dagarna som följde var stela, speciellt mellan mig och Justin, han försökte le och verka glad men jag slog alltid undan hans skämt och uppmuntringar med en sur min.
"Avalon", sa Justin en dag, vi var ensama i klassrummet, ingen annan fick ju komma in här.
"Mm..." muttrade jag som bara ville gå, jag kunde inte se honom i ögonen. Varför var jag så kär i honom? Han hade gjort mig hela konstig, jag har varit kär i så många men det får mig inte att bli förbannade lätt, och så svag. Hela jag verkade så töntig, att uppträda såhär bara för jag är kär i min mentor, fan också, fan, fan, fan också.
"Har jag gjort något som fått dig upprörd?"
Han var så ren och ärlig när han sa det att jag klarade av att lyfta blicken för att se på honom och skaka på huvudet.
"Nej, nej ingenting, jag är bara... kär." sa jag och rodnade.
"Åh", sa han och vände sig bort. "i vem?"
"Äh..." fattade han inte att det var honom? Herregud. "En kille på skolan." svarade jag tyst.
"Jaha, vad kul för dig." sa han lika tyst.
"mmm..." viskade jag och vände mig om, jag skyndade mig ut och tillslut sprang jag, bort därifrån, bort från Justin som nu aldrig skulle se på mig på det sättet, aldrig mera.
"Avalon!"
Jag vände mig om och fick se Justin komma springande, vad höll han på med?
"Ja?" mumlade jag.
"Förlåt", andades han.
"För vad?"
Då kysste han mig och det kändes bara så otroligt rätt, så himla rätt.
"Det där." log Justin när vi såg varandra i ögonen.
"Det är lugnt", flinade jag.
"Bra."
"Men det kommer inte funka", sa jag.
"För att du är kär i..."
"Nej det var en lögn, ledsen." sa jag.
"Bra", sa han lättat och log.
"Jag menar reglerna på skolan, vi får inte.."
"Lugn, jag har sagt upp mig, imorse, jag var bara kvar idag för jag ville säga det till dig, på det rätta sättet liksom."
"Justin..." sa jag och log, han log med. Vi kysstes igen.

---

Det tog låååååååååång tid, eller? :) JAg är ledsen men läs inlägget som är typ under eller över don't know så får ni veta allt!!