Storys About Justin Bieber

Lost In Love Part 63-Don't Leave Me, I Love You

"Jag måste berätta något." sa jag till Ian. Vi satt på ett litet undan gömt café och drack varsin latte.

"Vadå?" frågade han. Jag bet mig i läppen, säg det, säg det nu.

"Jag ska flytta till London."

 

IAN

 

Jag tittade en stund på henne, ihop om att hon skämtade.
"Va?" sa jag tillslut.

 

ZOEY

 

"Va?" sa Ian tillslut, jag pillad lite på min servett och möte inte hans blick. Ian lyfte handen och tog tag i min haka.
"Jag ska flytta till London, jag har sökt till en modellskola där och kom in, jag har hittat en lägenhet och, och, jag har bestämt mig." berättade jag snabbt.

"Men London? Finns det inga i Atlanta?" undrade han. Jag skakade ihärdigt.

"Nej, jag vill gå där, jag ska gå där." sa jag bestämt.

"Okej men du kommer hem på loven och så? Så vi kan träffas?" frågade han oroligt.

"Nej... det är nästa sak jag ville ta upp, jag klarar inte förhållande på distans, tyvärr Ian."

Han bara tittade på mig, sedan reste han sig och gick.
"Tänker du bara lämna mig!? Jag trodde du skulle vara glad för min skull!" skrek jag efter honom, han ignorerade mig bara. Jag tog upp min latte och kastade den efter honom, den slog i marken några meter bakom honom.

Han vände sig inte ens om, jag sprang ut från cafeet och jag knuffade till Ian i ryggen så han höll på att falla omkull.

"Vafan gör du?!" fräste han.
"Jag trodde du skulle förstå mig, men jag hade tydligen fel förhoppningar! Jag är fortfarade kär i dig även om jag gör slut! Det är inget med dig!! Det är att jag inte klarar distans!" grät jag. Han stirrade på mig, ilskan i hans blick var fortfarande kvar, sedan svalnade den lite.

"Förlåt Zoey, jag vill bara inte att du lämnar mig." sa han och kramade mig. Jag kramade honom tillbaka, det fanns inget tryggare ställe än hans armar i sådana här tillfällen.

"Jag älskar dig", viskade jag. Han strök mig över pannan.
"Justin då? har du berättat för honom?"

Jag skakade på huvudet.

"Nej, men jag ska, nu." sa jag.

"Okej, när åker du?"
"Om två veckor", svarade jag.

"Okej, ring mig sedan."

"Mmm, visst."

 

När jag kom hem ringde jag till Justin, han var inte kvar längre.
"Hej Zoey!" sa han när han svarade.

"Hej Justin, jag måste berätta något." sa jag tyst.

"Shot." flinade han.
"Jag ska flytta till London om två veckor."

Det var tyst ett tag, jag höll andan.

"Varför?" frågade han tillslut.

"Jag har kommit in på en modelskola där och jag älskar den staden, dessutom vill jag göra något med mitt liv." svarade jag rappt.

"Okej, vilket datum åker du?" frågade han.

"Tjugonde."

"Jag kommer vid elva på förmiddagen, vi ses."
Han lade på, jag stod där ett tag och begrundade vad han sagt, han kommer i alla fall, men var han ledsen? Arg? Besviken? Kunde han inte ha visat mera känslor? Som Ian? Fan också.

Jag tog upp mobilen och ringde Ian, han kom på en gång.

"Hej", sa han.

"Hej." sa jag. Ian böjde sig fram för att kyssa mig, jag lutade mig bort.

"Nej, Ian vi är inte ihop längre, bara vänner, okej?" sa jag. Han tittade på mig.

"Kan vi inte vänta tills du åker?" undrade han.Jag skakade på huvudet.

"Nej, jag vill inte att du ska få falska förhoppningar när jag åker om att det blir vi igen."
"Så det är över för alltid?"

Jag nickade. Han stirrrade på en punkt i marken, med ögonen fulla av tårar. Jag kramade om honom, han kramade mig inte tillbaka. Han stod bara där och, grät.

"Ian.." sa jag efter en stunds tystnad.

"Vilken tid måste jag vara här för att säga hejdå innan du åker?" frågade han.
"Halv tio", sa jag.

"Okej."
Han vände sig om och skyndade ut, jag satte mig i soffan och började gråta. Det var svårt, men det var också vad jag ville.

---

TVÅ KAPITEL KVAR!! MOIDFHASIDSJKGKJSDH!!!! Kommentera!!! <3

:D

Jätte fin novellblogg!
Kolla gärna in min, skriver just nu om 1D!
http://olssonsandra.blogg.se/noveller