2013-07-21 | 21:44:14 | Kategori: Forever and Forever
Forever and Forever - CHAPTER ONE -
A Wake Up Call
Den här historien handlar om mig – Jenny Mayer – och min pojkvän – Justin Bieber – och hur vi träffades.
Denna historia vet jag inte om den slutar lyckligt eller sorligt, jag kan inte bestämma mig.
När ni läst den så får ni avgöra det själva. Låter bra? Bra. Okej, nu börjar vi.
Jag vaknade klockan 07.00 på måndagsmorgonen den 22 augusti.
Det var dags efter ett långt sommarlov fullt med sol och mera sol att börja tredje året i High School.
Jag hade haft ångest och dystra tankar om denna första skoldag sedan förra veckan då jag och mina vänner Samantha, Helene och Cathrine kom hem från Portugisen.
Där hade vi tillbringat halva sommaren tillsammans med Samanthas hund Lily och Helenes äldre bror (plus hans irriterande kompisar) Neil.
Egentligen var det inte själva skolan, det var att jag skulle behöva vara utan Samantha som var min allra bästa vän under skolperioderna.
Hon bodde i en stad femtio mil från mig Helene och Catherine vilket var hemskt deprimerande.
Nästan varje lov och ibland vissa längre helger kom Sam till mig eller så åkte jag till henne.
När hon kom till mig var oftast Helene och Catherine med men när jag åkte till Sam var vi helt ensamma, vilket var det bästa.
Hursomhelst, lite bra att veta; vi bor i Canada, Samantha bor i Stratford, vi i en stad lite längre bort.
(inte hela, mer kommer orkar inte skriva mera, ta det som ett smakprov:)
2013-07-21 | 21:22:58 | Kategori: Allmänt
sorry
hej, jag vet att jag inte varit aktiv så... blame me.
men jag vill gärna fortsätta bara det att jag har inga idéer och ja... jag har så mycket annat jag håller på med, just nu är jag mer; les miserable, doctor who, Sherlock osv, tyvärr. vet inte om jag skriver mer men när jag ser igenom på de fina kapitel jag skrivit så vill jag INTE lägga ner bloggen, vad ska man göra?
iaf tänkte jag göra ett nytt försök, jag raderar den här novell (?)
eller så bara startar jag en ny
2013-01-13 | 12:34:44 | Kategori: Allmänt
Happy Birthday Baby<3
Hej, vill vara säga Grattis till mina fina Orlando<3
2013-01-04 | 14:30:12 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 12 - Everybody Dies Alone
"I am sorry, it was a mistake to call you." viskade jag och skulle just lägga på.
"No! Please don't hang up! I wanna say something!" utbrast Justin.
"Talk." sa jag efter en stunds tvekan under tystnad.
"I just wanna say, I am sorry for the way I act yesterday, you is my biggest mistake."
"Thank you Justin, it feels better now." sa jag trumpet.
"I didn't mean it like that! I mean, when I saw your face... I don't know, I wanted to hurt myself for doing that to you."
Jag suckade, trots allt var dem orden de snällaste en kille förutom Ty någonsin sagt.
"It's okay, I overreact." sa jag och kunde nästan höra hans leende.
"Good, 'cause I thought... you want a friendship, and I... yeah you know, so I thought that we go out and eat, just as friends." sa han och jag kunde inte hejda mitt leende.
"Sure, when? Thanks, by the way." svarade jag.
"No problem, I want you as my girl, but friend is good enough if that's what you want."
"Thanks." sa jag.
"So, what about next friday? 6.00 pm?" föreslog han.
"That sounds good, thanks Justin, see you then, bye!" sa jag.
"Bye."
Vi lade på och en lycklig känsla uppfyllde mig. Jag stängde av Mean Girls och satte på 21 Jump Street istället, samma avsnitt som Casey tittade på, A Big Disease With A Little Name.
"First, I don't wanna die, and second, from what I get, everybody dies alone."
"Everybody dies alone." viskade jag för mig själv, det lät så logiskt när det kom från Harley's läppar, inte från mina.
"Did they tell you I'm gonna die? Doc?"
"Everybody is going to die."
Jag suckade, deras ord var så sanna i mitt och Casey's lägga, nästan så jag kunde säga det till henne. Men hon sov antagligen.
Nästa morgon verkade livet mycket enklare, jag steg upp, gjorde mig i ordning och stack till skolan.
"Welcome back, Sawyer." sa Patty när jag kom dit.
"Thanks Patty." sa jag och sträckte på mig.
"You're welcome." sa hon och gjorde en dryg min, jag besvarade den inte utan gick raka vägen till Ty.
"Hi!" utbrast jag.
"Hi." muttrade han.
"What's up?" frågade jag och satte mig bredvid honom.
"What's up?" frågade jag och satte mig bredvid honom.
"Nothing." svarade han kort.
"What's the matter? Are you mad?" frågade jag.
"No, why should I be?" fräste han.
"Hey, hey, hey, what's the matter?!" fräste jag tillbaka och tog hans ansikte mellan mina händer. Han försökte krångla sig loss men jag höll honom i ett stenhårt grepp.
"Nothing! Let go of me!" väste han.
"No, tell me, what happened?" sa jag bestämt, han började försöka stötta mig ifrån sig men jag satte min underarm bakom hans nacke och tryckte honom mot mig, och sedan kramade jag honom tills han slappnade av och kramade mig tillbaka, jag brukar göra så när han är arg.
"What happened?" viskade jag.
"My mom and dad had a fight, they broke up." viskade han tillbaka.
"Aw, it's okay." sa jag och kramade honom.
2013-01-03 | 16:06:38 | Kategori: Allmänt
Ny design
Nu har Jag gjort en ny design!
Hoppas ni gillar den!Klicka F5 ifall den inte syns! :)
-Manal (Justheywayim.blogg.se)
2012-11-13 | 18:14:00 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 11 - Tree Things
På morgonen vaknade jag upp av ljudet från 21 Jump Street, avsnitt 13, när han Harley fått AIDS och Tom ska skydda honom i skolan från alla som spöar honom efter som han låtsas ha blödarsjuka, jag låg och lyssnade till hans röst när han sa: ”first, I don’t wanna die, and second, for what I get, everybody dies alone.”
Jag tänkte på innebörden av det, eftersom jag var den enda som tittade på 21 Jump Street i familjen och jag låg här, det måste vara någon annan tänkte jag.
Jag studsade upp ur sängen för att kolla vem, jag fick syn på Casey som låg i soffan med en flit tryckt mot huden under sina rödgråtna ögon medan hon betraktade Tom och Harley konversera.
”Why are you looking at this?” frågade jag och satte mig i andra ändan av soffan.
”I don’t know, I just felt that I want to see somebody with the same pain as mine, I mean AIDS and cancer is almost the same thing.” Suckade Casey och jag log.
”Yeah but he is a jerk, you isn’t.” sa jag och hon skrattade till.
”I can’t imagine who much Johnny Depp have changed since this, he was such a cutie.” suckar Casey.
”He still is, I love his movies, I love him.” säger jag och menar det, Johnny har funnits hela min uppväxt, den mannen har varit en stor del av mitt liv så länge jag kan minnas.
”Helene! Come here and eat some breakfast!” ropade mamma från köket.
”Coming!” ropade jag tillbaka, jag känner mig lite som Frankenstiens Monster när jag går ut, jag är fortfarande trött och upprörd efter Justin ”erkännande” igår.
”Are you tired babie?” frågade mamma och satte ner en skål flingor framför mig.
”Wow, thanks, why so nice?” flinade jag och började sleva mig av flingorna.
”Yeah well, I think you need some attention you too, I mean you’re my daughter and I love you.” svarade mamma med ett mamma-leende, jag såg skeptiskt på henne.
”Seriously? Mum! A day ago you told me that you rather would see me dead than Casey!” utbrast jag. Mamma skakade på huvudet och satte sig bredvid mig vid köksbordet.
”No babie, I’m sorry the why I act, but it’s just so hard with Casey sick and everything.” suckade hon och jag skakade sorgset på huvudet.
”How do you think I feel? My sister is dying and my parents want me to die.” fräste jag.
”You’re wrong sweetie, we don’t want you to die, I’m sorry I said that, we gonna make this work after Casey, I promise you.” sa mamma och klappade mig på axeln innan hon gick ut till Casey.
Jag satt kvar och funderade på vad hon sagt, om hon verkligen menade det eller bara hade en bra dag.
Några dagar senare satt jag i skolan och läste ur en tummad pocketversion av Kathryn Stockett’s The Help när Patty kommer förbi.
”Hi Sawyer.” flinade hon.
”Hi Patty.” svarade jag utan att titta upp.
”How is your sister?” frågade Patty med ett giftigt Patty-leende.
”She’s fine, or better, but it’s just a…”,
Jag avbröt mig och fortsatte att läsa, varför skulle jag säga något om min syster till Patty? Hon förtjänar inte, absolut inte efter vad hon gjort och sagt.
Ty kom och satte sig bredvid mig.
”Really, who is she?” viskade han i mitt öra.
”Not that good”, erkände jag. ”she had a attack yesterday and now she’s in the hospital, she puked and fainted, pretty scary actually, so no I’m alone home for a few days mum said.” fortsatte jag.
Ty rynkade bekymrat pannan.
”You want me to stay with you until they come home?” frågade han.
”No, I’m good, thanks for asking.” log jag och han gav mig en liten kram.
”By the way, who is your boy?” flinade han sedan och knuffade mig i sidan.
”Boy? Did you call him my ’boy?” härmade jag och han skrattade.
”Yeah.”
”Well, he turned me down and I haven’t talk to him since.” svarade jag med ett leende på läpparna.
”Oh my god.”
Vi vände oss om och fick se Patty stå där med öppen mun och hakan så långt ner att den nästan snuddade vid hennes pärlhalsband.
Vi såg åt hållet hon stirrade och fick se Justin stå där med ett okynnigt leende på läpparna.
”Hi, I’m looking for Helene Sawyer.” sa han och när han fick se mig sprack han upp i ett fånigt leende. Men jag var inte särskilt glad eftersom alla stirrade på mig som om jag vore en alien.
”What?” fräste jag till Justin.
”Can I talk to you?” frågade han.
”Of course, talk.” svarade jag kort.
”Come.”
Han sträckte fram handen och jag reste mig långsamt, men struntade i hans hand utan bara gick rakt förbi honom, smärtan han hade orsakat mig brände ännu i bröstet.
”Again, what do you want Justin?” fräste jag och korsade armarna över bröstet.
”Look, I know I hurted you, and I’m so, so, so, sorry, can you ever forgive me?” bad han och lade huvudet bedjande på sned. Jag fnös.
”No.”
Jag mätte honom med blicken och han såg besviken ut.
”What did you expect you? That I would fall inte love with you because you ask me for forgiveness?”
Han nickade. jag fnös igen.
”Justin, it’s tree things you never can do to a girl; hurt her, make her cry and then ask her for forgiveness, go and date Patty in there”, jag pekade mot dörren vi kommit utifrån. ”or that Selena Gomez girl, I will always care, because I feel something for you, but you hurted me, and that’s not okay, just, not okay.”
Hans blick mörknar en aning.
”When did to tell a girl that it don’t work out with her so hurful?! Hah?!” nästan skrek han. Jag tog ett steg bakåt.
”Why did you come here? To hurt me again? But this time by yelling at me?! Do you really hate me that much!?” skrek jag tillbaka och började rusa därifrån men han tog tag i min arm.
”Helene…”,
”Let me go Justin”, viskade jag med tårarna droppande från hakan.
”But…”,
”I SAID LET ME GO!” skrek jag och ryckte mig loss innan jag sprang ner för trapporna och ut ur skolan, jag stannade utanför och hulkade, folk stirrade på mig men jag brydde mig inte, varför skulle jag? Men jag kunde bara inte sluta, var det här att vara kär? För i så fall var jag väldigt besviken.
När jag kom hem någon halvtimme senare satte jag mig framför TV:n och såg på tjejfilm, efter tjejfilm, efter tjejfilm.
Klockan halv tre på natten satte jag på Mean Girls för andra gången, det var tryggt att se The Plastics välbekanta ansikten, jag hade alltid gillat Amanda Seyfried, och Lindsay Lohan såg alldeles perfekt ut i den filmen.
Men trots allt det vanliga och trygga steg rädslan i mig, för vad visste jag inte riktigt, men tårarna började komma igen och jag fick en klump i halsen.
Försiktigt tog jag upp min mobil och tryckte på Justins nummer.
”Hello this is Justin, I can’t talk right now so call me maybe, haha no, I’ll call you later babe, and leave a message after the tone!”
Ett pip hördes och jag drog efter andan.
”Justin, please call me back, I’m all alone and I just someone to talk to, please call me back.”
Jag suckade och lade på, hjärtat klappade ju längre tid det gick, fast tillslut ringde min mobi.
JUSTIN stod det på skärmen, jag drog ett nytt, djupt andetag och svarade.
”Hi Justin”,
”Hi…”,
Tänker börja skriva i nu tid istället för då tid, enklare men jag tänker inte säga why ;) därför är det lite bakvänt!
2012-10-26 | 16:21:52 | Kategori: Allmänt
Höstlov! SKROLLA NER FÖR ATT SE SENASTE!!
Som det står i rubriken, skrolla ner lite så hittar du kapitel 10 av pågående novell :)
Slutade skolan idag, vilket betyder H-Ö-S-T-L-O-V! Haha :O
Men jag kommer åka till min kusin då (på söndag bär det iväg haha) så det blir inga kapitel dåh men... :(
Jag hoppas att ni står ut! Lovar att skriva något litet under höstlovet, vet inte när men någon gång, kanske kommer upp mera, får se! Men förväna er inget stort, vill njuta av ledigheten ett tag så jag tror att det inte blir något, xxx
Lexi
Ps. Dock kanske den nya desigen blir klar under höstlovet och då kanske jag lyckas sätta in den, kanske.
2012-10-26 | 16:17:52 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 10 - You're So Silly Sometimes
Efter filmen tog vi en promenad till Justins bil, av någon idiotisk anledning hade vi råkat parkera för långt bort, men det kändes mysigt att få gå där bredvid Justin under en bekväm tystnad.
Plötsligt såg han på mig och log, sedan tog han min hand och jag log tillbaka.
"What I was trying to say before", började han, jag nickade lite och såg bort från hans ansikte. "I... I really do like you, you're special, you don't listen to that crap everyone else do, you just... keep on going your own way, you're strong, even when the fact that your sister is having cancer, you're just smile and try to move on, you mean a lot to me right now, you're so beautiful by the way." fortsatte han och stannade. Jag såg på honom och han strök undan en hårlock från min panna.
"You think so?" frågade jag och han nickade.
"I do, I think a lot more than that." svarade han och jag kände rodnaden spridas över kinderna.
"Justin you're really sweet but... I can't handle a realonship right now if that's what you mean, I am so sorry, I think you're a great guy and if my sister wasn't dying I had ask you out for a real date, but not right now, maybe never, maybe soon, I can't say that, my sister is meaning to much right now." sa jag och Justin såg med en blanding av besvikelse och förståelse på mig, sårad såg han också ut att vara, det var faktiskt för mycket för mig nu.
"Okay...", mumlade han och såg bort.
"Justin don't look away! We can make this work even if we're just friends, this doesn't change anything about our friendship, I promise." utbrast jag. Justin möte min blick med sin bruna, varma, vänliga.
"Justin don't look away! We can make this work even if we're just friends, this doesn't change anything about our friendship, I promise." utbrast jag. Justin möte min blick med sin bruna, varma, vänliga.
"I don't think so Helene, I am so sorry, but this do change everything." sa han och jag suckade djupt.
"So you mean that we're not friends anymore." sa jag och försökte låta bli att avslöja min sorg och vrede.
"Not friends... we just know each other." svarade Justin, ilskan kom krypande tillsammans med sorgen, menade han allvar? Menade han att detta lilla missöda förstörde vår vänskap?
"Seriously Justin! You don't want to be my friend because I said that I can't handle a realonship! You're so silly right now! Come an! I mean, don't see this like a turned you down!" fräste jag fram.
"Seriously Justin! You don't want to be my friend because I said that I can't handle a realonship! You're so silly right now! Come an! I mean, don't see this like a turned you down!" fräste jag fram.
"Come, I give you lift home." Var allt han sa och började gå mot bilen.
"Oh my god, you deserve an Oscar for that performance!" fräste jag och gick efter hon.
Nästa morgon vägrade jag kliva ur sängen, det enda jag gjorde var att gråta och tänka på Justin, mamma och pappa brydde sig inte men Casey kom upp och undrade vad som var fel.
"Justin turned me down because I turned him down." snyftade jag. Casey skrattade till.
"What do you mean?" frågade hon.
"Look, I said to Justin that I couldn't handle a realonship right now, with you dying in cancer and everything, and I said that we still could be friends but he turned me down so hard and now... I just break." berättade jag och torkade tårarna.
"Are you in love with this guy?" frågade Casey allvarligt.
"No... or I don't know, maybe, I like him, and... okay, I just like him very much." svarade jag tveksamt. Casey log.
"I think you're in love." flinade hon och jag suckade.
"But I think my life stinks, my mother and father hates me, my sister is dying and the only guy I have liked since Wren turned me down because I was so stupid and turend him down in the first place, my life sucks." fräste jag.
"No it's not, you're in love, love hurts but it feels wonderful in the end." log Casey.
"I don't think so, my life sucks." muttrade jag och drog täcket över huvudet igen.
2012-10-23 | 20:49:00 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 9 - Just Friends
"I'm going out." muttrade jag till mamma som satt i soffan och läste en bok.
"Okay, be home at teen o'clock." svarade hon utan att titta upp från sin bok. Irriterat öppnade jag dörren och klev ut i solen som strax skulle gå ner. Klockan var sju och jag stängde dörren bakom mig för att gå ner till min bil.
"Okay, be home at teen o'clock." svarade hon utan att titta upp från sin bok. Irriterat öppnade jag dörren och klev ut i solen som strax skulle gå ner. Klockan var sju och jag stängde dörren bakom mig för att gå ner till min bil.
Jag körde in till stan och parkerade utanför en liten bar som Ty och jag stämt möte på. Jag låste bilen och gick in till baren där Ty redan satt vid ett bord.
Jag slog mig ner och fick se till min förtjusning att han hade beställt en kaffe till mig.
"Thanks Ty", flinade jag och tog en klunk.
"You're welcome." sa han och log stort. Jag blanade mitt kaffe med skeden som låg i och tittade framför mig utan att egentligen se någonting.
"You're welcome." sa han och log stort. Jag blanade mitt kaffe med skeden som låg i och tittade framför mig utan att egentligen se någonting.
"Are you okay? You seem a bit of... off?" undrade Ty och lade en hand på min axel. Jag betraktade den.
"No I'm fine, I just can't stop thinking about this guy...", svarade jag och log menande mot honom för att bekräfta vad jag sagt. Ty nickade långsamt.
"Aha, you're in love." flinade han.
"No I'm not!" utbrast jag.
"Yes you are!" tjöt han och jag börjad slå honom medan jag småskrek "I'm not" och han skrattade halvt ihjäl sig.
Plötsligt fick jag syn på Justin, han satt i ett bord i ett hörn och hade dragit ner kepsen över ögonen. Jag sprack upp i ett leende när jag fick syn på honom och jag började vinka till honom.
"Over here... uhm... Austin!" ropade jag. Justin tittade upp och såg rätt på mig.
"Me?" ropade han över folkmassan, jag hörde att han var bra att förvränga rösten, haha.
"Yeah you! You're Austin Forks right?" ropade jag tillbaka.
"Uhm... yes!" svarade han och reste sig, jag såg snabbt på Ty som nickade och log innan han reste sig och slog sig ner vid en tjej i baren som genast började prata med honom. Justin satte sig bredvid mig.
"Why did your boyfriend leave?" frågade Justin och drog kepsen längre ner för ögonen trots att det inte var så många Beliebers här just nu.
"Cause I told him to, and, he's not my boyfriend." svarade jag, Justin såg lättad ut.
"Good, I thought..."
"You thought what? I wouldn't be his girlfriend for anything in the world!" avbröt jag. Justin skrattade till.
"I'm glad, so I got a chance?" frågade han.
"Yeah, a big chance." svarade jag och vi flinade mot varandra.
"So...", började han.
"So...", började han.
"Justin..:", sa jag samtidigt, han log och såg ursäktande på mig.
"You first." uppmande han.
"Okay... so, Justin, I have... I just can't stop thinking about you, I do that all the time, do you think that's insane or something? Because I'm worried that you have done something that makes me feel this way and it's kind of... I don't know, a happy feeling, when I think about you I just start to smile, and it's real annoying." suckade jag. Han skrattade till och tog min hand, väldigt försiktigt.
"Helene... wait what's your lastname?" frågade han och log.
"Sawyer, spells s-a-w-y-e-r, I don't know if other people spell Sawyer in other ways but that's how my lastname spells." svarade jag och försökte låta bli att låta helt sinnessjuk. Justin skrattade milt.
"Helene Sawyer, I really l...",
Han blev avbruten av att någon från utsidan skrek "JUSTIN BIEBER!" och plötsligt dröp över trettio personer in och anföll Justin, nu förstod jag varför han dragit ner kepsen så mycket.
Jag reste mig från bordet och backade bak, tog fram min mobil och skickade ett SMS till Justin.
Going home now xD sorry we can talk tomorrow or something, call me so can we make a deal? xxx Helene
Sedan drog jag med mig Ty därifrån.
Nästa dag ringde Justin mig och vi bestämde oss för bio på kvällen, vi skulle se "Ted" och jag var faktiskt glad över att få träffa honom igen, jag hade börjat tycka om honom mer och mer, dessutom ville jag veta vad han skulle säga, om han skulle säga gilla eller älskar? Tänk om det var älskar, fast nej... tänk om han sa fel och skulle ha råkat säga "I really like don't you" fast han skulle säga "I really don't like you"! Så nojjig var jag hela kvällen och kunde knappt sova på grund av det.
På kvällen hämtade Justin mig i sin bil och så bar det av till bion, hela min kropp skakade av nervositet, jag visste inte varför men ikväll kändes det bara nervöst att gå ut med Justin som bara vänner.
Ledsen men inga bilder den här gången, ville att det skulle komma upp någon gång och orkade inte leta bilder :) Kommer snart få en ny design, kolla hennes blogg: http://justhewayim.blogg.se jättebra :) //Lexi
2012-10-22 | 19:57:57 | Kategori: Allmänt
Inget Kapitel Idag :(
Har varit på min kompis pappas resutrang idag så det blev inget :( Ledsen, kommer troligen upp imorgon, har börjat men kommer inte på vad som ska hända haha, förra var ganska långt jue ;) puzz
2012-10-20 | 22:22:23 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 8 - Leave It Behind You
Det var lördagsmorgon och jag satt i mitt rum framför min datorn när det knackade lågt på dörren.
"Come in." sa jag och dörren öppnades och stängdes. Jag vände mig om och fick till min förvåning se Justin stå där och le mot mig.
"Hi." flinade han och jag reste mig upp och tog ett steg emot honom.
"Who let you in?" frågade jag.
"Your mum." svarade han och drog handen igenom sitt bruna hår, åh jag vill verkligen känna hur det kändes.
"Ah." sa jag och besvarade hans leende med mitt bleka, falska leende.
"How are you today?" frågade Justin, fortfarande med leende läppar, herregud vad snygg han var.
"Good, and you?"
"Fine, little bit of tired but it's okay I guess." svarade han. Jag nickade lite.
"So... why did you come here?" undrade jag.
"Too for see you of course." log han.
"Yes of course, you do that a lot." svarade jag.
"Does it bother you?"
"No, I like it."
Han log och jag log tillbaka.
"Good, then... do you like to be around me?" frågade han. "Justin we have only met a few times, like... this is the fourth time." svarade jag.
"So?"
"So what?" "So do you like to be around me?" svarade han som om det vore det mest självklara i världen.
"Yes... I do, why?" svarade jag misstänksamt, det kunde inte båda gott om en kille frågade så.
"Well... I want to ask you something...", började han. "I don't want to go out with you Justin, if that's the deal." avbröt jag. Han såg sårat på mig.
"Why?" undrade han besviket.
"Because I can't right now... my sister is...",
"Dying I know", fyllde han i, han tog mina händer och log. "but don't you want to take break from all that? To go out for one night, just like friends, I promise." fortsatte han. Jag såg tveksamt på honom, sedan log jag tillbaka, ett äkta leende för en gångs skull.
"Okay then, but just like friends, nothing else, I don't want you to get the wrong idea here." svarade jag och han nickade ivrigt medan leendet fyllde hela hans ansikte.
"I promise, just friends! Can I pick you up at seven o'clock tonight?" frågade Justin.
"Sure, I'll meet you outside, okay?" svarade jag. Han skrattade till.
"You said it baby, see you tonight." sa han och log, jag log tillbaka och så gick han ut ur rummet.
Några timmar senare byte jag om för min "dejt" med Justin, jag tog på mig en klänning med blommig kjol och vit överdel med smala axelband, jag hade haft på mig den högst två gånger innan och jag älskade den verkligen. Håret lät jag vara utsläppt men jag borstade igenom det och kammade det sedan igen, efter det sminkade jag mig kort och så var jag klar, snabbt skyndade jag mig ner och kollade på klockan. Fem i sju. Jag gick ut och såg på himlen som höll på att mörkna, det var ju faktiskt september nu men fortfarande varmt i luften, för säkerhets skull lade jag ner en tröja i min handväska som jag brukade bära med mig överallt.
Innan jag gick ut på trappan ropade jag hejdå till mamma och pappa, Casey låg och sov så henne var det ingen idé att säga hejdå till, sedan stängde jag dörren bakom min rygg.
Justin stod lutad mot en bil, antagligen hans och log.
"Hi!" log jag och försökte få en mystisk look genom att skjuta fram axeln lite.
"Hi." log han tillbaka och öppnade dörren till passagerarsättet. "for you my lady." log han.
"Thank you." sa jag och satte mig på sättet. Justin satte sig framför ratten, stängde sin bildörr och körde iväg.
"So what are you family doing tonight?" frågade Justin.
"Probably they enjoy that I'm not there." svarade jag och Justin såg på mig med en förbryllad min. "What are you mean? Why would they?"
"A few days ago mum told me that she would rather see me dead than Casey." svarade jag.
Justin bara såg på mig, med sin vördandsfulla blick, en blick som inte dömde mig utan bara fanns där för mig.
Snart kom vi fram till resturangen, den var ganska flott men helt okej.
"I like McDonalds." klagade jag.
"Me too but tonight you're a star, and you're going to eat right here." svarade Justin. Jag skrattade till och han log mot mig med sitt varma leende.
"Okay, ehm, miss a table please!" utbrast Justin till en servitris.
"Yeah sure come with me." log hon och vi följde efter henne till ett bord ganska långt in i salen.
"Good, hidden from all publicity." sa Justin nöjt.
"I guess so." svarade jag och gled ner på en stol. Justin satte sig mittemot mig och vi fick våra menyer.
"Wow, expensive, are you sure that...", började jag men Justin avbröt mig.
"No, I'll pay for eveything, I'm overpayed anyway and I would love to waste it on you." flinade han.
"Thanks Justin." log jag och han öppnade sin meny, jag följde hans exempel.
"Thanks Justin." log jag och han öppnade sin meny, jag följde hans exempel.
"I want... chicken." sa jag efter en stund.
"Me too." sa Justin snabbt.
"Me too." sa Justin snabbt.
"Okay, order then mr Rockstar." flinade jag och han harklade sig.
"I will." sa han och jag skrattade tyst. En ny servitris kom fram till oss och frågade efter vår beställning.
"Two number... eight and one coke and...", beställde Justin och såg frågande på mig.
"Two number... eight and one coke and...", beställde Justin och såg frågande på mig.
"Another coke." fyllde jag snabbt i.
"Okay, your drink will come in soon and the food can take some time." sa servitrisen och försvann iväg. Snart kom en servitör med en bricka med bröd och två coca cola på, han satte ner alltihopa på bordet och försvann iväg igen, jag fnös åt hans håll.
"He looked like a snob." fnös jag och gjorde samma uttryck som servitören hade haft. Justin frustade till av skratt och tog en brödbit. Jag tog en klunk av min cola och log mot Justin som log tillbaka.
"Thank you for the lift, I owe you one." log jag mot Justin.
"No problem." svarade han. Jag såg allvarligt på honom när han stannade framför mitt hus.
"I had really fun tonight, I really had, maybe... maybe we can go out some other time again, just like friends of course but, again." föreslog jag.
"I had really fun tonight, I really had, maybe... maybe we can go out some other time again, just like friends of course but, again." föreslog jag.
"I would love to." log Justin och jag log lättat tillbaka.
"See you." sa jag och gav honom en snabb kyss på kinden innan jag skyndade in i mitt hus.
Därinne satt Casey och grät, mamma och pappa syntes inte till, hon var faktiskt över halv elva.
"Hi." sa jag och satte mig framför Casey i soffan.
"Hi." sa jag och satte mig framför Casey i soffan.
"Hi." viskade hon. Jag hade satt på mig min överdragtröja jag hade tagit med mig och nu satt jag upp håret i en tofs eftersom det bara krånglade hela tiden.
"Why are you crying?" frågade jag lent.
"I'm afriad." snyftade hon.
"Afriad for what?" undrade jag.
"To die, I wonder if it hurts, if it's dark, if it's anyone there." viskade hon.
"I promise, when I die, I'll come too you, because we belong together, okay?" lovade jag och tog hennes händer.
"Thank you", snörvalde hon. Sedan fylldes Caseys ögon med rädsla och tårar som svämmade över. "I love you." grät hon och jag kramade henne.
"I love you too." sa jag och kände klumpen i halsen växa.
"Why are you so friendly? We use to be friends but not like this, I mean, we're like sisters now, why is it so?" frågade hon och drog med handen under ögonen.
"I can't lose you." svarade jag med tårar i ögonen som hotade att rinna över.
"I can't lose you." svarade jag med tårar i ögonen som hotade att rinna över.
"I'm going to miss you." viskade Casey och kramade mig hårt, jag kramade henne tillbaka.
Gash, !! Kommentera!
2012-10-19 | 20:18:00 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 7 - What Fear Really Means
"He's so cute, isn't he? O-M-G! Look at his body! And hair! God I want to marry him!"
Jag såg bort mot Patty och hennes kopior som satt böjda över en tidning med en stor bild på Justin i.
"I know, no one is that hot." flinade Julie och lutade sig närmare tidningen, som om Justin faktiskt var där.
"Oh god, they are annoying." muttrade jag till Ty som nickade instämande. Julie - uttaldes Schulie eftersom hon var från frankrike eller något, som i den där svenska snubbens bok August Strindbergs bok 'Fröken Julie' - såg bort mot mig och viskade sedan något till Patty som såg med avsmak på mig. Julie tog fram sin mobil och visade något, Patty lade handen för munnen och gav till en liten flämtning.
Sedan gick plötsligt Patty rakt fram till mig.
"Hi there", hon vinkade lite med sin hand och log ett ondskefullt leende.
"Hi, oh Patty, your copies is over there", jag pekade mot hennes gäng. "and I can't care less about you, so go away, if you can move in these shoes." fortsatte jag och pekade på hennes överdrivet höga, svarta klackskor.
"Can I talk to you for a second, Sawyer?" frågade hon stelt.
"Sure." svarade jag och lutade mig tillbaka på stolen.
"Sure." svarade jag och lutade mig tillbaka på stolen.
"Not here." väste Patty.
"Then where?" undrade jag irriterat.
"Come." fräste hon och högg tag i mig. Jag följde surt efter henne ut på skolgården där de yngre eleverna höll till.
"I'm so tired of you and your stupid slut sister! Just because she have cancer that hottie Justin Bieber visit her! It's not fair!" utbrast hon, hennes röst gick nästan upp i falset(stav) av "orättvisan" i att Casey hade cancer.
"Oh I'm sorry, do you want to switch with her? So you can die in cancer and not her?" frågade jag. Patty suckade.
"No! I want to meet Justin! And you going to fix that! Okay?" Hon gav mig ett bitch-leende och gick in igen.
Jag himlade med ögonen och följde efter henne in.
På väg hem från skolan stoppade plötsligt någon mig, när jag såg upp så var det Justin.
"What are you doing here? It's a million fans here." sa jag. Han log och skakade på huvudet.
"I know, but they think I'm in the studio and recording." svarade han.
"I know, but they think I'm in the studio and recording." svarade han.
"So you lying to them?"
"No, I was recording, but then I took a break and went out to see you, I'll be back soon." Justin log belåtet.
"Wait! To see me?" ekade jag.
"Yeah, how are you?"
"Bad, my mum doesn't care about me, and my dad thinks I don't count in the family anymore just because I don't need their attention as much as Casey does, and my sister is dying." svarade jag.
"I maybe don't have any right to say this but... it's always hope." sa Justin allvarligt.
"I maybe don't have any right to say this but... it's always hope." sa Justin allvarligt.
"You know what hope is? Fear, if there's no hope, there's no fear." svarade jag och log lite innan jag gick vidare.
Justin stoppade mig igen.
"You know what fear is? Fuck Everything And Run."
Jag skrattade till och fortsatte sedan att gå hem.
Väl hemma satt Casey vid bordet och läste, bredvid sig hade en ett fat med chockladkakor.
"Får jag en?" undrade jag.
"Får jag en?" undrade jag.
"No." svarade hon kort.
"Thanks then." fräste jag och gick därifrån.
"Thanks then." fräste jag och gick därifrån.
När jag gick in i mitt rum och precis stängt dörren knackade det på den.
"Yeah?" svarade jag.
"It's your mum."
"Come in."
Mamma kom in och jag möte henne halvvägs mot mig.
"You are such a ego!" nästan skrek mamma rätt i mitt ansikte.
"W-what?" stammade jag.
"You don't talk like that to your sister! She's dying!" vrålade mamma.
"But... that's...",
"You don't talk like that to your sister! She's dying!" vrålade mamma.
"But... that's...",
"You talk back all the time! You're such a disappointment! Your sister is so much better than you! I wish you were dying and not her! She is perfect! Totally perfect! But you are the daugther I wish I don't have!" skrek mamma. Tårarna rann ner för mina kinder nu, jag kunde knappt se för dem.
"I know right, I stink, I'm a disapointment, a ugly, stupid whore, you and dad want me to die, so you wouldn't mind if I kill myself." snyftade jag.
"We don't want you to die honey." Mammas min hade mjuknat lite.
"We don't want you to die honey." Mammas min hade mjuknat lite.
"You said that." viskade jag.
"I just don't want my favourite to die, that's all, but when she's gone you have to prove that you can take her place on right way, okay? I love you babie." svarade mamma och kramade mig snabbt och sedan gick hon därifrån men tårarna lämnade inte mina kinder på hela kvällen.
Här kommer ett till, vad sägs? :)
2012-10-19 | 18:24:58 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 6 - Forever Alone, That's Me
Jag tvekade med telefonen i handen i säkert en kvart innan jag skrev smset till Justin, jag var nervös, tänk om han inte skulle svara, eller värre, tänk om han hade gett mig fel nummer.
Hi Justin, this is my number, if you want to say anything or if you're going to visit again /Helene
Efter bara en minut kom det ett svar.
Hi Helene! Thank you sweetheart, hope you sister is better, xxx Justin
Jag rodnade av smset, det var över mina förväntningar på sms från Justin, det var gulligt, jättegulligt.
Med rodnaden kvar på kinderna gick jag in på twitter och sökte på Justin, jag såg hans nya tweet och hjärtat stannade nästa på mig av glädje.
Hope U getting better soon baby, I'm so sorry for ya! #pray @caseyrulessawyer and for her sister, I'm really sorry, again :( <3
I glädjeruset innan jag riktigt fattade vad som stod satte jag handen för munnen för att inte skrika.
Jag sprang upp med datorn tryckte mot bröstkorgen och visade tweetet för Casey som skrek i högan sky.
"JUSTIN DREW BIEBER WROTE ABOUT ME ON HIS TWITTER!" skrek hon och klappade glatt i händerna.
Vi kramades i all glädje och hon skrattade och grät på samma gång. Mamma kom upp springande.
"What happend?" utbrast hon förskräckt.
"Justin happend." snyftade Casey och visade mamma Justins tweet.
"What happend?" utbrast hon förskräckt.
"Justin happend." snyftade Casey och visade mamma Justins tweet.
"Justin Bieber? That boy who visit you?" frågade mamma misstänksamt. Vi nickade ivrigt.
"What fun sweetie", kvittrade mamma och log mot Casey och sedan vände hon sig mot mig med ett iskallt ögonkast som jag fick onda aningar av.
"And you." fräste hon. "go to your room now! Casey have to stay calm! Take you computer and go!" fräste hon.
Jag stirrade på henne, en klump bildades i halsen och jag drog åt mig min dator.
"Why do you hate me?" frågade jag med gråten i halsen och skyndade sedan till mitt rum och låste dörren.
Några timmar senare knackade det försiktigt på dörren.
"Who is it?" väste jag.
"It's me." mumlade Casey från utsidan av dörren.
"Wait." muttrade jag och låste upp dörren. Hon öppnade den och klev in i rummet, stängde dörren efter sig och jag låste den.
"How are you?" frågade hon.
"Not good, and you?" svarade jag.
"Not good, and you?" svarade jag.
"Okay... for now." sa hon och jag ryckte på axlarna.
"What do you want?" frågade jag tillslut.
"Mum was very bitchy against you before, she seems to only care about me." svarade Casey.
Jag svalde min ilska mot mamma och lust att få prata ut om det med Casey och log mot henne.
"Maybe that's good, you need all attention you can get, she care about me too, right now she don't because you need her attention and I can take care of myself, don't worry." sa jag och försökte le men det blev knappt ett falskt leende.
"Maybe that's good, you need all attention you can get, she care about me too, right now she don't because you need her attention and I can take care of myself, don't worry." sa jag och försökte le men det blev knappt ett falskt leende.
"Are you sure? I can talk to her if you want to?" undrade hon.
"No, no! I'm fine! Don't worry about me, you are more important." svarade jag med mitt falska leende.
"Good, I don't want you to feel left." sa Casey och kramade mig snabbt innan hon lämnade rummet och stängde igen dörren bakom sig. Jag låste snabbt och kastade mig ner på sängen och tryckte in ansiktet i min kudde för att ingen skulle höra mitt hysteriska gråt.
Ett fredags kapitel! :) Tycker själv om novellen! Vet att jag tappat ALLA min läsare men det är väl bara att bygga upp den här bloggen från början, jag älskar er som läste förut även om ni inte gör det längre gjorde ni min blogg bra förut och jag är ledsen att jag svek er men mitt liv har varit vääldigt krångligt på sistone, skolan har strulat, mina vänner visade sig inte vara mina vänner och jag har haft en underbar sommar med mina RIKTIGA vänner ;) <3
2012-10-18 | 20:08:46 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 5 - Call Me Maybe... Maybe?
Tårarna rann ner för mina kinder, jag satt på mitt rum och grät medan jag letade efter min pappas fällkniv i min skrivbordslåda som jag hade lånat till ett skolprojekt för ett tag sedan. När jag precis hittat den öppnades dörren, Casey kom in och stängde snabbt dörren.
"Helene!" utbrast hon och sprang fram till mig, hon slog armarna om mig och kramade mig hårt.
"I don't want you to die." snyftade jag yngkligt(stav).
"But that's life, you give and you get back, sometimes you have to let go, but something will always come back, I promise." viskade hon och kramade mig hårdare.
"But you won't come back if I let you go." snörvlade jag. Casey slutade krama mig och sköt mig ifrån såg för att kunna se mig i ögonen.
"But something will, if you give you will get back, always." svarade hon. Jag bara fortsatte att gråta och hon höll om mig, när hon en kvart senare gick tog hon med sig kniven och kastade den i papperskorgen bredvid min dörr.
"And don't even try to touch it again." varnade hon och stängde dörren bakom sig.
Justins perspektiv
Jag kunde inte sluta tänka på den där tjejen, vars syster hade fått cancer, hon verkade så ensam, men ändå så stark och vuxen, hon hade något som inte alla tjejer hade och det kunde jag bara inte släppa sådär.
"Ey Kenny, I want to visit that cancer-girl again." sa jag till Kenny som stod bredvid mig och fixade med något.
"What? Why?" frågade han.
"Because I feel bad for her sister, didn't you see her face?" utbrast jag.
"Because I feel bad for her sister, didn't you see her face?" utbrast jag.
"No, and, I don't want to act like I don't care but we have more important things to do right now." svarade Kenny.
"No we don't! What is more important?!" fräste jag.
"We have to plan your tour Justin, a million fans waiting for you and this is about one!"
"Who have cancer! I want to visit her and her sister!" nästan skrek jag. Kenny flinade.
"Oh, you fell in love, right? You have a crusch(stav) on her! Justin Bieber is in love!" flinade Kenny.
"Stop! I don't!" muttrade jag.
"Yeah sure, that girl is cute, so go visit her then, if you are in loooove." retades han.
"Yeah sure, that girl is cute, so go visit her then, if you are in loooove." retades han.
"I'm not in love! But I'll visit her anyway...", mumlade jag och kunde inte dölja mitt leende.
Helenes perspektiv
"I want to watch Mean Girls, can you please turn it on?" frågade Casey mig när vi satt i soffan några dagar senare.
"Sure." muttrade jag och letade upp Mean Girls dvd:n från högen med skivor.
"I love this movie." fnissade Casey och klappade i händer så jag var tvungen att skratta åt henne.
"Yeah, me too." log jag.
"Come here, watch with me." sa hon och klappade bredvid sig på soffan. Jag nickade glatt och satte mig.
Ungefär tio minuter in i filmen började Casey hosta, hon hostade och hostade, hon höll handen för munnen och när hon sänkte den såg jag att den var kladdig av blod. Jag visste inte vad som hände med mig men jag skrek rätt ut, jag bara skrek och slutade inte förrän mamma och pappa kom rusande, Casey bara stirrade medan de hjälpte henne ut och mamma ringde sjukhuset, men jag som bara satt där och skakade av gråt blev sittande alldeles själv med Mean Girls i bakgrunden.
Inte ens när allting lugnat sig och doktorn berättat att det skulle hända så ibland och att de då skulle göra något jag inte minns kom någon för att kolla till mig, ingen, ingen alls.
Nästa dag gick jag inte till skolan, händelsen från igår upprepades hundra gånger om i mitt huvud och ingen brydde sig om vad jag gjorde förutom Ty ändå så, jag var okej med det.
Jag vaknade klockan tolv av ringklockan på dörren, trött tog jag på mig min morgonrock och släpade mig ner till dörren för att öppna.
Utanför stod han, Justin, som var här för att säga hej till Casey för ett tag sedan.
"Casey is sick, very sick right now so you can't come and visit her right now." muttrade jag trött.
"Actually I'm here to see you." svarade han.
"What? Me?" frågade jag förvånat.
"What? Me?" frågade jag förvånat.
"Yes, I want to know how you are, if you seems to be okay and stuffs." log han.
"Okay, actually I'm kind of tired, a thing happend yesterday and I'm not over it yet." sa jag och drog handen igenom håret.
"Really? What happend?" frågade han.
"A cancer-blood-thing, and I'm still shaking." erkände jag.
"I am really sorry, I hope you know that." sa han och lade handen på bröstet.
"Yeah I know you said it like tree times when you were here and visit my sister last time." flinade jag och han skrattade till.
"I'm sorry about that too."
"You don't have to be sorry for everything." sa jag och log.
"You don't have to be sorry for everything." sa jag och log.
"If you say so." log han tillbaka.
"Well, thanks for that you came here again, bye." Jag skulle just stänga dörren när han stoppade mig.
"Wait, uhm, here."
"Well, thanks for that you came here again, bye." Jag skulle just stänga dörren när han stoppade mig.
"Wait, uhm, here."
Justin sträckte fram en ihop knycklad lapp och gav den till mig.
"I hope it isn't your phone number." sa jag varnande.
"I promie, don't worry." flinade han och vinkade lite till mig innan han gick. Jag stängde dörren och vecklade ut lappen, där stod det med väldigt fin handstil: Call Me Maybe Xxx och under stod det ett telefonnummer.
Whooops Justin haha xP KOMMENTERA! <3
2012-10-17 | 17:47:59 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 4 - I Say Thanks A Lot
Ögenlocken hotade att falla ihop på mig, jag satt i skolan och antecknade smått på ett blant papper framför mig.
"Ay Sawyer!" ropade Patty och satte sitt blonda hår på plats bakom sitt öra.
"Yes?" svarade jag utan att titta upp.
"How is your sister?" skränade Patty.
"She's fine." muttrade jag och vände på pappret.
"How is your sister?" skränade Patty.
"She's fine." muttrade jag och vände på pappret.
"Oh, I heard she had cancer, but... I guess that just were bullshit?" flinade hon. Jag såg långsamt upp och såg henne rakt i ansiktet.
"No, that's not bullshit, it's true, but she's fine, for now." sa jag och reste mig upp.
"I am sorry, did I hurt ya?" undrade Patty med ett sockersött leende på läpparna.
"I am sorry, did I hurt ya?" undrade Patty med ett sockersött leende på läpparna.
"No ma'am, it's okay, and you can stop acting like a bitch now, oh sorry I forgot, you can't because you're one." fräste jag och släntrade iväg mot bildsalen.
"Helene! Wait for me!" ropade Tyler bakom mig. Jag vände mig om och gav honom ett välkomnande leendet.
"Hello friend, what's up?" log jag och han skrattade åt mitt uttryck.
"Not much babygirl, and you?"
"Not much besides that you now call me babygirl." svarade jag och han rufsade om mitt hår.
"Not much babygirl, and you?"
"Not much besides that you now call me babygirl." svarade jag och han rufsade om mitt hår.
"Ah come on! Don't give me that look!"
Vi skrattade och gick tillsammans med bilden, Tyler betydde mycket för mig just då, han var min, det kändes.
När jag kom hem satte jag på tevatten och skrek en fråga till Casey om hon också ville ha.
"No thansk I'm fine!" ropade hon.
"But... No by the way I change my mind!" ropade hon sedan efter fem minuter.
"Okay!" skrek jag tillbaka och tog ner två koppar, en till mig och en till Casey.
"Okay!" skrek jag tillbaka och tog ner två koppar, en till mig och en till Casey.
Precis när jag skulle gå upp med kopparna som var fulla till bredden med te så ringde det på dörren. Suckande ställde jag ifrån mig kopparna i trappan och gick för att öppna.
Jag öppnade ytterdörren och såg på de två männen utanför dörren.
"How are you?" frågade jag.
"How are you?" frågade jag.
"Excause me, hi", avbröt en ung kille och trängde sig fram emellan männen, jag kände genast igen honom.
"Hi...", sa jag och såg förvånat på honom.
"I'm, no I mean, my name is Justin... Justin Bieber actually, uhm, you are... uhm, you know Casey Sawyer?" frågade han och såg väldigt förvirrad ut.
"Yes, she's my sister." svarade jag.
"I'm, no I mean, my name is Justin... Justin Bieber actually, uhm, you are... uhm, you know Casey Sawyer?" frågade han och såg väldigt förvirrad ut.
"Yes, she's my sister." svarade jag.
"Oh, I'm so sorry about that she have... hm, cancer, can I meet her? I just want to say something to her." undrade han.
"Of course." mumlade jag och gick förre honom och männen upp, tog tekopparna i förbi farten och ledde dem in till Caseys rum där hon låg och såg på tv.
"Of course." mumlade jag och gick förre honom och männen upp, tog tekopparna i förbi farten och ledde dem in till Caseys rum där hon låg och såg på tv.
"Uhm, Cas?"
Jag harklade mig och hon tittade upp, först på mig och sedan på Justin, då vidgades hennes ögon till max.
"Hi, I'm Justin Bieber, you wrote this letter, right?"
"Hi, I'm Justin Bieber, you wrote this letter, right?"
Han höll upp ett brev i luften, vårt brev, som jag skrev.
"No, my sister did but it's from me." svarade Casey. Justin vände sig mot mig och log som hastigast.
"Right, I just want to say thank you, for this letter, for everything, for you being a fan, it means a lot, I'm just saying, I love you too darling."
Casey rodnade när Justin satte sig på huk framför henne.
"Thanks Justin...", pep hon och jag log nästan käkarna ur led över att se henne så glad.
"Can I get a hug?" frågade han och sträckte ut armarna. Hon nickade blygt och kramade Justin som kramade henne tillbaka, när jag såg tårar, lyckotårar, rinna ner för Casey ansikte snyftade jag också till och var tvungen att gå ut för att ingen skulle märka det.
"Thanks Justin...", pep hon och jag log nästan käkarna ur led över att se henne så glad.
"Can I get a hug?" frågade han och sträckte ut armarna. Hon nickade blygt och kramade Justin som kramade henne tillbaka, när jag såg tårar, lyckotårar, rinna ner för Casey ansikte snyftade jag också till och var tvungen att gå ut för att ingen skulle märka det.
Efter tio minuter till kom Justin och de båda männen ut.
"Hi, I'm really sorry about your sister, are you okay?" utbrast han. Jag nickade.
"Yeah, yes I am, it's okay." mumlade jag och torkade tårarna.
"Yeah, yes I am, it's okay." mumlade jag och torkade tårarna.
"Why are you crying then?" frågade han.
"Because... she's dying, and I love to see her this happy." snyftade jag och släppte fram några tårar till.
"Because... she's dying, and I love to see her this happy." snyftade jag och släppte fram några tårar till.
"I am really sorry." upprepade han.
"Thanks." Jag log mot honom genom tårarna och innan jag visste ordet av hade han omfamnat mig, jag kramade honom tillbaka faktiskt, bara för att jag inte fått en kram sedan Casey blev sjuk, om man inte räknar Tylers kram när han fick reda på det.
"Bye, I'll pray for you." sa Justin och log, jag log tillbaka, så gott jag kunde.
"Thanks, again, it was really nice to come her, I'm glad." svarade jag.
"Thanks, again, it was really nice to come her, I'm glad." svarade jag.
"No worries." svarade Justin, log igen och lämnade sedan huset med dem två männen.
2012-10-16 | 18:26:00 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 3 - Milk
"I'm gonna fly like bird to you tonight, I'm gonna take your hand and love you tonight, sometimes it's just perfect."
Tyler kastade en blick på mig över sin axel och gjorde en min som fick mig att lägga handen för munnen för att inte skratta, Amanda som satt framför mig vände sig också om och såg medlidsamt på mig, många gjorde så nuförtiden, för att jag hade en döende syster, jag avskydde det eftersom det påminnde mig om Casey, det enda jag önskade mig just nu var faktiskt att få glömma Casey för ett tag och bara ha kul med mina vänner.
"Sawyer!" väste Cameron Clain och kastade en lapp på mig.
"Wanna hang out with me, Julia, Sophie and Tyler today? Got tickets to the football match tonight!"
Stod det med en slarvig (typisk) pojkhandstil. Jag log vid tanken att ha kul med dem men Caseys sista månader skulle innebära vi två, eftersom det enda sättet att få vara glad och att inte tänka på att Casey skulle dö var att vara med henne, eftersom hon ibland kunde få saker att se posetiva ut även om de var hur sorliga som helst.
"I am sorry Clain, I would love too but my sister is finally home from the hospital and she'll die so..."
Jag skickade lappen genom Angelica och Lewis vidare till Cameron. Han läste snabbt och nickade sedan mot mig.
"I understand." mimade han och log uppmuntrande, jag suckade men besvarade leendet, jag ville ju inte vara oartig mot så snälla människor som förstod mig, wow.
Justins Perspektiv
"Fan letters." förklarade Kenny när han satte ner jättesäcken med brev framför mig.
"Oh, okay, can I take them later, after lunch I mean, I'm hungry." klagade jag.
"Nope, you do them now." svarade Kenny och klappade mig på axeln.
Jag hade inget emot det egentligen, mina fans var bäst, helt underbara och om jag kunde skulle jag besvara varenda brev, men just nu var en körig tid på jobbet och jag var trött.
Jag drog upp ett brev och läste det, sedan sänkte jag det och kände hur medlidandet växte i mig.
"Kenny!" ropade jag.
"Yes?" Kenny kom in med ett oroligt ansiktsuttryck.
"Can you read this and tell me if it would be smart to visit this girl?" bad jag honom, han nickade och gjorde som jag sa. När han läst tittade han på mig.
"Can you read this and tell me if it would be smart to visit this girl?" bad jag honom, han nickade och gjorde som jag sa. När han läst tittade han på mig.
"It's up to you man, do you want to? I would." sa han och jag log mot honom.
"Let's go then, her address is here." sa jag och pekade längst ner på pappret.
"Let's go then, her address is here." sa jag och pekade längst ner på pappret.
"Okay, I'll tell Scooter and Usher." svarade Kenny och log mot mig.
Lite senare kom han tillbaka.
"You can't do it until tomorrow, that's okay right?" konstapterade han.
"Sure, but I'm not going to be able to think about something else, sorry." flinade jag och han log tillbaka.
"You can't do it until tomorrow, that's okay right?" konstapterade han.
"Sure, but I'm not going to be able to think about something else, sorry." flinade jag och han log tillbaka.
Helenes Perspektiv
"So, milk with or without chocolate?" frågade jag Casey som satt på en stol i köket, hon fick gå omkring nu, men inte hålla på för mycket, hon var väldigt känslig just nu.
"With." svarade hon och jag satte ner ett glas och ett mjölkpaket framför henne.
"Can you help me?" klagade hon och knuffade på glaset.
"Can you help me?" klagade hon och knuffade på glaset.
"The magical word?" frågade jag retsamt.
"Please, please, please, pleeeaaaseee!" utbrast hon och jag skrattade.
"Please, please, please, pleeeaaaseee!" utbrast hon och jag skrattade.
"Thank you." flinade jag och hällde upp mjölk först till henne och sedan till mig.
"It's warm in here, can I take this thing of?" frågade hon och såg ner på sin tjocka överdragströja.
"No, noway you can't be cold, I don't want you to die." svarade jag strängt.
"Oh come an, I'm going to do that anyway." klagade hon.
"But you will live longer if you keep it on." svarade jag och honb suckade instämande.
"Guess so." muttrade hon.
"Guess so." muttrade hon.
Mamma kom in i köket och såg ogillande på mjölken vi drack.
"Chocolate? That's not so..."
"Good." fyllde jag i. "I know but it tastes good."
"Good." fyllde jag i. "I know but it tastes good."
"That's true." skrattade mamma och klappade mig på axeln.
"Mommy, can I take a cookie?" frågade Casey mamma.
"Ask your sister to get it, you have to stay down." svarade mamma.
"Ask your sister to get it, you have to stay down." svarade mamma.
"Can you get me a co...", började Casey.
"I heard." avbröt jag och reste mig för att hämta en kaka åt henne.
"I heard." avbröt jag och reste mig för att hämta en kaka åt henne.
"How was school today?" frågade mamma mig.
"Good, I guess." svarade jag snabbt och öppnade skafferiet.
"Good, I guess." svarade jag snabbt och öppnade skafferiet.
"Fun, do they... do they know?" frågade hon långsamt.
"Yes." muttrade jag.
"Did you told them?"
"No."
"Good."
"Good."
Vi bara tittade på varandra, jag vände mig mot skafferiet igen, tog ut en kaka och gav den till Casey innan jag stängde dörren till skafferiet.
Men mamma stod kvar och såg på mig.
"Helene, you didn't tell them, right?" undrade hon.
"No! I didn't! Okay?! Stop being such annoying!" fräste jag.
"I'm not, and you will not talk to me like that." fräste mamma tillbaka.
"Like what?!" skrek jag.
"Like what?!" skrek jag.
"Stop scream!" skrek mamma tillbaka.
"You make me!" vrålade jag och klampade ut från köket, ilskan låg på max just nu, det var inte lätt att veta att man inte betyda lika mycket som sin syster.
Lite Justin med nu! ;O Lite tidigt? Neeej! :D
2012-10-16 | 17:43:43 | Kategori: Happily Ever After
Happily Ever After Chapter 2 - Letter To The King
En månad senare
"HELENE! What's going on girl?"
Jag vände mig mot min bästa vän Tyler, hans mörka hår omslöt hans ansikte och de bruna ögonen såg på mig med en värme som bara han kunde ge ifrån sig.
"Hi Tyler." log jag och knuffade till honom i sidan med min arm. Han flinde och lade armen skämtsamt om mig.
"So, how is everything going home? Your sister... Casey, is she okay?" frågade han.
"No, she's very sick, she spend the day in hospital but she's comeing home today." svarade jag och försökte se glad ut trots att tårarna stack i ögonen.
"Oh, I'm really sorry about your sister, I won't ask again if you think it's hard." sa han allvarligt och såg medlidande på mig, jag log och tog hans hand.
"It's okay bro, I forgive you." sa jag och så gick vi mot skolan.
På lunchen kom Patricia Lawrence fram till mig, Patty som alla kallar henne, en förjävlig bitch mot mig och alla andra som undervärderas av henne.
"Ay Sawyer, I heard about your sister... Cassandra, Cosma...", ett flin breddes ut på hennes läppar.
"You leave her alone, do you really think this is funny?" fräste Tyler och reste sig.
"Ay Sawyer, I heard about your sister... Cassandra, Cosma...", ett flin breddes ut på hennes läppar.
"You leave her alone, do you really think this is funny?" fräste Tyler och reste sig.
"No, I think it's terrible, that the hot doctors have to spend time with that ugly girl when I'm waiting here." flinade Patty och kastade med sitt guldblonda hår.
"I HATE YOU!" skrek jag och hade god lust att kasta min mat på hennes dyra märkeskläder.
"I HATE YOU!" skrek jag och hade god lust att kasta min mat på hennes dyra märkeskläder.
"Excause me? What did you say? Did little Sawyer said something? Something about your sister maybe?" spann Patty och tog ett steg närmare, automatiskt gjorde jag de samma.
"I said: I hate you, bitch." väste jag och stirrade henne rakt i ögonen.
"I said: I hate you, bitch." väste jag och stirrade henne rakt i ögonen.
"Bitch?! Did you call me bitch?! YOU FUCKING WHORE!" skrek Patty och slog till mig på axeln med all sin kraft.
Tyler tog tag i mig och drog mig bakåt.
"No catfight here please." sa han och drog med mig därifrån, men tårarna hade redan börjat rinna.
"No catfight here please." sa han och drog med mig därifrån, men tårarna hade redan börjat rinna.
"Just ignore her, she's a bitch." tröstade Ty.
"I know, but it's hard when she say such things." mumlade jag.
"I understand, she don't know how it feels for you." svarade han. Jag bara nickade och blåste ut luft genom näsan för att lugna ner mig, jag ville bara försvinna därifrån.
När jag kom hem var redan mamma och Casey hemma, Casey låg i soffan och såg på TV:n, bredvid henne hade hon ett dropställ och mamma såg väldigt beskymrad ut.
"Mum, what's up?" frågade jag.
"Your sister is dying that is up." fräste mamma tillbaka, hon hade varit snäsig på sista tiden men jag skyllde inte på henne för det, för det hade jag också varit och av samma anledning hon just nämnt.
"It's okay Helly, I just feel a bit of... weird." sa Casey och vinkade mig till sig.
"What else? Does it hurt?" frågade jag och pekade på hennes armar som var fyllda med små stick från olika sprutor hon tagit under sjukhustiden.
"No, not now but then." sa han och strök med fingertopparna över sin högerarm.
"I don't want this for you." viskade jag och satte mig framför henne.
"I don't want this for you." viskade jag och satte mig framför henne.
"I know, not me either, I miss how it was before, before I was sick." svarade hon.
"Me too Cas, Me too." mumlade jag och kramade hennes varma hand.
"Helene, can you come with me for a sec?" frågade mamma och jag nickade.
"Helene, can you come with me for a sec?" frågade mamma och jag nickade.
"What's going on mum?" frågade jag när vi kommit ut i köket.
"Her doctor said something today... that... that she only have a couple mounths left, maybe a half year but that's it." berättade hon och jag satte mig ner.
"What? A half year? That's..."
"A short time I know, but that's what she have." avbröt mamma.
Jag stirrade framför mig när mamma gick ut ur köket, men jag satt kvar där ända tills pappa kom hem.
"Why are you sitting here all alone?" frågade han mig. Jag ryckte på axlarna.
"Because Casey only have half year left, then she's gone." viskade jag och först nu förstod jag innebörden av orden, ett bara ett halv år av min systers liv, bara ett halvår.
"Helene! Can you come out?" ropade Casey från vardagsrummet och jag gick ut till henne.
"Yes?"
"Do you remember that letter I wrote to Justin Bieber but never send?" frågade hon och jag nickade. Vi hade hittat hans adress i en tidning och eftersom Casey är galen i honom så skrev hon ett brev som hon aldrig skickade, fast jag vet att hon ville men antagligen glömde hon bort det tillslut.
"Can you please help me write a new letter and send it this time, please?" frågade hon. Jag nickade igen.
"Of course, wait here." svarade jag och skyndade iväg för att hämta papper, penna, sudd och tidningen med Biebers adress i.
Sedan satte jag mig framför henne och skrev ner allt hon sa, hon berättade hur mycket hon älskade honom, varför, när hon lyssnade på hans musik och att hon hade fått cancer och skulle dö om ett halv år.
Två timmar senare postade jag brevet i en postlåda och önskade vid gud att brevet skulle komma fram.
Den här är en novellblogg och Justin Drew Bieber, den kanadensiska sångaren, novellerna är skrivna av Tova (Lexi) Åström och ingen annan! Hoppas ni stannar och läser! Älskar alla mina fina läsare! :) <3
