Storys About Justin Bieber

På morgonen vaknade jag upp av ljudet från 21 Jump Street, avsnitt 13, när han Harley fått AIDS och Tom ska skydda honom i skolan från alla som spöar honom efter som han låtsas ha blödarsjuka, jag låg och lyssnade till hans röst när han sa: ”first, I don’t wanna die, and second, for what I get, everybody dies alone.”

Jag tänkte på innebörden av det, eftersom jag var den enda som tittade på 21 Jump Street i familjen och jag låg här, det måste vara någon annan tänkte jag.

Jag studsade upp ur sängen för att kolla vem, jag fick syn på Casey som låg i soffan med en flit tryckt mot huden under sina rödgråtna ögon medan hon betraktade Tom och Harley konversera.

”Why are you looking at this?” frågade jag och satte mig i andra ändan av soffan.
”I don’t know, I just felt that I want to see somebody with the same pain as mine, I mean AIDS and cancer is almost the same thing.” Suckade Casey och jag log.

”Yeah but he is a jerk, you isn’t.” sa jag och hon skrattade till.

”I can’t imagine who much Johnny Depp have changed since this, he was such a cutie.” suckar Casey.

”He still is, I love his movies, I love him.” säger jag och menar det, Johnny har funnits hela min uppväxt, den mannen har varit en stor del av mitt liv så länge jag kan minnas.

”Helene! Come here and eat some breakfast!” ropade mamma från köket.
”Coming!” ropade jag tillbaka, jag känner mig lite som Frankenstiens Monster när jag går ut, jag är fortfarande trött och upprörd efter Justin ”erkännande” igår.

”Are you tired babie?” frågade mamma och satte ner en skål flingor framför mig.

”Wow, thanks, why so nice?” flinade jag och började sleva mig av flingorna.

”Yeah well, I think you need some attention you too, I mean you’re my daughter and I love you.” svarade mamma med ett mamma-leende, jag såg skeptiskt på henne.

”Seriously? Mum! A day ago you told me that you rather would see me dead than Casey!” utbrast jag. Mamma skakade på huvudet och satte sig bredvid mig vid köksbordet.

”No babie, I’m sorry the why I act, but it’s just so hard with Casey sick and everything.” suckade hon och jag skakade sorgset på huvudet.

”How do you think I feel? My sister is dying and my parents want me to die.” fräste jag.

”You’re wrong sweetie, we don’t want you to die, I’m sorry I said that, we gonna make this work after Casey, I promise you.” sa mamma och klappade mig på axeln innan hon gick ut till Casey.

Jag satt kvar och funderade på vad hon sagt, om hon verkligen menade det eller bara hade en bra dag.

 

Några dagar senare satt jag i skolan och läste ur en tummad pocketversion av Kathryn Stockett’s The Help när Patty kommer förbi.

”Hi Sawyer.” flinade hon.

”Hi Patty.” svarade jag utan att titta upp.

”How is your sister?” frågade Patty med ett giftigt Patty-leende.

”She’s fine, or better, but it’s just a…”,

Jag avbröt mig och fortsatte att läsa, varför skulle jag säga något om min syster till Patty? Hon förtjänar inte, absolut inte efter vad hon gjort och sagt.

Ty kom och satte sig bredvid mig.

”Really, who is she?” viskade han i mitt öra.

”Not that good”, erkände jag. ”she had a attack yesterday and now she’s in the hospital, she puked and fainted, pretty scary actually, so no I’m alone home for a few days mum said.” fortsatte jag.

Ty rynkade bekymrat pannan.

”You want me to stay with you until they come home?” frågade han.

”No, I’m good, thanks for asking.” log jag och han gav mig en liten kram.

”By the way, who is your boy?” flinade han sedan och knuffade mig i sidan.

”Boy? Did you call him my ’boy?” härmade jag och han skrattade.
”Yeah.”
”Well, he turned me down and I haven’t talk to him since.” svarade jag med ett leende på läpparna.

”Oh my god.”

Vi vände oss om och fick se Patty stå där med öppen mun och hakan så långt ner att den nästan snuddade vid hennes pärlhalsband.

Vi såg åt hållet hon stirrade och fick se Justin stå där med ett okynnigt leende på läpparna.

”Hi, I’m looking for Helene Sawyer.” sa han och när han fick se mig sprack han upp i ett fånigt leende. Men jag var inte särskilt glad eftersom alla stirrade på mig som om jag vore en alien.
”What?” fräste jag till Justin.

”Can I talk to you?” frågade han.
”Of course, talk.” svarade jag kort.

”Come.”

Han sträckte fram handen och jag reste  mig långsamt, men struntade i hans hand utan bara gick rakt förbi honom, smärtan han hade orsakat mig brände ännu i bröstet.

”Again, what do you want Justin?” fräste jag och korsade armarna över bröstet.
”Look, I know I hurted you, and I’m so, so, so, sorry, can you ever forgive me?” bad han och lade huvudet bedjande på sned. Jag fnös.

”No.”

Jag mätte honom med blicken och han såg besviken ut.

”What did you expect you? That I would fall inte love with you because you ask me for forgiveness?”

Han nickade. jag fnös igen.

”Justin, it’s tree things you never can do to a girl; hurt her, make her cry and then ask her for forgiveness, go and date Patty in there”, jag pekade mot dörren vi kommit utifrån. ”or that Selena Gomez girl, I will always care, because I feel something for you, but you hurted me, and that’s not okay, just, not okay.”

Hans blick mörknar en aning.

”When did to tell a girl that it don’t work out with her so hurful?! Hah?!” nästan skrek han. Jag tog ett steg bakåt.

”Why did you come here? To hurt me again? But this time by yelling at me?! Do you really hate me that much!?” skrek jag tillbaka och började rusa därifrån men han tog tag i min arm.  

”Helene…”,

”Let me go Justin”, viskade jag med tårarna droppande från hakan.

”But…”,

”I SAID LET ME GO!” skrek jag och ryckte mig loss innan jag sprang ner för trapporna och ut ur skolan, jag stannade utanför och hulkade, folk stirrade på mig men jag brydde mig inte, varför skulle jag? Men jag kunde bara inte sluta, var det här att vara kär? För i så fall var jag väldigt besviken.

 

När jag kom hem någon halvtimme senare satte jag mig framför TV:n och såg på tjejfilm, efter tjejfilm, efter tjejfilm.

Klockan halv tre på natten satte jag på Mean Girls för andra gången, det var tryggt att se The Plastics välbekanta ansikten, jag hade alltid gillat Amanda Seyfried, och Lindsay Lohan såg alldeles perfekt ut i den filmen.

Men trots allt det vanliga och trygga steg rädslan i mig, för vad visste jag inte riktigt, men tårarna började komma igen och jag fick en klump i halsen.

Försiktigt tog jag upp min mobil och tryckte på Justins nummer.

”Hello this is Justin, I can’t talk right now so call me maybe, haha no, I’ll call you later babe, and leave a message after the tone!”

Ett pip hördes och jag drog efter andan.

”Justin, please call me back, I’m all alone and I just someone to talk to, please call me back.”

Jag suckade och lade på, hjärtat klappade ju längre tid det gick, fast tillslut ringde min mobi.

JUSTIN stod det på skärmen, jag drog ett nytt, djupt andetag och svarade.

”Hi Justin”,

”Hi…”,

Tänker börja skriva i nu tid istället för då tid, enklare men jag tänker inte säga why ;) därför är det lite bakvänt!