Storys About Justin Bieber -

2012-10-18 | 20:08:46 | Kategori: Happily Ever After

Happily Ever After Chapter 5 - Call Me Maybe... Maybe?

Tårarna rann ner för mina kinder, jag satt på mitt rum och grät medan jag letade efter min pappas fällkniv i min skrivbordslåda som jag hade lånat till ett skolprojekt för ett tag sedan. När jag precis hittat den öppnades dörren, Casey kom in och stängde snabbt dörren.

"Helene!" utbrast hon och sprang fram till mig, hon slog armarna om mig och kramade mig hårt.

"I don't want you to die." snyftade jag yngkligt(stav).

"But that's life, you give and you get back, sometimes you have to let go, but something will always come back, I promise." viskade hon och kramade mig hårdare.

"But you won't come back if I let you go." snörvlade jag. Casey slutade krama mig och sköt mig ifrån såg för att kunna se mig i ögonen.

"But something will, if you give you will get back, always." svarade hon. Jag bara fortsatte att gråta och hon höll om mig, när hon en kvart senare gick tog hon med sig kniven och kastade den i papperskorgen bredvid min dörr.

"And don't even try to touch it again." varnade hon och stängde dörren bakom sig.

Justins perspektiv

Jag kunde inte sluta tänka på den där tjejen, vars syster hade fått cancer, hon verkade så ensam, men ändå så stark och vuxen, hon hade något som inte alla tjejer hade och det kunde jag bara inte släppa sådär.

"Ey Kenny, I want to visit that cancer-girl again." sa jag till Kenny som stod bredvid mig och fixade med något.

"What? Why?" frågade han.
"Because I feel bad for her sister, didn't you see her face?" utbrast jag.

"No, and, I don't want to act like I don't care but we have more important things to do right now." svarade Kenny.

"No we don't! What is more important?!" fräste jag.

"We have to plan your tour Justin, a million fans waiting for you and this is about one!"

"Who have cancer! I want to visit her and her sister!" nästan skrek jag. Kenny flinade.

"Oh, you fell in love, right? You have a crusch(stav) on her! Justin Bieber is in love!" flinade Kenny.

"Stop! I don't!" muttrade jag.
"Yeah sure, that girl is cute, so go visit her then, if you are in loooove." retades han.

"I'm not in love! But I'll visit her anyway...", mumlade jag och kunde inte dölja mitt leende.

Helenes perspektiv

"I want to watch Mean Girls, can you please turn it on?" frågade Casey mig när vi satt i soffan några dagar senare.

"Sure." muttrade jag och letade upp Mean Girls dvd:n från högen med skivor.

"I love this movie." fnissade Casey och klappade i händer så jag var tvungen att skratta åt henne.

"Yeah, me too." log jag.

"Come here, watch with me." sa hon och klappade bredvid sig på soffan. Jag nickade glatt och satte mig.

Ungefär tio minuter in i filmen började Casey hosta, hon hostade och hostade, hon höll handen för munnen och när hon sänkte den såg jag att den var kladdig av blod. Jag visste inte vad som hände med mig men jag skrek rätt ut, jag bara skrek och slutade inte förrän mamma och pappa kom rusande, Casey bara stirrade medan de hjälpte henne ut och mamma ringde sjukhuset, men jag som bara satt där och skakade av gråt blev sittande alldeles själv med Mean Girls i bakgrunden.

Inte ens när allting lugnat sig och doktorn berättat att det skulle hända så ibland och att de då skulle göra något jag inte minns kom någon för att kolla till mig, ingen, ingen alls.

Nästa dag gick jag inte till skolan, händelsen från igår upprepades hundra gånger om i mitt huvud och ingen brydde sig om vad jag gjorde förutom Ty ändå så, jag var okej med det.

Jag vaknade klockan tolv av ringklockan på dörren, trött tog jag på mig min morgonrock och släpade mig ner till dörren för att öppna.

Utanför stod han, Justin, som var här för att säga hej till Casey för ett tag sedan.

"Casey is sick, very sick right now so you can't come and visit her right now." muttrade jag trött.

"Actually I'm here to see you." svarade han.
"What? Me?" frågade jag förvånat.

"Yes, I want to know how you are, if you seems to be okay and stuffs." log han.

"Okay, actually I'm kind of tired, a thing happend yesterday and I'm not over it yet." sa jag och drog handen igenom håret.

"Really? What happend?" frågade han.

"A cancer-blood-thing, and I'm still shaking." erkände jag.

"I am really sorry, I hope you know that." sa han och lade handen på bröstet.

"Yeah I know you said it like tree times when you were here and visit my sister last time." flinade jag och han skrattade till.

"I'm sorry about that too."
"You don't have to be sorry for everything." sa jag och log.

"If you say so." log han tillbaka.
"Well, thanks for that you came here again, bye." Jag skulle just stänga dörren när han stoppade mig.
"Wait, uhm, here."

Justin sträckte fram en ihop knycklad lapp och gav den till mig.

"I hope it isn't your phone number." sa jag varnande.

"I promie, don't worry." flinade han och vinkade lite till mig innan han gick. Jag stängde dörren och vecklade ut lappen, där stod det med väldigt fin handstil: Call Me Maybe Xxx och under stod det ett telefonnummer.

Whooops Justin haha xP KOMMENTERA! <3