Storys About Justin Bieber -

2013-01-04 | 14:30:12 | Kategori: Happily Ever After

Happily Ever After Chapter 12 - Everybody Dies Alone

"I am sorry, it was a mistake to call you." viskade jag och skulle just lägga på.

"No! Please don't hang up! I wanna say something!" utbrast Justin.

"Talk." sa jag efter en stunds tvekan under tystnad.

"I just wanna say, I am sorry for the way I act yesterday, you is my biggest mistake."

"Thank you Justin, it feels better now." sa jag trumpet.

"I didn't mean it like that! I mean, when I saw your face... I don't know, I wanted to hurt myself for doing that to you."

Jag suckade, trots allt var dem orden de snällaste en kille förutom Ty någonsin sagt.

"It's okay, I overreact." sa jag och kunde nästan höra hans leende.

"Good, 'cause I thought... you want a friendship, and I... yeah you know, so I thought that we go out and eat, just as friends." sa han och jag kunde inte hejda mitt leende.

"Sure, when? Thanks, by the way." svarade jag.

"No problem, I want you as my girl, but friend is good enough if that's what you want."

"Thanks." sa jag.

"So, what about next friday? 6.00 pm?" föreslog han.

"That sounds good, thanks Justin, see you then, bye!" sa jag.

"Bye."

Vi lade på och en lycklig känsla uppfyllde mig. Jag stängde av Mean Girls och satte på 21 Jump Street istället, samma avsnitt som Casey tittade på, A Big Disease With A Little Name.

"First, I don't wanna die, and second, from what I get, everybody dies alone."

"Everybody dies alone." viskade jag för mig själv, det lät så logiskt när det kom från Harley's läppar, inte från mina.

"Did they tell you I'm gonna die? Doc?"

"Everybody is going to die."

Jag suckade, deras ord var så sanna i mitt och Casey's lägga, nästan så jag kunde säga det till henne. Men hon sov antagligen.

Nästa morgon verkade livet mycket enklare, jag steg upp, gjorde mig i ordning och stack till skolan.

"Welcome back, Sawyer." sa Patty när jag kom dit.

"Thanks Patty." sa jag och sträckte på mig.

"You're welcome." sa hon och gjorde en dryg min, jag besvarade den inte utan gick raka vägen till Ty.

"Hi!" utbrast jag.

"Hi." muttrade han.
"What's up?" frågade jag och satte mig bredvid honom.

"Nothing." svarade han kort.

"What's the matter? Are you mad?" frågade jag.

"No, why should I be?" fräste han.

"Hey, hey, hey, what's the matter?!" fräste jag tillbaka och tog hans ansikte mellan mina händer. Han försökte krångla sig loss men jag höll honom i ett stenhårt grepp.

"Nothing! Let go of me!" väste han.

"No, tell me, what happened?" sa jag bestämt, han började försöka stötta mig ifrån sig men jag satte min underarm bakom hans nacke och tryckte honom mot mig, och sedan kramade jag honom tills han slappnade av och kramade mig tillbaka, jag brukar göra så när han är arg.

"What happened?" viskade jag.

"My mom and dad had a fight, they broke up." viskade han tillbaka.

"Aw, it's okay." sa jag och kramade honom.