Storys About Justin Bieber

Jag tvekade med telefonen i handen i säkert en kvart innan jag skrev smset till Justin, jag var nervös, tänk om han inte skulle svara, eller värre, tänk om han hade gett mig fel nummer.

Efter bara en minut kom det ett svar.

Jag rodnade av smset, det var över mina förväntningar på sms från Justin, det var gulligt, jättegulligt.

Med rodnaden kvar på kinderna gick jag in på twitter och sökte på Justin, jag såg hans nya tweet och hjärtat stannade nästa på mig av glädje.

I glädjeruset innan jag riktigt fattade vad som stod satte jag handen för munnen för att inte skrika.

Jag sprang upp med datorn tryckte mot bröstkorgen och visade tweetet för Casey som skrek i högan sky.

"JUSTIN DREW BIEBER WROTE ABOUT ME ON HIS TWITTER!" skrek hon och klappade glatt i händerna.

Vi kramades i all glädje och hon skrattade och grät på samma gång. Mamma kom upp springande.
"What happend?" utbrast hon förskräckt.
"Justin happend." snyftade Casey och visade mamma Justins tweet.

"Justin Bieber? That boy who visit you?" frågade mamma misstänksamt. Vi nickade ivrigt.

"What fun sweetie", kvittrade mamma och log mot Casey och sedan vände hon sig mot mig med ett iskallt ögonkast som jag fick onda aningar av.

"And you." fräste hon. "go to your room now! Casey have to stay calm! Take you computer and go!" fräste hon.

Jag stirrade på henne, en klump bildades i halsen och jag drog åt mig min dator.

"Why do you hate me?" frågade jag med gråten i halsen och skyndade sedan till mitt rum och låste dörren.

 

Några timmar senare knackade det försiktigt på dörren.

"Who is it?" väste jag.

"It's me." mumlade Casey från utsidan av dörren.

"Wait." muttrade jag och låste upp dörren. Hon öppnade den och klev in i rummet, stängde dörren efter sig och jag låste den.

"How are you?" frågade hon.
"Not good, and you?" svarade jag.

"Okay... for now." sa hon och jag ryckte på axlarna.

"What do you want?" frågade jag tillslut.

"Mum was very bitchy against you before, she seems to only care about me." svarade Casey.

Jag svalde min ilska mot mamma och lust att få prata ut om det med Casey och log mot henne.
"Maybe that's good, you need all attention you can get, she care about me too, right now she don't because you need her attention and I can take care of myself, don't worry." sa jag och försökte le men det blev knappt ett falskt leende.

"Are you sure? I can talk to her if you want to?" undrade hon.

"No, no! I'm fine! Don't worry about me, you are more important." svarade jag med mitt falska leende.

"Good, I don't want you to feel left." sa Casey och kramade mig snabbt innan hon lämnade rummet och stängde igen dörren bakom sig. Jag låste snabbt och kastade mig ner på sängen och tryckte in ansiktet i min kudde för att ingen skulle höra mitt hysteriska gråt.