Storys About Justin Bieber

Jag kröp ihop under filten, min syster Casey (hon var ett år äldre än mig) låg bredvid mig under sitt täcke och hostade, hon hade varit sjuk i några dagar och hade fått stora blåmärken på låren, antagligen från hennes karate träning, men det var länge sedan hon var på den, i alla fall fem dagar och blåmärkerna såg helt färska ut.

"Can you change channel?" frågade Casey och gäspade. Jag nickade och tryckte på fjärrkontrollen, den slog över till Diseny Channel, inte precis något jag gillade längre men Casey log nöjt.

"Thanks, this programs makes me feel safe." mumlade hon och blundade.

Det var ett gamalt avsnitt av "Hannah Montana", jag erkände för mig själv att Miley är en cool tjej, hennes nya filmer "So Undercover" och "Lol", var ju riktigt bra enligt mig.

"I like Oliver, he's cute but I can't believe that he's the same person as Brady in 'Pair Of King'." sa Casey och jag såg att hon öppnat ögonen, jag nickade och log.

"Yes, but I like Jackson, he's funny, and her dad... uhm, Robby Rae." sa jag.

"He's real name is Billy I think." svarade Casey.

"I know that", muttrade jag och lutade huvudet mot soffansarmstöd när mamma kom in i rummet.

"Hi girls", log hon. "Helene, can I talk to you for a sec?" fortsatte hon och såg på mig.

"Yeah sure mom, wait her Cas." sa jag och såg mot Casey som nickade.
"Of course." sa hon och sträckte ut sig på soffan.
Mamma tog med mig ut i köket där en läkare och pappa satt.

"What's going on?" frågade jag oroligt när jag såg deras miner.
"Something... has happend, to your sister." viskade mamma.
"What? What is it? Tell me!" utbrast jag.

"She have cancer, blood cancer", snyftade mamma och pappa gömde ansiktet i händerna, jag stirrade bara på dem medan tårarna steg i ögonen på mig.

"This is not real, it's just a sick joke! It's not funny! Listen to me! Tell me the truth!" skrek jag.
"It's true Helene." sa läkaren och reste sig. "Mr and Mrs Young, I'll come back." 

Mamma och pappa bara nickade innan lärkaren Dr. Henricson (som det stod på hans bricka) lämnde oss.

"Oh sweetie I'm so sorry." sa mamma och kramade mig, jag tryckte ansiktet mot hennes axel och lät tårarna rinna, min syster och jag var så nära, skulle hon dö nu?

"Is she going to die?" frågade jag tyst.
"They think so, yes." svarade pappa lika tyst.
"But... How can this happen?! Casey is so kind! She would never hurt anyone! Who can god give HER cancer?!" skrek jag och tårarna rann ner fritt men jag brydde mig inte.

"Helene, calm down." sa pappa strängt.

"But Casey is going to die daddy! Okay? She is going to die...", 

Jag sjönk ihop på golvet och snyftade tills den gjorde ont, mamma kramade mig men jag slet mig loss.
"Have you told her?" frågade jag.
"No sweetie, and we're not going to yet." svarade mamma.
"But she has to know, are you crazy or something who told me first?! She is dying, how can you don't say anything?!" utbrast jag och såg på dem.
"Honey we know, and she is not dying... yet." svarade mamma.
"Not yet, but she has to know anyway, and I'm going to tell her." väste jag,

"You can't! Helene! Stop it!" skrek pappa och tog tag i min arm just som jag skulle gå ut genom köksdörren.

 "Let go of me!" skrek jag tillbaka. Pappa höjde armen och slog till mig över kinden, smärtan sved till och brände, mamma stirrade på oss, jag slet mig loss och rusade ut ur huset.
"SHE IS GOING TO DIE DON'T GO GET THAT?!" skrek jag innan jag sprang ut och smällde igen dörren efter mig medan tårarna strömade ner för kinderna.

 

 

När jag kom hem igen gick jag raka vägen upp till mitt rum och låste dörren, jag satte på musik på låg volym och lade mig under mitt täcke medan tårarna vandrade upp i ögonen igen, de svämade över när en svag knackning hördes på min dörr.
"Who is it?" frågade jag hest.

"It's me." svarade Caseys darriga röst.

"I'm coming, wait." sa jag och reste mig, gick fram till dörren och låste upp. Casey smög in och jag låste igen.
"Who are you? Mum told me what happend and that you ran away." sa hon.
"I'm fine, dad is a jerk sometimes but I love him anyway." svarade jag.

"Good, this family can't be... apart right now." sa hon och suckade.
"Are you okay Cas? You seem a bit of down?" frågade jag.

"No I am not okay, I did found out that I have cancer a few minutes ago", viskade Casey, jag kramade henne.

"They told you?" frågade jag och hon nickade.

"Yes, and I'm freaking out, I don't want to die, I just can't die." snyftade hon, tårarna rann ner igen för oss båda och det kändes för jävligt, ursäkta svordomen.

"I am so sorry", viskade jag.

"I not going to school anymore." sa hon plötsligt.

"Why?" frågade jag, hon var blek och ögonen var svullna av gråt, jag förstod henne verkligen.

"I can't be with kids who think they never is going to die, everyone in there but me, I just can't." svarade hon och drog med handen under ögonen, jag log försiktigt och försökte se uppmuntrande ut.

"It's going to be okay, I promise, we'll make this through." sa jag såg allvarligt på henne.

"No, it's not going to be okay, because I'm going to die."