Storys About Justin Bieber

Jag satte på radion, min låt, Boyfriend, spelades. Jag log lite och bytte kanal, de kändes bara så konstigt att höra sin egen röst på radion.
"Gotta a secret, can you keep? Swear this one you'll save, better lock it in your pocket, taking this one to the grave, If I show you then I know you won't tell what I said, cause two can keep a secret if one of them is dead, why do you smile like you have told a secret?..."
Jag bytte kanal igen, den låten var lite för obehaglig för mig just nu.
"Don't you remember? I'am your babygirl, how could you push me right out of your world?"
Jag suckade och stängde av radion, alla låtarna var så deprimerande just nu, jag tänkte på om jag hade träffat Alison och Catherine Pierce eller inte?
"Justin! Justin?!"
"Jag är här mamma", sa jag kort.
"Men vad sitter du här och gömmer dig för gubben?" frågade mamma och kramade  mig.
"Jag tänker." sa jag och studerade mina naglar.
"Men älskling, tänker du fortfarande på den där flickan?" undrade hon och kramade mig. Jag ryckte på axlarna.
"Lite",
"Aw lilla vännen, det finns massor av andra tjejer, du kommer hitta en lika speciell flicka som hon",
"Men jag vill inte ha några andra tjejer." sa jag och suckade.
"Jag vet att hon var speciell men det finns en massa andra..."
"Mamma! Jag ville inte ha någon annan! Jag tror att... jag tror att jag, älskar henne..." det sista var inte mera än en viskning. Mamma strök mig över pannan och log.
"Men säg det till henne då."
"Hur? Hon älskar någon annan!" fräste jag och reste mig trött.
"Gubben, hon kommer förstå, ni kommer i alla fall att bli vänner, okej?"
"Visst", muttrade jag och gick ut i hallen.
"Kom hem till tio ikväll." sa mamma strängt.
"Jadå." muttrade jag och skyndade mig över till Zoey.

Det var hon som öppnade, hennes ansikte sa mig att någonting var fel.
"Vad har hänt?" frågade jag förskräckt. Zoey bet sig i underläppen som börjat darra.
"Pappa ligger på sjukhus", viskade hon och började gråta. Jag omfamnde henne och hon grät mot min axel, det kändes underbart att ha henne i mina armar igen.
"Vad hände?" frågade jag när jag tagit in henne och lagt en filt över henne, hon vilade sitt huvud i mitt knä och jag strök henne över pannan.
"Allt jag fått veta är att han har blivit skjuten av en av mammas gamla pojkvänner, James Payne tror jag han hette, pappa ligger på behandling, om han dör, då är det slut." berättade hon och började gråta igen.
"Det kommer bli okej", sa jag och kramade henne med hon grät och hickade som ett litet barn, det kändes nästan lite skönt mitt i allting, att hon inte var arg på mig längre, eller inte nu i alla fall.
"Jag hatade alltid pappa, för att jag trodde att han dödade mamma, eller rättare sagt, jag trodde att jag hatade pappa, men sanningen är att jag faktiskt älskar honom och har alltid gjort det, samma sak är det med dig Justin-"
Vi blev avbrutna av en våldsam knackning på dörren, jag reste mig för att öppna men hela jag bubblade av känslor.
Jag öppnade dörren och fick se Ian. Han granskade mig som om jag gjorde någonting fel.
"Vad gör du här?" frågade han.
"Besöker en vän." muttrade jag.
"Jaså?"
Ian klev rakt förbi mig och in till Zoey, han kramade henne och gav mig en ilskenblick, jag himlade mig och gick därifrån, jag visste i alla fall vad Zoey kände för mig nu.

Några timmar senare ringde min mobil. Zoey's namn blinkade på skrämen, jag svarade med än gång.
"Hej Justin",
Det lät som om hon log, det glade mig.
"Hej Zo." sa jag.
"Ian gick just." sa hon.
"Äntligen." sa jag.
"Lägg av Justin, var snäll", flinade hon.
"Okej, visst." sa jag med ett leende som jag hoppades hördes.
"Okej, jag ville bara redogöra vad jag menade innan Ian kom, alltså, jag älskade dig förut, jättemycket, sedan trodde jag att jag hatade dig för det där med The Ellen Show och att du gjorde slut med mig, men sedan när jag fick reda på vad som hade hänt med pappa insåg jag att jag alltid älskat dig, bara att det är annorlunda nu." sa hon.
"Hur då annorlunda?"
"Nu har jag Ian, jag älskar honom, och du vet vad man säger, om du älskar två personer så välj den andra för om du verkligen var kär i den första så hade du aldrig blivit kär i den andra." sa hon.
"Kanske är det så för dig men jag har bestämt mig."
"Justin..."
"Jag ger inte upp om oss",

I'am not giving up on us!
"Aw... du är så stark Justin, jag beundrar dig, vi kommer alltid att vara vänner." sa Zoey och jag hörde glädjen i hennes röst.
"Ingen orsak."
Vi lade och jag sjönk lycklig ner på min säng, tänk att alla mina problem skulle lösas bara av att folja mammas råd... jag måste verkligen börja lyssna på henne mera.
"Justin! Gubben! Ska vi gå ut och äta ikväll?" ropade mamma från köket.
"Okej visst!" ropade jag tillbaks.
"Kom då! Ska vi äta på Björnis Barn Resturang?" föreslog hon. Aja, inte nu i alla fall.

---

Fick inte fem kommentarer... ganska besviken faktiskt, jag fick TVÅ kommentarer, snälla kommentera för det är det som gör så att jag vet att ni fortfarande läser! Om ni inte kommenterar kanske jag tror att ni inte läser mer och lägger ner, så snälla kommentera!