Storys About Justin Bieber

JUSTIN

Jag hade inte pratat med Zoey på två månader, det kändes som om hennes värld hade rullat på men som om min stått still i år hundraden.
Jag har haft konserter, jag har haft photoshoots och intervjuer, men det gick inte en minut utan att jag hade tänkt på Zoey, min största kärlek.
Jag ringde hem till henne men ingen svarade, jag ringde Zoeys mobil utan resultat, jag ringde till och med Zilla men hon svarade inte heller, tillslut ringde jag till Ian, min sista utväg.
Han svarade nästan med en gång.
"Hej Justin.." sa han och lät väldigt förvånad, det kan jag ju förstå, varför ringer jag till mitt ex's pojkvän liksom?
"Eh hej... jag får inte tag på Zoey, vet du var hon är?" sa jag.
"Hon är hemma." svarade Ian tveksamt.
"Men hon svarar inte i mobilen", sa jag.
"Hon har baksmälla."
Ian lät väldigt bedrövat.
"Va?"
"Japp, skolfest igår förstår du." sa han.
"Jaså... men Zilla svarar inte, ingen är hemma hos henne heller." sa jag.
"Zilla och Matt är på bio, Zavannah har träning på lördagar, Zandra är hos Elijah, ja så ingen annan än Zoey är hemma men hon sover somsagt, baksmälla."
Jag suckade och tänkte på vilken koll han hade på Zoeys liv, förut hade det varit jag... varit jag som visste exakt var alla i Zoeys familj befann sig.
"Okej tack då", sa jag.
"Ingen orsak buddy." sa han och lade på.
Irriterat satte jag mig i soffan och började spela Tempel Run, mitt största tidsfördriv just nu när Zoey inte hörde av sig längre.
"It's hard to love some one who loves someone else, but you have to do it, because you want the her to love you to, but it's unpossible to compele someone else to love you, it's wrong, so sometimes you just need a break and take some rest for a while..."
Jag kastade pennan i väggen och skrek allt vad jag kunde, ingen kunda ändå höra mig. Mobilen ringde, jag var nära att kasta den i väggen också.
"Hallå?!" fräste jag.

"Hej..."
"Zoey?" Jag svimmade nästan av glädje, hon ringde till mig, till mig.
"Ian sa att du ringde." sa hon.
"Ja, jag ville bara höra så att du mår bra", sa jag.
"Aha, jag mår bra."
Jag hörde att hon log, det värmde i hjärtat.
"Är du själv?"
"Nej, min egen kung är här", svarade hon och suckade glatt.
"Mr Somerhalder?" undrade jag.
"Exakt."
"Men vi ses då",
"Ja..."
"Hejdå."
"Hej."
Vi lade på och jag suckade högt, hon var med sin "kung", hur kunde jag bara låtit henne gå sådär?! Hur?!
Snabbt ringde jag upp Selena, jag visste inte varför men jag behövde bara prata med någon.
"Justin?" sa hon förvånat, alla var visst förvånade över att jag ringde idag.
"Ja... jag ville bara, eh, sluta fred?" sa jag.
"Vill du? Åh Justin tack!!" utbrast hon.
"Självklart...", mumlade jag.
"Skönt, jag har saknat dig så mycket!" sa hon.
"Och jag dig." ljög jag. Det kanske var fel men vem bryr sig? Jag orkar inte vara rättfärdig just nu.
"Så... haha sluta... Darren... haha nej inte nu..."
En mörkröst hördes och Selena skrattade igen.
"Vi får prata mera sedan Justin, vi ses", skrattade Selena och lade på. Suckarna kom igen och jag satte på mig solglasögonen för att gå ut.
Jag blev omringad av fans med en gång, det var skönt att omges av människor efter min ensamhets vistelse de senste timmarna.
"Justin kan vi gifta oss?"
"Justin kan jag få ta en bild?"
"Justin kan jag få en autograf?"
Justin, Justin, Justin...
Jag tog fram min mobil och ringde snabbt till Kenny.
"Utanför mamma, massa fans, kom nu." sa jag och lade på. Kenny var där inom fem minuter vilket jag var ytterst tacksam över, jag hade börjat få svårt att andas på grund av min klaosrofobi(stav).
"Jag har dig." sa Kenny och hjälpte mig till sin bil.
"Tack Kenny", pustade jag när vi satt säkert i bilen.
"Ingen orsak grabben, du borde veta bättre än att gå ut själv sådär", sa han.
"mm... förlåt." sa jag.
"Det är den där tjejen igen eller hur?" frågade Kenny, han studerade mig noga, som om jag skulle kolapsa(stav) vilken sekund som helst.
"Ja", sa jag.
"Hur är det med henne?"
"Bra antar jag."
"Men varför deppar du då?"
"För att hon är..."
"Lycklig?"
"Ja, för att hon är lycklig utan mig."
"Vad skulle du helst önska henne? Att hon var lycklig och att det bra eller att hon var här med dig?"
Jag funderade en stund.
"Att hon vore här", sa jag sedan.