Storys About Justin Bieber

ZOEY

Jag önskade att jag kunde slå till Ian över kinden så som jag gjort med Justin. Jag var så arg på honom för att han  hade lämnat mig. Den idioten.
Just nu var jag arg på både honom och Justin, varför kunde ingen unna mig lite lycka? VEM?!
Min mobil ringde, det var Lesslie.
"Hej! Har du lust att hitta på något idag?" frågade hon.
"Visst, ska jag eller du ringa Effie?"
"Hon kan inte, hon skulle shoppa med sin moster", svarade Lesslie.
"Okej, ska vi plugga eller?" undrade jag.
"Visst, kommer du?"
"Aha, vänta mig där om tio." log jag.
"Okidoki",
"Hejdå!"
"Hej!"
Vi lade på och jag skyndade mig till Lesslie, hon var bara för bra.

 
***

Efter en heldag med Lesslie var jag tvungen att gå hem, Lesslie följde med mig ut. Lesslies mobil ringde, jag hann se att det stod "Donna" på displayen.
"Hej", sa Lesslie, hon lät lite irriterad. De pratade en stund, jag lutade mig fram för att höra vad Effie sa, på skoj liksom.
"...vi är inte med Zoey imorgon, jag vill inte vara med henne just nu, hon är så himla jobbig, jag hatar henne ibland."
Jag stirrade på Lesslie som nickade och sa "javisst". Tårarna vällde upp i ögonen på mig, jag vände mig bort och torkade tårarna som började rinna.
"Zo, vad är det?" frågade Lesslie.
"Jag hörde", mumlade jag och sprang därifrån, tårarna fick rinna fritt nu, varför skulle mitt liv vara så jobbigt för?!
När jag kom hem vände det sig i magen och jag skyndade till toaletten, sedan kräktes jag. Hela jag skakade. Zilla kom springande.
"Vad hän..."
Jag tittade undrande på henne, hon stirrade på toalettstolen där jag kräkts.
"Vad är det?" frågade jag och vände mig mot stället där hon stirrade. Jag höll på att kräkas igen. Det var blod i toalettstolen, som hade kommit från mig, jag hade kräkts blod. Oh nej.
"Vi måste till sjukhust, nu", sa ZIlla och drog mig på fötter.
"va?" viskade jag, skakningarna blev värre, jag började hosta och satte handen för munnen, när jag tog bort den var handen klibbig av blod.
Jag grät och grät tills det kändes som om jag inte kunde få ur mig mer. Det knackade på dörren och snart hörde jag både Justin och Ians röst.
Snart var jag omfamnad av Ian, han kramade mig hårt och strök mig över håret, Justin tvättade mitt ansikte och mina händer rena från blod.
"Såja", viskade Ian.
"Det blir bra." sa Justin. Jag nickade och slappnade av en stund, tills jag började hosta igen, blodet sprättes (eller hur man säger) upp på väggarna. Det svartnade för ögonen och jag föll ihop.

***

Jag vaknade av ett irriterande pipande ljud, snart hörde jag snyftningar också. Allting lät så längt bort och jag såg ingenting.
"Jag tror hon börjar vakna", sa en mans röst.
"Åh! TAck Dr. Goldberg!" utbrast en annan röst, Zillas.
Jag drog ett andetag, det kändes som luften var på väg att ta slut.
Långsamt och försiktigt öppnade jag ena ögat, jag fick se mina systrars oroliga ansikten. 
"Hur mår du?" frågade Zandra. Jag öppnade munnen men jag var så torr i halsen att inte ett ord kom ur den.
"Zoey?!" utbrast Zavannah.
"Mm", viskade jag.
"Oh my god, det var på tiden!" nästan skrek Zilla. Jag log lite, Zilla brukade inte säga sådant som "oh my god".
En doktor kom fram och frågade mig saker, jag försökte svara med världen var väldigt suddig, jag fick inte ens klart för mig vad som hänt.
"...det var som en inre blödning fast ändå inte, någonting vid dina lungar gick sönder och det var nära att pungtera en av dina lungor, men du klarade dig, istället började du spy och hosta blod, om du tar medeciner kommer det att gå över men om du måste kräkas, gör det men undvik att hosta, det kan bli en infektion då." Sa dr. Goldenberg. Jag försökte ta in det men nickade i princip bara.
"Okej", sa doktorn. "jag måste gå nu, då blir utskriven imorgon."
Jag nickade och log lite, sedan blundade jag igen, jag var så himla trött.
"Sov du, vi väcker dig när Ian kommer." viskade Zilla. Jag nickade och snart sov jag igen.

"Vakna, älskling, vanka."
Jag slog upp ögonen och fick se Ian, han strök mig över pannan och log milt.
"Vad är klockan?" frågade jag.
"Halv nio på morgonen", svarade han.
"Hur länge har jag sovit?"
"I snart ett dygn",
"Wow..."
"Det behövde du." flinade han.
"Jag antar det", sa jag.
Ian log och kysste mig på pannan, sedan reste han sig för att hämta mat, det kändes bättre nu än vad det hade gjort förut, som tur var.

---

Ganska lång? Eller? KOMMENTERA.