Storys About Justin Bieber

Jag vaknade tidigt nästa dag, alla andra sov djupt och jag tog fram daboken.
"Kära dagbok
Den här dagen kommer gå som jag vill, det kommer bli underbart"
Sedan lade jag undan den och klädde på mig.
Jag gick ner, ät frukost och sedan drog jag över till Effie. Lesslie kom efter tio minuter och vi shoppade i några timmar, efter det åkte jag hem igen. Då satt alla vid matsalsbordet, jag menar alla. Daniel, Matt och Elijah också.
"Vad händer?" frågade jag och satte mig bredvid Zilla. 
"Jo du, det hände en sak imorse, Justin föll av scénen och skakade sig allvarligt, han ligger i koma nu och de fruktar att han inte kommer överleva." berättade Zandra tyst.

(LYSSNA OCH LÄS SAMTIDIGT)
"Va?" 
Vi stod tysta en lång stund och tittade vi bara på varandra men tillslut brast det. Jag satte mig ner och lutade mig mot ryggstödet.
"Va?" upprepade jag. Zandra tog min hand och kramade den. 
"Jag är ledsen Zoey..." sa hon. Tårarna rann ner för kinderna. 
"Nej..." viskade jag. Med ens ville jag ha honom här, höra honom säga att han älskade mig.

Lite senare var vi alla på väg till Justins sjukhus, jag satt med mina systrar i Zillas bil och killarna tog Matts. 
SÅ fort vi kom in mötes vi av Usher som jag ringt innan vi åkte hemifrån. 
"Kom med här Zoey, ni får vänta här nere så länge", sa han och tog med mig till en hiss längre bort.
"Vad hände?" frågade jag medan vi åkte upp till Justins våning.
"Justin satt i det där stora hjärtat och spelade gitarr när ett fan kastade någonting mot honom och han föll ner därifrån, som tur var var det inte så högt upp och några lyckades fånga honom även om de också blev skadade på kupen." berättade Usher.
"Men hade han ingen säkerthets lina eller något?" frågade jag.
"Jo men den satt lite löst så när han föll höll den inte i honom tillräckligt, men om den inte funnits skulle han dött på fläcken." svarade Usher.
"Okej", mumlade jag. 
Vi kom in i Justins rum och Usher lämnde mig ensam. Jag satte mig bredvid honom och strök honom över pannan.
"Åh Justin snälla du vakna upp." viskade jag och pussade honom på kinden. I säkert en halvtimme satt jag där och betraktade hans stängda ögonlock. det var verkligen deprimerande. 
Tillslut kom Zandra upp och sa att vi inte fick vara kvar, de skulle operera honom. Med sängt huvud gick jag ut ur rummet.
När vi kommit hem gick jag upp på mitt rum, min systrar följde efter. De satte sig hos mig och vi kramades.
"Vi stannar tillsammans", sa Zilla.
"Always and forever", förtydligade Zandra. Jag nickade och tog deras framstäckta händer.
"ja..." viskade jag och kände en betryggande känsla inom mig. Jag skulle inte överleva utan Justin, men om han dog hade jag i alla fall min systrar, och Donna, och Effie, och Lesslie, så aldrig skulle jag bli riktigt ensam. 

Varje dag i skolan var som en enda lång väntetid. I väntan på att få ett beskedd, ett livstecken eller ett dödstecken. Vad som helst som fick mig att sluta vänta.
Lesslie och Effie var stödjande och hjälpte mig igenom fördomarna och tårarna.
De överröste mig med meningar som "såklaart han överlever" eller "oroa dig inte du, nu har vi lite kul istället" tillochmed Donna var en vänlig och förstående själ i denna svåra tid. Det kändes bra.
"Har du lust att hänga med till centrum idag eller? Vi behöver komma ut och shoppa lite." sa Effie till mig när vi satt på Historian. Mr. Fell hyschade åt oss så vi viskade istället.
"Vet inte..." viskade jag.
"Kom igen, det blir kul!" viskade Effie tillbaka.
"Asså jag..."
"Vadå? Bara för att Justin ligger i koma betyder väl inte det att du inte får ha kul?! Om du går ut får du säkert kul! Våga lite mera!"
Vid de sista orden höjde hon rösten så att Mr. Fell fick damp på oss. Sedan började vi lapp växla istället.
Följande konversation blev såhär:
Jag: Tjatar du en gång till slår jag ut neverna på dig
Effie: Du kan ju försöka
Jag: Tror du Mrs. Jesse och Mr Fell dejtar?
Effie: Byt samtals ämne du men, ja, det tror jag
Jag: De är som gjorda för varandra, båda är klädda som om det är 80-tals mode fortfarande som gäller
Effie: Skojar du? De ser ut som om hämtade från en av mammas tonårstidningar!
Där avbröts vår lappväxling eftersom Mr. Fell kom på mig med att ta emot en lappen från Effie.
"Zoey Martin, vad har du där?" ropade han.
"En lapp Mr. Fell", svarade jag och knycklade ihop den. "inget att oroa sig för."
"Ge mig den ögonblickligen." sa Mr. Fell och rodnadens gav jag honom den.
Han läste upp vår konversation för den fnissande klassen. EFter en rihjäl ut skällning sjönk jag och Effie ihop på bänken av skratt tills Mr. Fell bad oss gå ut.

---

Sådär... nu har Moa fixat det! hoppas ni gillar det! KOMMENTERA FÖR MERA!!