Storys About Justin Bieber

Det var Torsdag och jag hade precis kommit hem från skolan och mina systrar satt runt bordet i köket.
"Tja!" sa jag glatt och satte mig bredvid Zavannah.
"Vi har fått brev", sa Zilla och gav mig ett litet kuvert. Jag stelnade till när jag läste avsändaren.
"Läs det." sa jag till Zandra och gav henne det. Sammanbitet öppnade hon det och började långsamt läsa.
"Hej mina vackra flickor! Jag saknar er något otroligt och era systrar Zelda och Zally också! Jag känner mig hemsk efter vad jag gjorde mot er och er mor... förlåt mig. Den sorgen jag kände förblindat av hat drev mig till vannsinne, jag är så ledsen för att jag förstörde ert liv. Jag älskar er och Rita, tro inget annat.
Anleding att jag skriver till er att jag ska ha en till rättgång på fredag eftersom de överväger att släppa mig fri, ni kommer säkert snart bli inbjudna om inte så är ni det nu! Dessutom om jag blir frisläppt vill ni att jag kommer och hälsar på? Om inte så förstår jag men jag lovar att om ni förlåter mig så kommer jag vara precis som en vanlig far. Snälla förlåt mig, jag litar på er.
Pappa"
Vi alla sitter tysta en stund.
"Nå? Ska vi förlåta honom?" frågade jag tillslut. Zavannah ser sig omkring. Sedan skakar hon i härdigt på huvudet och reser sig.
"Nej! Inte jag i alla fall." fräste hon och gick därifrån. Jag tittade på Zilla och Zandra.
"Och ni?"
"Ja." sa Zandra med tårar i ögonen.
"Jag håller med Zavannah", mumlade Zilla.
"Problemt är att jag vill förlåta honom." viskade jag.
"Två mot två... vad ska vi göra?" frågade Zandra skeptiskt.
"Zilla för bestäma, hon är äldst", sa jag allvarligt. Vi tittade på varandra och nickade.
"Ni får veta mitt svar imorgon", muttrade Zilla efter en stund och gick därifrån.
Jag gick upp till mitt rum och ringde till Lesslie.
"Brevet var liksom märkt med kärlek, jag kände sanningen i orden, men Zilla kommer säkert säga nej och såra honom..." berättade jag upprört.
"Tja... om hon gör det får du väl göra som Zandra gjorde med Elijah?" föreslog Lesslie och jag hörde hur hon log.
"Lägg av det är inte kul!" fräste jag.
"Förlåt", fnittrade hon. Vi snackade en stund till sedan la vi på och jag la mig på sängen. Efter tio minuter fick jag ett SMS från ett okänt nummer.
Är du ok?
Jag tittade på SMS:et en stund innan jag skickade iväg ett svar.
Ja, och vem är du?
Snart kom nästa SMS.
Donna Leefold
Jag fick en chock, frågade Donna mig hur jag mådde.
Jag: Varför denna hel omvändning?
Donna: För jag såg dig igår, du såg hemsk ut, dessutom orkar ingen vara bitchig hela tiden, fattar du vad jobbig en sådan person hade varit?
Jag: Jo, hur mår du då?
Donna: Helt ok, vad hade hänt?
Jag: Min syster och jag hade ett litet bråk
Donna: Aha... förlåt för allt jag sa förut
Jag: Du kan nog inte ta igen det på SMS men jag orkar inte bråka, så ursäkten godtagen
Donna: Bra! Vi ses imorgon!!!
Jag: Ja, då för du förklara allt :)
Långsamt låste jag telefonen och satte mig på fönsterbrädan. Jag tog fram min dagbok och penna.
Dagboken.
Idag fick vi brev från pappa. Det känns konstigt men jag saknar honom faktiskt, kanske skulle sorg över mamma minska om pappa var här? Vet inte men jag tänker inte tvinga dem andra att låta honom komma hit, vi ska på hans rättegång imorgon... Det ska bli kul att se honom igen även om han är en fånge.
Zoey Martin
Sådär!! Kommentera för mera!! <333