2012-03-01 | 09:46:33 | Kategori: Lost In Love
Lost In Love Part 21-Wow
Zoey
Dörren öppnades och in kom Kendall. Hon såg glad ut och gav mig en stor kram så fort hon fick se mig.
"Hej på dig med." flinade jag och kramade henne tillbaka.
"Du kan aldrig gissa vad jag precis gjort!" fnittrade hon förtjust.
"Näe... vad? Har du spöat upp Justin, också?" undrade jag retsamt.
"Näpp! Jag har pratat med Justin och det visade sig att han inte alls är kär i Selena!" utbrast Kendall. Mitt leende försvann och jag vände mig bort från henne.
"Jaha?" muttrade jag och började gå därifrån. Hon sprang ivrigt efter.
"Men kom igen! Jag lovar! Han sa att Selena inte var någonting i jämnförelse med dig! Han ba 'jag önskar att jag aldrig gjorde vad jag gjorde, mitt liv strular bara till sig med Selena, jag vill ha tillbaka Zoey'!"
Jag tittade på henne en stund.
"Och? Det där säger han bara, jag lovar." suckade jag.
"Han grät tillochmed!" försökte Kendall bedjande.
"Kendall..." viskade jag och lät en tår rinna ner för kinden.
"Ja?" sa hon och tog min hand.
"Jag vet inte vad jag ska tro! Justin har sårat mig en gång, tänk om han gör det igen? Jag vill inte vara såhär, jag vill inte känna såhär..." snyftade jag och brast ut i gråt. Kendall kramade mig hårt och vi gick upp till mitt rum.
"Du kan väl i alla fall prata med honom?" undrade Kendall och höll upp mobiltelefonen i luften.
"Nej." sa jag kort och vände bort blicken.
"Snälla! Du behöver inte bli ihop med honom igen, bara reda ut det som har gått snett?"
Jag blängde bistert på telefonen en stund. Sedan tog jag den och slog Justins nummer.
Kendall
Ingen var så modig som Zoey var just nu. Vilken övertygelse om att allting skulle bli bra igen lyste ur hennes ögon när hon slog Justins nummer. Jag skulle aldrig våga. Aldrig kunna gå igenom det hon gick igenom just nu.
Zoey
Efter tre signaler svarade Justin. Hans röst var hes vilket verkligen tydde på att han hade gråtit.
"Zoey?" viskade han.
"Ja." sa jag och svalade hårt.
"Jag älskar dig." Det var det ända han sa. Jag älskar dig. Vad skulle jag säga till svar? Klumpen i halsen växte.
Jag lät tårarna komma fram. Jag snyftade vilt och torkade tårarna förbrilt.
"Justin..." snyftade jag.
"Jag vet, jag är en hemskt människa och du hatar mig men..."
"Kan jag komma över?" avbröt jag honom. Kendall gjorde tummen upp mot mig och jag log lite.
"Visst." sa han och jag hörde hur förvånad han lät.
"Tack, jag är där om fem!" Sa jag och la snabbt på.
Justin
Snart ringde det mycket riktigt på dörren. Jag öppnade och fick se den person jag älskade mest i hela världen. Zoey Martin.
"Hej." viskade hon.
"Hej." sa jag och tog med henne in. Vi satte oss på soffan och jag tittade länge på henne.
"Du... jag bara vill veta... varför gjorde du det?" sa hon efter ett tag.
"Jag vet inte, Selena var bara så övertygande och jag visste inte vad jag skulle göra men du måste veta att jag älskar dig och om du någon gång tvivlar på det så..."
Hon avbröt mig. Hon avbröt mig med att pressa sina läppar mot mina och kyssa mig. Jag fattade knappt att det hända. Men jag tog snabbt vara på mig och la armarna om henne och höll om henne i hopp om att detta skulle vara för evight.
"Förlåt." mumlade Zoey och tittade ner på sina händer.
"Det har inget att be om ursäkt för." sa jag uppfodrande.
"Men du har." sa hon med ett leende på läpparna.
"Okej då, jag är så ledsen att jag bedrog min vackra flickvän och jag ber tusen gånger om ursäkt." sa jag högtidligt.
"Ursäkten godtagen." flinade Zoey och kysste mig igen.
En vecka senare (Zoey)
Jag kunde knappt fatta vilka två som stod utanför min dörr och bad om ursäkt. Lesslie Waselie och Effie Jacobs.
De båda såg upprivna ut och jag visste att de verkligen menade sina ursäkter. Jag tittade på dem en lång stund innan jag gav dem en varsin kram och visade dem in.
Kendall hade åkt hem för två dagar sedan och tom rummet efter henne och resten av familjen var stort. Men med Justin, Effie och Lesslie kändes det lättare.
Vi satte oss på mitt rum och började läsa högt ur min gammla dagbok jag haft när vi gick i sjuan.
Snart låg vi rak långa av skratt över dagbokens konstiga innehåll och gud vad skönt det var att skratta med dem igen.
Vi var Lesslie, Effie och Zoey igen vilket kändes bra, riktigt, riktigt bra.
I skolan hade Donna slutat att vara så uppkäftig men riktiga bitch-blickar fick vi fortfarande. Först försökte Donna att "mobba" Effie och Lesslie igen så att de skulle sluta vara med mig så som förut men den här gången fungerade det inte.
Det kändes bra att vara lycklig igen. Det ända som felade var Zandra. Hon var aldrig hemma nu förtiden. Inte ens till maten. Jag ville så gärna veta vad hon gjorde men jag fick aldrig chansen att fråga henne.
Sådär ja!!! Förlåt men hann inte skriva klart igår!!! Hoppas det duger :)
KOMMENTERA!!!
Blev såå glad över kommentarerna på Part 20, tack så mycket!! <3
Dörren öppnades och in kom Kendall. Hon såg glad ut och gav mig en stor kram så fort hon fick se mig.
"Hej på dig med." flinade jag och kramade henne tillbaka.
"Du kan aldrig gissa vad jag precis gjort!" fnittrade hon förtjust.
"Näe... vad? Har du spöat upp Justin, också?" undrade jag retsamt.
"Näpp! Jag har pratat med Justin och det visade sig att han inte alls är kär i Selena!" utbrast Kendall. Mitt leende försvann och jag vände mig bort från henne.
"Jaha?" muttrade jag och började gå därifrån. Hon sprang ivrigt efter.
"Men kom igen! Jag lovar! Han sa att Selena inte var någonting i jämnförelse med dig! Han ba 'jag önskar att jag aldrig gjorde vad jag gjorde, mitt liv strular bara till sig med Selena, jag vill ha tillbaka Zoey'!"
Jag tittade på henne en stund.
"Och? Det där säger han bara, jag lovar." suckade jag.
"Han grät tillochmed!" försökte Kendall bedjande.
"Kendall..." viskade jag och lät en tår rinna ner för kinden.
"Ja?" sa hon och tog min hand.
"Jag vet inte vad jag ska tro! Justin har sårat mig en gång, tänk om han gör det igen? Jag vill inte vara såhär, jag vill inte känna såhär..." snyftade jag och brast ut i gråt. Kendall kramade mig hårt och vi gick upp till mitt rum.
"Du kan väl i alla fall prata med honom?" undrade Kendall och höll upp mobiltelefonen i luften.
"Nej." sa jag kort och vände bort blicken.
"Snälla! Du behöver inte bli ihop med honom igen, bara reda ut det som har gått snett?"
Jag blängde bistert på telefonen en stund. Sedan tog jag den och slog Justins nummer.
Kendall
Ingen var så modig som Zoey var just nu. Vilken övertygelse om att allting skulle bli bra igen lyste ur hennes ögon när hon slog Justins nummer. Jag skulle aldrig våga. Aldrig kunna gå igenom det hon gick igenom just nu.
Zoey
Efter tre signaler svarade Justin. Hans röst var hes vilket verkligen tydde på att han hade gråtit.
"Zoey?" viskade han.
"Ja." sa jag och svalade hårt.
"Jag älskar dig." Det var det ända han sa. Jag älskar dig. Vad skulle jag säga till svar? Klumpen i halsen växte.
Jag lät tårarna komma fram. Jag snyftade vilt och torkade tårarna förbrilt.
"Justin..." snyftade jag.
"Jag vet, jag är en hemskt människa och du hatar mig men..."
"Kan jag komma över?" avbröt jag honom. Kendall gjorde tummen upp mot mig och jag log lite.
"Visst." sa han och jag hörde hur förvånad han lät.
"Tack, jag är där om fem!" Sa jag och la snabbt på.
Justin
Snart ringde det mycket riktigt på dörren. Jag öppnade och fick se den person jag älskade mest i hela världen. Zoey Martin.
"Hej." viskade hon.
"Hej." sa jag och tog med henne in. Vi satte oss på soffan och jag tittade länge på henne.
"Du... jag bara vill veta... varför gjorde du det?" sa hon efter ett tag.
"Jag vet inte, Selena var bara så övertygande och jag visste inte vad jag skulle göra men du måste veta att jag älskar dig och om du någon gång tvivlar på det så..."
Hon avbröt mig. Hon avbröt mig med att pressa sina läppar mot mina och kyssa mig. Jag fattade knappt att det hända. Men jag tog snabbt vara på mig och la armarna om henne och höll om henne i hopp om att detta skulle vara för evight.
"Förlåt." mumlade Zoey och tittade ner på sina händer.
"Det har inget att be om ursäkt för." sa jag uppfodrande.
"Men du har." sa hon med ett leende på läpparna.
"Okej då, jag är så ledsen att jag bedrog min vackra flickvän och jag ber tusen gånger om ursäkt." sa jag högtidligt.
"Ursäkten godtagen." flinade Zoey och kysste mig igen.
En vecka senare (Zoey)
Jag kunde knappt fatta vilka två som stod utanför min dörr och bad om ursäkt. Lesslie Waselie och Effie Jacobs.
De båda såg upprivna ut och jag visste att de verkligen menade sina ursäkter. Jag tittade på dem en lång stund innan jag gav dem en varsin kram och visade dem in.
Kendall hade åkt hem för två dagar sedan och tom rummet efter henne och resten av familjen var stort. Men med Justin, Effie och Lesslie kändes det lättare.
Vi satte oss på mitt rum och började läsa högt ur min gammla dagbok jag haft när vi gick i sjuan.
Snart låg vi rak långa av skratt över dagbokens konstiga innehåll och gud vad skönt det var att skratta med dem igen.
Vi var Lesslie, Effie och Zoey igen vilket kändes bra, riktigt, riktigt bra.
I skolan hade Donna slutat att vara så uppkäftig men riktiga bitch-blickar fick vi fortfarande. Först försökte Donna att "mobba" Effie och Lesslie igen så att de skulle sluta vara med mig så som förut men den här gången fungerade det inte.
Det kändes bra att vara lycklig igen. Det ända som felade var Zandra. Hon var aldrig hemma nu förtiden. Inte ens till maten. Jag ville så gärna veta vad hon gjorde men jag fick aldrig chansen att fråga henne.
Sådär ja!!! Förlåt men hann inte skriva klart igår!!! Hoppas det duger :)
KOMMENTERA!!!
Blev såå glad över kommentarerna på Part 20, tack så mycket!! <3
Den här är en novellblogg och Justin Drew Bieber, den kanadensiska sångaren, novellerna är skrivna av Tova (Lexi) Åström och ingen annan! Hoppas ni stannar och läser! Älskar alla mina fina läsare! :) <3
