Storys About Justin Bieber

Justin

Som den vackraste dröm jag någonsin sett, där var hon. Zoey Martin, den underbaraste flickan på jorden. Vackrare än Selena, vackrare än Effie eller Lesslie, eller hennes nya vän Donna. Vackrare än solen själv.
"Zo." viskade jag. Hon sträkte ut handen mot mig, ögonen var fyllda med tårar, jag undrade varför, hon var ju i paradiset, gröna ängar och blå himmel.
"JustiN!" ropade hon och en tår rann ner för hennes kind. Jag sträkte fram handen för att fånga hennes tår men min hand gick rakt igenom henne.
"Zoey?!" skrek jag och såg framför mig hur hon bleknade bort.
"Nejnej Justin! Öppna ögonen igen! Kom igen Justin snälla jag älskar dig!" ropade hon och en tår rann från hennes ögonvrå och landade på min kind. Jag försökte, jag försökte verkligen att öppna ögonen men jag kunde inte, jag orkade inte.
"Justin..." grät hon. Flera tårar föll ner på mitt ansikte, hon blev tydligare för varje tår. Jag försökte säga något men nu när hon var så här nära var det svårt.
"Z-zoey... jag älskar dig också." viskade jag. Hon tittade på mig och ännu en tår föll ner på mig, nu lyckades jag öppna ögonen och paradiset försvann.

Zoey

Han var okej, eller nej det var han inte men han levde i alla fall.
Massor av hans fans var här för att få en skymt av honom, de hade hälsat mig att jag skulle hälsa honom att han skulle krya på sig och massa sådant.
"Justin!" grät jag och kysste honom, han besvarade inte kyssen, antagligen orkade han inte min jag kände hur han rörde på mig i alla fall.
"Hur mår du?" viskade jag och strök honom ömt över pannan.
"Bättre", svarade han och log mödosamt. Jag suckade och skakade på huvudet, aldrig att han skulle må bättre, redan.
"Jag kommer tillbaka imorgon." sa jag efter en stunds tystnad. Han nickade och tittade bort från mig.
"Okej..." mumlade han.
"Hej, du, jag lovar." sa jag och kysste honom, han strök mitt hår från ansiktet och pussade mig på pannan.

*

Egentligen ville jag inte gå till skolan men jag var tvungen, så är det helt enkelt. Alla mötte mig med vördnad. Alla sa "hej hur är det?" eller "hur mår du?" jag antog att de alla fått höra vad som hänt med Justin.
Jag svarade alltid med ett "jag mår bra" eller "bra" det kändes så i alla fall.
"Heej Zoey!" ropade någon bakom mig. Jag vände mig om. Åh nej det var Sidney Jackson, en himla jobbig tjej men ändå trevlig på sitt sätt, men hon var hemskt pratsamt, hemskt, hemskt pratsam faktiskt.
"Hej Sidney." sa jag stelt och försökte le mot henne.
"Hur mår du?" frågade hon och kramade mig.
"Bra, bättre än förut." sa jag. Hon log och nickade.
"Vad tråkigt för dig det som hände med Justin, kan inte jag få träffa den stackarn när han blir frisk?" frågade Sidney. Jag kände paniken och avundsjukan stänka inom mig.
"Eh... jag vet inte, han är ganska trött efter sådant här, du får nog träffa honom senare, när han är helt frisk." sa jag snabbt.
"Åh... gärna! Hälsa honom från mig!" skrattade Sidney och kramade mig igen, sedan gick hon till sin ända riktiga kompis Emeliy som jag inte kunde fata hur hon stod ut med Sidneys pratsama sida.

Senare på dagen när jag satt och läste Niceville kom lustigt nog Skeeter fram till mig, vi kallar henne Skeeter efter boken Niceville och för att hon är ganska lik en mygga om jag ska vara ärlig, precis som Skeeters bror i boken kallar henne, en mygga.
"Heeej Zoey!" sa hon översvallande. Jag har alltid tyckte om Skeeter, hon är inte en skönhetsdrotting kanske men väldigt snäll och trevlig.
"Hej Skeeter." sa jag och log mot henne.
"Åh läser du Niceville nu igen? Du är för härlig Zoey", sa Skeeter och flinade. Jag skrattade åt hennes "skämt" och vi stod där och pratade en stund, tills Justin frågan kom på tal igen. Jag hade lust att slå till henne, inte du också.

Efter skolan åkte jag direkt till sjukhuset, Justin verkade må lite, lite bättre men han såg blek ut och sa knappt någonting.
Medan de andra var inne och pratade med Justin gick jag ut till en av läkarna, hon hette Marie Jackson och hon var verkligen trevlig.
"Dr. Jackson, kommer Justin att klara sig?" frågade jag vemodigt.
"Tror det men det har hänt något med hans hjärna, jag vet inte vad men han har fått någon sorts infektion som gör att intelligens qvoten blir instabila, hon kanske aldrig mer kommer att prata igen." berättade Dr. Jackson.
"Va?" var allt jag fick fram, skulle Justin bli stum?
"Jag är ledsen miss Martin, men det finns inget vi kan göra för mr. Bieber än att försöka övertala honom till att fortsätta prata. Jag nickade, sedan gick jag in och meddlade de andra om vad Dr. Jackson sagt.
"Detta är värre än när han tappade rösten för något år sedan, det är på allvar." sa Mama Jan. De andra nickade och såg dystra ut.
"Om det... om det inte blir bättre är Justins karriär slut."

---

What da ya think?!? Detta kapitel tog lååång tid att skriva haha, nej jag skrev nästan hela idag! Kommentera på! Ni är de bästa läsarna som finns! Förresten, kika in på den här bloggen: http://jbinmyhead.blogg.se den är bääst! jag skrev om den förut, att jag gästblogga men sedan slutade jag, eller hon tyckte det var enklare att skriva själv men bloggen är ändå jättebra och jag dyrkar den haha! <333 Kika in på den helt enkelt!
- Lexi