Storys About Justin Bieber

Jag satte mig upp i sängen. Dröm, en dröm... igen. Ända sedan olyckan med Elena har jag drömt om det, om och om igen, se den hemska händelsen ske igen, och igen, och igen...

"Lexi? Är du okej?" Frågade min bror Jack. Jag insåg då att jag skrikit rakt ut när jag vaknat.

"Ja", sa jag och svalde.

"Drömmde du igen?" Frågade han och satte sig bredvid mig. Jag nickade.

"Jag klarar det inte", viskade jag.

"Nej, men vi tillsammans gör det", sa han och kramade mig.

"Jag är glad att du stödjer mig bro", sa jag.

"Ingen orsak." sa han och log mot mig.

Nästa dag gick jag till stranden, jag brukade gå dit titt som sätt även om det var iskallt, jag simmade ut till vattengrottan som ovanligt nog fanns där bara tjugo meter ifrån stranden, ingen förutom jag och Elena hade vetat om den, nu när hon var död visste bara jag om den. Idag var det stekhet och det var fullt av folk på stranden.

"Hej Lex!" Ropade Eric, han vinkade åt mig. Jag vinkade tillbaka.

Jag letade upp ett bra ställe att vara på och bredde ut min handduk.

Sedan byte jag snabbt om sedan sprang jag ner i vattnet. Jag simmade snabbt ut till grottan utan att märka att någon följer efter mig. Jag klättrade upp på en av de stora stenarna som fanns i grottan. Jag tittade ut över vattnet inuti grottan, vattnet var liksom turkost här inne, det var jätte vackert.

"Coolt ställe va? Och jag som trodde jag var ensam om vetskapen om den här stället", sa en röst från vattnet bakom mig. Jag vände mig snabbt om.

"Vad gör du här?!" Fräste jag. Det bara slank ut mig, såklart fick andra personer vara här men jag kunde inte rå för att jag ville ha det för mig själv.

"Förlåt", sa killen som var på väg upp för stenen bredvid min.

Jg kände igen honom, han var på TV, i tidningen och typ överallt.

"Justin Bieber?" Frågade jag.

"Eh... ja", sa han och flinade.

"Mitt namn är Lexi Davids", sa jag och sträckte fram handen. Han klättrade upp och satte sig till rätta innan han skakade min hand.

"Vad trevligt." sa han utan etusiasm.

"Min syrra gillar dig", sa jag.

"Hälsa från mig", sa han.

"Hon blir nog överlycklig", sa jag dumt.

"Ja, kanske", sa Justin. Jag kände mig idiotisk. Jag bara satt där och tittade på självaste Justin Bieber. Det var knäppt.

"Av vilka själv hittade du det här stället?" Frågade Justin.

"Jag och Elena hittade det när vi var här och dök, jag såg öppningen", berättade jag.

"Vem är Elena?" Frågade han nyfiket.

"Ingen!" Fräste jag.

"Ehm..." började Justin.

"Förlåt", sa jag. "det är mina döda bästa vän, det är lite känsligt."

"Jaha, jag är ledsen", sa han allvarligt.

"Tack", sa jag tyst.

Jag gled långsamt ner i vattnet igen.

"Ska du gå?" Frågade han.

"Nej, jag frös lite bara, vattnet är så varmt", sa jag.

"Fattar", sa han. Jag simmade bort till väggen och kände på den. En vass kant stack ut som jag retsamt rev mig på. Jag svor och tog upp handen. Ett djupt sår i handleden, blodet bara rann.

"Jävlar", svor jag igen.

"Vad hände?" Frågade Justin. Blodet som rann från min handled påminnde mig om blodet från Elena, jag började nästan gråta, jag klarade inte av det. Flashbacken var förstark, jag svimmade.

Jag vaknade upp i en sjukhussäng. Bredvid mig satt Justin och såg väldigt orolig ut.

"Hon är vaken!" utbrast han när han såg att jag öppnat ögonen.

"Vad hände?" Frågade jag.

"Du svimmade, du sjönk rätt långt innan jag fick tag på dig, du hade fått något i såret och det var svullet och rött. Jag lyckades ta med dig till stranden, sedan ringade jag ambulans och nu är du här", förklarade Justin.

"Varför blev du så glad när jag vaknade?" Frågade jag.

"De sa att du kanske inte skulle vakna för om en månad, eller aldrig", sa Justin. Jag rös.

"Varför, så farligt kan det väl inte vara?" Sa jag och försökte lyfta armen för att se på såret. Men jag kunde inte lyfta den av smärta.

"Du har lekulumi", sa en läkare som kommit in i rummet.

"VA?!" Halvskrek jag.

"Ja, jag är hemskt ledsen, men ditt blod blev på något sätt förgiftat i grottan", sa lärkarn.

"Kommer jag dö?" Viskade jag.

"Jag är rädd för det", sa han. Mina ögon fuktades av tårar. Det kunde inte vara sant. Jag hade cancer och skulle dö.

"När?" Sa jag med darrande röst.
"Tio dagar, exakt", sa läkaren allvarligt.
"Oj", var det ända jag kunde säga.
"Jag är hemskt, hemkt ledsen Ms, men så är det." sa lärkaren och gick. Jag tittade på Justin med blicken full av rädsla.
"Jag vill inte dö! Hjälp mig snälla!" Kved jag.
"Såja, det är okej, du klarar det", viskade Justin. Han lät precis som min bror.
"Min bror, vet han?" Sa jag.
"Ja, doktorn ringde honom, han är på väg", Justin.
"Bra." sa jag. Justin strök mig över pannan.
Efter tio minuter med Justins hand på pannan kom äntligen Jack. Han bokstavligen slet bort Justin från och satte sig med mitt huvud i hans knä.
"Jag är här nu, allting är okej", sa han.
"Jag älskar dig", sa jag.
"Och jag älskar dig." sa han och kramade min hand som han höll i.
Dag 1:
Jack stannade, lika så med Justin, han vägrade vika från min sida.
"Jag kommer få det bra", sa jag till Jack som satt och ojade om att han skulle bli så ensam när jag dog.
"Hur skulle man kunna få det bra i helvetet?" Morrade Jack.
"Jag kommer inte dit, utan till himlen", sa jag.
"Ah visst!" Fräste Jack och gick ut.
"Han menar det inte." sa Justin tväsäkert.
"Jag vet." suckade jag.
"Jag är så ledsen", sa Justin.
"Var inte det." sa jag.
"Jag vill inte att du ska dö, jag tror du är en bra person", sa Justin sorgset.
"Tack." sa jag log mot honom.
"Jag menar det verkligen." sa Justin och satte sig på min sängkant.
"Aww... Justin! Så söt!" Sa jag och skrattade.
"Jag tror att du får det bra", sa Justin.
"Tack, och du är en väldigt fin person du med", sa jag och blinkade till honom. Han skrattade.
Dag 2:
Jag trodde aldrig att Justin skulle stanna en natt till. Men det gjorde han, både han och Jack satt där och tittade kärlekfullt på mig medans jag låtsades sova för att se deras ansikten. Ibland pratade de med varndra, men aldrig om mig. Ibland sa dem typ "hon är så fridfull..." eller "det känns hemskt, det gör det verkligen" jag log åt deras konversationer i sådana fall.
"Jag går och hämtar frukost åt oss", sa Justin och Jack nickade.
"Ni verkar komma överens", sa jag.
"Haha, ja!" Sa Jack och log.
"Han är schysst, jag gillar honom." sa jag.
"Inte för mycket hoppas jag, han är Justin Bieber, tänk på det, han åker säkert snart", sa Jack.
"Vi får väl se", sa jag och flinade.
Timmarna flöt på, jag, Jack och Justin pratade och pratade tills jag somnade. Jag vaknade under natten. Jack sov djupt med Justin satt och stirrade framför sig.
"Är du okej?" frågade jag.
"Låt mig fråga dig det", sa Justin.
"Det tror jag inte", fnös jag.
"Sov", sa han.
"Du med." sa jag.
"Såklart", sa Justin och log. Jag slöt ögonen, när ajg kikade nästa gånge sov Justin också.
"Du hjälper mig, Justin Drew Bieber", viskade jag innan jag somnade.
Dag 3:
Jag låg  lyssnade på 'Syster I Jeans' och slappade lite från killarna. De hade gått ut en sväng för att sträcka på benen men skulle komma tillbaka om några timmar. Jag hade börjat gilla Justin lite mer än för, han var så söt.
Jag tänkte inte på det utan bara lyssnade på Ann Brashares underbara historia om Lena, Tibby, Bridge och Carmen. Ja, jag var en nörd av dessa historier och filmer.
"Ursäkta mig Ms. Davids, har ni tid?" Frågade en läkare som kom in i rummet.
"Jadå", sa jag.
"Jag är hemskt, hemskt, hemskt ledsen men din död kommer att ske om imorgon..." sa läkaren och jag stelnade till.
"V-vad?" Stammade jag och var nära till gråten.
"Din bror och din pojkvän är på väg upp", sa läkaren innan han gick. Pojkvän? Trodde han att jag och Justin var ihop, knäääppt!
Jack och Justin kom lugnt in i rummet, pratandes och skrattandes. De visste tydligen inte.
"Eh... killar..." sa jag.
"Ja?" Sa Jack.
"Jag blev just infomerad, min död kommer att ske imorgon", sa jag.
"VAD?!" Sa båda killarna i en mun.
Nästa dag:
Jag hade fått reda på att det skulle hända om ungefär två till tre timmar, jag var hemskt rädd och nervös.
"Det ordnar sig", viskade Jack. Han grät, även Justin grät. Jag också. Alla tre bara lät tårarna rinna och rinna.
"Nej, den här gången gör det inte det." sa jag.
"Jag klarar det inte..." viskade Justin. Jack gick för att hämta vatten till mig och då passade Justin på att sätta sig på min sängkant.
"Jag vet att vi bara känt varandra i fem dagar men jag har fallti för dig, och jag kommer aldrig hitta någon som du när du är borta", sa han.
"Aww... vad söt du är!" Sa jag och la huvudet på sne.
Jack kom in igen.
"Här." sa han och gav mig vattnet.
"Tack", sa jag och log.
Två timmar hade gått, det kunde nu ske när som helst.
Men inget hände. Plötsligt kastade jag en blick på maskienen som visade hur mitt hjärta slog. Jag såg panikslaget hur mätaren gick ner, ner, ner...
"Nu händer det", viskade jag. Jack skulle precis trycka på knappen som kallade dit läkare men jag skakade på huvudet.
"Nej." sa jag.
"Men..." protesterade Jack.
Justin kom fram till mig. Hon lutade sig ner och kysste min panna. Jack gjorde desamma.
"Jag älskar dig", viskade Justin sedan i henne öra. Jag visste plötsligt inte vad jag gjorde. Jag kysste honom.
"Om det inte våre för dig, så skulle jag vara död redan", sa jag lågt. Han log.
"Jag är glad att vara här." sa han.
"Jag med." sa jag. Sedan la jag ner huvudet på kudden.
Nu kommer jag till dig Elena... nu kommer jag...