Storys About Justin Bieber

Jag började skrika, med en gång. Jag bankade på locket till det som jag antog var kistan och sprackade. Det ända som hände var att lite jord spirade ner till mig. Jag fick panik, jag var levande begravd, på riktigt! Skriket fasnade i halsen och tårarna sved i ögonen. Hoppas att jag skulle dö smärtfritt, men det var näst intill omöjligt att göra det när man dog av syrebrist.
Tårarna rann och rann, låt mig inte dö, låt mig inte dö...
Justin två timmar tidigare
Folket omkring mig sjöng med mig när jag satt där och kämpade för att inte rösten skulle spricka och jag skulle börja gråta.
"Okej allihop, sista låten idag vill jag tillägna min flickvän som dog för någon timme sedan, jag ville bara att ni ska veta att ni som inte gillade henne, hon var en underbar människa och jag är verkligen ledsen att en del av er inte accepterade henne bara för att hon var med mig. Så snälla visa respket i fortsättningen." sa jag och kände en tår på min kind.
"Förlåt!" ropade någon i publiken och snart hördes flera "förlåt" från här och var. Jag log tacksamt mot dem alla.
"I always knew you were the best
The coolest girl I know
So prettier than all the rest
The star of my show
So many times I wished
You'd be the one for me
But never knew it'd get like this
Girl, what you do to me..."

Efter showen gick jag till kyrkogården där Erin låg begravd. Jag satte mig bredvid graven och la en rosbukett jag köpt på vägen där.
"Snälla kom tillbaka." viskade jag och la handen på den vita marmorstenen med "Erin McLoud 1994-2011".
Då hörde jag någonting. Som en lät dunknig. Den var så svag att jag bara uppfattade den som en vindpust.
"Hallå?" sa jag och såg mig omkring. Då hörde jag ett ljud som lät som ett skrik som kom från en mun full med jord, det hördes så svagt att jag trodde det var vinden för en sekund. Sedan fattade jag att den kom från Erins grav, det fattade jag för att... ja... jag bara fattade det. 
Snabbt la jag örat till marken och jag blev säker, någon var där nere... någon som levde. Jag sprang letade rätt på en spadde och började gräva. Jag grävde det snabbaste jag kunde, tillslut, efter säkert en halvtimme nådde jag kistan. Jag slet upplocket och där låg Erin. Det svart var borta och hon hade färg på kinderna. Men hon höll på att dö. Det märktes. Jag skyndade mig med mun mot mun metoden och snart öppnade hon ögonen.
"Justin?" viskade hon.
"Japp", sa jag och kramade henne det hårdaste jag kunde. Hon drog sig undan och tittade på mig.
"Vad?" frågade jag förvånat.
"Inget, men jag trodde jag skulle dö." sa hon.
"Men du gjorde du inte", sa jag och log stort.
"Tack." log hon och kramade mig tillbaka.
***
När vi senare satt i kyrkan fick vi reda på att någon hade upptäckt att Olive levde på samma sätt jag upptäckte att Erin levde och att hon alltså överlevt hon med. En doktor hade kommit och undersäkt Erin och hon var nu helt frisk från giftet.
"Jag älskar dig." viskade Erin i mitt öra och jag tittade allvarligt på henne.
"Och jag dig", sa jag.
Erin (två timmar senare hemma hos Erin)
Vi satt på min säng och kysstes, eller ja kysstes och kysstes vi hånglade.
Det var mysigt och ja... ni fattar. Jag flätade in mina fingrar i hans hår och hans mun hittade ner till min hals.
Jag fnissade till och la mina händer på hans axelar.
"Justin..." sa jag och fick honom att lugna sig.
"Förlåt", mumlade han.
"Ingen fara, jag gillade det." sa jag och kysste hon igen. Det blev ganska passtionerat men vi blev "tagna på bar gärning" av Chaz som generat frågade om vi ville gå till Stranden med honom och Olive för en promenad. Det ville vi.
Det var riktigt mysigt att bara gå där i oktober solens sista strålar. Om två veckor var det november, och sedan var det jul månaden efter...
Jag älskade nyårsafton och julen mest av alla högtider och jag längtade verkligen.
"Vad tänker du på?" frågade Justin.
"Julen." sa jag och kysste honom. Han kysste mig tillbaka och sedan fortsatte vi.