Storys About Justin Bieber

"Ni kan komma in nu." sa en dyster sjuksköterska till mig, Ryan och Chaz.
"Överlever dem?" frågade jag när vi passerade henne. Hon svarade inte och jag vågade inte fråga igen.
Vi kom in och såg först Erin och sedan Olive ligga bleka (förutom de svarta på armarna och så) i varsin säng. Ingen rörde sig, ingens bröstkorg hävde sig upp och ner. Båda hade slanger i armvecken (stav) och näsan.
"Nå? Kommer de klara sig?" sa Chaz med ostadig röst.
"De ligger just nu i koma, och de kommer inte vakna mera, koman kommer högst att vara i två dagar till och jag tror de inte ens hinner vakna emellan... ni vet vad." sa doktorn och tittade allvarligt på oss.
Tårarna översvämade mina ögon och jag kunde knappt andas. Erin, min Erin skulle dö.
"Nej..." viskade jag och lät tårarna rinna fritt.
"Jag är ledsen och jag föreslår att vi begraver dem redan imorgon." sa doktorn.
"Ring till min mamma och fråga, hon är förmyndare för Erin och vem som är det för Olive är väl hennes pappa..." började Chaz.
"Har du hans nummer?" frågade doktorn skarpt.
"Nej men jag kan söka på internet, det finns en super bra app till det föresten som jag har på min mobil", babblade Chaz på och tog fram sin IPhone.
"Nejnej, jag ringer honom." sa doktorn hastigt och Chaz tog förvånat ner sin mobil. Mitt undermedvetna visste att det var något skumt på gång men min sorg var så stor att jag varken inte orkade eller brydde mig så jag lät det vara.
***
Dagen efter var nästan alla i lilla Startford på plats för att vara med. Det var nog de första "levande begravd" begravningen.
"Vi har samlats här idag för att hedra två tappra flickor som blivit förgiftade och därmed mördade, de är ännu inte döda utan ligger i koma men de kommer inte vakna igen även om de lever i två dagar tills underjord..."
Jag orkade inte lyssna på prästens babblande. Jag bara väntade på att man fick ställa sig i en kö vid kistan och lägga en ros och säga några ord.
När det var dags började jag med Olive. Hon låg så stilla och tyst där i kistan. Det var hemskt. Jag la en ros bredvid henne axel och mumlade stilla ord till henne.
Sedan ställde jag mig i kön till Erin. När jag kom fram vällde tårarna fram, jag kunde bara inte fatta att hon var död, eller nästan död då. Jag la min ros bredvid hennes nacke precis, jag råkade nudda hennes hår och märkte att de var stelt och hårt av hårspray, jag svallade hårt.
"Jag älskade dig, och jag kommer alltid att älska dig, du finns hos mig trots att du inte är bredvid mig och håller min hand, men även om du är borta känns du verklig för mig, så detta är inte ett adjö." viskade jag och lät en tår rinna från mitt öga och falla ner på Erins ansikte.
Erin
Allting var svart, svart, svart och ännu mera svart. Det var som om jag gick i en dimma och jag hade svårt att andas. Jag ropade gång på gång Olives namn utan att veta varför. Dog hon? Eller vad hände? Lever jag? Vart är jag?
Så många frågor och inga svar på en ända. Min ögon tårades och jag hostade till. Usch, jag kunde verkligen inte andas. Det verkade som om jag var alldels ensam... vart jag nu var. Jag ville bara vakna, jag önskade att alltihopa var en dröm och jag skulle vakna i Justins famn helt oskadd. Eller?
Jag slog upp ögonen och fann att jag var omringad av blommer... jag mindes detta... som i en dröm...