Storys About Justin Bieber

(lyssna och läs samtidigt)
Vi kom hem nästa morgon vid halv tio, vi hade åkt från Stockholm klockan åtta på kvällen, de låg ju 12 timmar före oss.
Chaz och Ryan mötte oss med Ryans bil på flygplatsen.
"Tjenare!" ropade de på samma gång när de såg oss.
"Yoyo!" ropade Justin tillbaka. Jag sa inget utan bara fnissade bara.
***
"Hej..." rösten kom som en chock och när jag såg henne blev jag ännu mer chockad. Olive.
"Hej..." sa jag.
"Vi lämnar dem ensama", sa Chaz och drog med Justin och Ryan.
"Azzå jag..." sa vi på samma gång. Vi tystnade och tittade ner i marken båda två.
"Du först", mumlade hon.
"Okej, jag... är..." Längre hann jag inte.
"Förlåt mig! Förlåt! Förlåt!" avbröt hon. Jag tittade på henne. Hon hade tårar i ögonen och darrade.
"Det är okej, förlåt mig också, det var dumt det där med videon." sa jag och rodnade.
"Min video var taskigare, förlåt", sa Olive nedslaget.
"Det är okej för mig om det är okej för dig." sa jag.
"Bra, för det är okej för mig." sa hon med ett skratt. Jag log.
"Vänner?"
"Nej, bästa vänner." log Olive.
"That's right", flinade jag och tog hennes fram sträckta hand.
"Aww.... vad söta." sa Tanyas röst bakom mig. Jag vände mig om och tittade på henne. Hon flinade och bredvid henne stod Sarah.
"Hej." sa jag dumt.
"Hej! Gud vad glad jag är att ni lever!" utbrast Sarah och gav först mig, sedan Olive en hård kram.
"Yapp... jag med..." muttrade Tanya och betraktade oss.
"Vad är det?" frågade jag henne.
"Inget, kom Sarah var går." sa Tanya och drog med sig Sarah därifrån.
"Vad var det med henne?" sa Olive.
"Ingen aning.", sa jag ärligt, sedan gick vi in till killarna.
"Är ni kompisar igen?" frågade Chaz när vi kom.
"Jajemänsan." sa jag och gick fram till Justin.
"Hej där." sa han och strök med fingrarna över mina armar. Jag ryckte till. Det sved så fort han rörde där.
"Ao", sa jag och tog undan armen.
"Gjorde det ont?" frågade han.
"Ja..." mumlade jag och kände plötsligt hur mina armar började "brinna" . Det sved och jag skrek rätt ut. Olive började också skirka, det svarta på hennes kropp lyste starkt genom hennes tunna siden kläddnad.
Justin
De skrek och skrek. Paniken steg hos oss alla tre men ingen gjorde något. När Erins ögon slocknade vaknade jag upp ur min trans och kastade mig på telefonen. 
911, jag tryckte siffrorna flera gånger innan det blev rätt och efter några sekunder som kändes som timmar svarade en kvinna i andra änden.
"Koppla mig till ambulansen." sa jag.
"Okej, vänta lite." sa kvinnan och snart hörde jag en grovmans röst.
"Jag behöver en ambulans, nu!" Sa jag.
"Okej, vart?"
"Äh... Daily Street 22." sa jag.
"Okej, vi kommer inom tio minuter." sa han och la på. Jag sjönk ihop bredvid Erins kropp och höll hårt i hennes händer. 
"Snälla överlev, snälla överlev", upprepade jag om och om igen. Hennes mobil ringde och jag svarade, helt skuldmedvetet. 
"Erins mobil", muttrade jag.
"Hej, vem är det?" sa en mörkröst. 
"Erins pojkvän." sa jag kort.
"Jaså, jag vill bara säga att lappen jag gav er inte är sann, tyvärr", skrattade mannen.
"Vad menar du?" fräste jag.
"Jag menar att den första tjejen kommer dö, och den andra kommer... dö." Jag blev tyst.
"Vadfan menar du?!" Skrek jag.
"Att båda flickorna kommer dö, men först kommer de ligga i koma i några dagar, och du, kan du hälsa min dotter Olive från mig?"
Jag stelnade till.
"Är du Olives pappa?" viskade jag.
"Åh ja! Har du inte kommit på det ännu, eller varför skulle du? Jaja... ni kan lika gärna begrava flickorna när de ligger i koma, de kommer bara vakna i typ en minut från koman innan de dör." sa mannen.
"Aldrig! Det kommer inte läkaren gå med på!" fräste jag.
"Ska vi slå vad?" Sedan knäppte det till i luren och det började pipa.