Lost In Love Part 29-We Stay Togther, Always And Forever
"Kära dagbok
Den här dagen kommer gå som jag vill, det kommer bli underbart"
Sedan lade jag undan den och klädde på mig.
Jag gick ner, ät frukost och sedan drog jag över till Effie. Lesslie kom efter tio minuter och vi shoppade i några timmar, efter det åkte jag hem igen. Då satt alla vid matsalsbordet, jag menar alla. Daniel, Matt och Elijah också.
"Vad händer?" frågade jag och satte mig bredvid Zilla.
"Jo du, det hände en sak imorse, Justin föll av scénen och skakade sig allvarligt, han ligger i koma nu och de fruktar att han inte kommer överleva." berättade Zandra tyst.
(LYSSNA OCH LÄS SAMTIDIGT)
"Va?"
Vi stod tysta en lång stund och tittade vi bara på varandra men tillslut brast det. Jag satte mig ner och lutade mig mot ryggstödet.
"Va?" upprepade jag. Zandra tog min hand och kramade den.
"Jag är ledsen Zoey..." sa hon. Tårarna rann ner för kinderna.
"Nej..." viskade jag. Med ens ville jag ha honom här, höra honom säga att han älskade mig.
Lite senare var vi alla på väg till Justins sjukhus, jag satt med mina systrar i Zillas bil och killarna tog Matts.
SÅ fort vi kom in mötes vi av Usher som jag ringt innan vi åkte hemifrån.
"Kom med här Zoey, ni får vänta här nere så länge", sa han och tog med mig till en hiss längre bort.
"Vad hände?" frågade jag medan vi åkte upp till Justins våning.
"Justin satt i det där stora hjärtat och spelade gitarr när ett fan kastade någonting mot honom och han föll ner därifrån, som tur var var det inte så högt upp och några lyckades fånga honom även om de också blev skadade på kupen." berättade Usher.
"Men hade han ingen säkerthets lina eller något?" frågade jag.
"Jo men den satt lite löst så när han föll höll den inte i honom tillräckligt, men om den inte funnits skulle han dött på fläcken." svarade Usher.
"Okej", mumlade jag.
Vi kom in i Justins rum och Usher lämnde mig ensam. Jag satte mig bredvid honom och strök honom över pannan.
"Åh Justin snälla du vakna upp." viskade jag och pussade honom på kinden. I säkert en halvtimme satt jag där och betraktade hans stängda ögonlock. det var verkligen deprimerande.
Tillslut kom Zandra upp och sa att vi inte fick vara kvar, de skulle operera honom. Med sängt huvud gick jag ut ur rummet.
När vi kommit hem gick jag upp på mitt rum, min systrar följde efter. De satte sig hos mig och vi kramades.
"Vi stannar tillsammans", sa Zilla.
"Always and forever", förtydligade Zandra. Jag nickade och tog deras framstäckta händer.
"ja..." viskade jag och kände en betryggande känsla inom mig. Jag skulle inte överleva utan Justin, men om han dog hade jag i alla fall min systrar, och Donna, och Effie, och Lesslie, så aldrig skulle jag bli riktigt ensam.
Varje dag i skolan var som en enda lång väntetid. I väntan på att få ett beskedd, ett livstecken eller ett dödstecken. Vad som helst som fick mig att sluta vänta.
Lesslie och Effie var stödjande och hjälpte mig igenom fördomarna och tårarna.
De överröste mig med meningar som "såklaart han överlever" eller "oroa dig inte du, nu har vi lite kul istället" tillochmed Donna var en vänlig och förstående själ i denna svåra tid. Det kändes bra.
"Har du lust att hänga med till centrum idag eller? Vi behöver komma ut och shoppa lite." sa Effie till mig när vi satt på Historian. Mr. Fell hyschade åt oss så vi viskade istället.
"Vet inte..." viskade jag.
"Kom igen, det blir kul!" viskade Effie tillbaka.
"Asså jag..."
"Vadå? Bara för att Justin ligger i koma betyder väl inte det att du inte får ha kul?! Om du går ut får du säkert kul! Våga lite mera!"
Vid de sista orden höjde hon rösten så att Mr. Fell fick damp på oss. Sedan började vi lapp växla istället.
Följande konversation blev såhär:
Jag: Tjatar du en gång till slår jag ut neverna på dig
Effie: Du kan ju försöka
Jag: Tror du Mrs. Jesse och Mr Fell dejtar?
Effie: Byt samtals ämne du men, ja, det tror jag
Jag: De är som gjorda för varandra, båda är klädda som om det är 80-tals mode fortfarande som gäller
Effie: Skojar du? De ser ut som om hämtade från en av mammas tonårstidningar!
Där avbröts vår lappväxling eftersom Mr. Fell kom på mig med att ta emot en lappen från Effie.
"Zoey Martin, vad har du där?" ropade han.
"En lapp Mr. Fell", svarade jag och knycklade ihop den. "inget att oroa sig för."
"Ge mig den ögonblickligen." sa Mr. Fell och rodnadens gav jag honom den.
Han läste upp vår konversation för den fnissande klassen. EFter en rihjäl ut skällning sjönk jag och Effie ihop på bänken av skratt tills Mr. Fell bad oss gå ut.
Sådär... nu har Moa fixat det! hoppas ni gillar det! KOMMENTERA FÖR MERA!!
xD
Moa (som gjorde min design) kommer hjälpa mig ta bort den där konstiga grejen i mitten, jag har redan skrivit nästa del så den kommer ut så fort hon tagit bort den! Ha det bra så länge! <3<3
- Lexi
PS. Jag skriver inte på jbinmyhead längre bara så ni vet.
Lost In Love Part 28-Rest In Peace Mum
Jag sjönk ner på sängen, vi hade just kommit hem, eller jag och Effie hade det.
Vi pratade en stund och hon märkte att jag inte riktigt var i form.
"Hur är det?" frågade hon oroligt.
"Bra." svarade jag.
"Kom igen berätta nu! Vad. Är. Det?"
"Justin..." suckade jag.
"Va? Har ni bråkat?!"
"Nej men..."
Vi avbröts av att dörren slogs upp och där stod Justin. Han hade en vild blick och håret var rufsigt. Wow... det hade jag aldrig trott att man skulle få se.
"Justin..?" utbrast jag häpet. Jag började nästan skratta när han drog tag i mig.
"Zoey Martin..." flåsade han.
"Ja?" flinade jag.
"Jag älskar dig", sa Justin mjukt och kysste mig. Vi stod där och bakom Justin kom Scooter och Kenny, fan.
Effie la en hand på min axel och jag kände nästan den retsamma blicken bränna i ryggen.
En vecka senare
"Looove is in the aiiiiiiiir!" sjöng Ryan (Justins bästa kompis från Kanada). Justin skrattade och kysste mig igen-
"Håll tyst med dig Ryan." suckade jag och kastade en kudde på den alldels för belåtne Ryan.
"Ha-ha! barnslig tjej du har Biebez..." flinade Chaz (justin andra bästis). Jag lippade åt honom och kliade Justin i nacken.
"Ni hånglar för mycket Justin... era läppar blir narriga av alla kyssar!" skrattade Ryan. Jag reste mig och pussade honom på panna.
"Nu är din panna märkt med mina narriga läppar", flinade jag och satte mig hos Justin igen som nästan såg avundsjuk ut.
"Kan inte ni sjunga något tillsammans? Typ Mistletoe?" bad Chaz.
"Då kan ni bli ett musikpar." flinade Ryan. Men jag skakade avvärjande på huvudet.
"Näe, jag sjunger inget", mumlade jag och vände mig bort från de andra.
"Varför inte? Kom igeeen!" tjöt Chaz. Jag tittade på Justin som ryckte på axlarna.
"Kom igen nu Zo." flinade han och började retsamt nynna på Mistletoe.
"It’s the most beautiful time of the year
Lights fill the streets spreading so much cheer
I should be playing in the winter snow
But I'mma be under the mistletoe
I don’t want to miss out on the holiday
But I can’t stop staring at your face
I should be playing in the winter snow
But I’mma be under the mistletoeWith you, shawty with you
With you, shawty with you
With you under the mistletoe", flinade han och kramade min hand.
"Nej Justin." suckade jag och de andra släppte sina förväntansfulla ansiktsuttryck.
"Amen skärp dig!" suckade Ryan.
"Men sjung själv då", fräste jag.
"Asså brudar, alltid lika knäppa, de borde stå i köket istället för att låtsas vara lika bra som männen." flinade Ryan.
"Herrgud vad sexistikt!" utbrast jag.
"Vadå sexistisk? Det är ju så det är", skrattade han. Jag reste mig ilsket.
"Så du tror att jag är en 'brud' som ingen behöver förutom i köket va?! Du ska få se!" morrade jag och klampade ut ur huset. Vi var som tur var i Atlanta så jag kunde bara åka hem. Pappa, Zelda och Zally var inte där, de hade flyttat till Australien i förra veckan. Men Zavannah, Zilla och Zandra var kvar.
Elijah hade blivit frikänd så hon tillbringade all sin tid med honom. Han var nästan jämt hemma hos oss. Dessutom har Matts kompis Daniel Gilles kommit hit oftare för att hjälpa Matt och Zilla att ta hand om Zavannah och mig.
Vi har nog aldirg haft det bättre.
"Hej",
Elijah stod i hallen när jag kom.
"Hejhej!" log jag. Kanske var det lite konstigt att jag inte alls var arg på honom för vad han gjorde mot Justin för ett tag sedan, men... jag kan helt enkelt inte vara arg på honom.
"Zilla har maten klar men... vi trodde du skulle sova hos Justin?" sa Elijah. Jag skakade på huvudet.
"Näe, jag bråkade med hans kompis Ryan. Jag kommer väl sova över hos honom så fort de åkt..." berättade jag och gick in i köket. Zilla hade redan dukat fram i matsalen, nu höll hon på med en sallad.
"Hej", sa jag.
"Hej." sa hon och fortsatte med salladen.
"Daniel och Matt sitter redan till bords, du får gärna gå ut till dem." sa Zandra som också kommit in i köket.
"Visst", flinade jag och satte mig mittemot Daniel.
Zavannah, Zandra och Elijah kom snart också och placerade sig också kring bordet. Efter ett tag kom Zilla också.
Vi började äta och faktiskt hade vi det grymt kul, skrattade, skämtade och retade varandra. Faktikst kändes det som att ha en hel familj igen, även om mamma inte längre lever...
Efter middagen gick jag upp till hennes rum och tog ner fotot på henne. Jag la mig på sängen och betraktade min mammas vackra drag.
Daniel knackade på dörren och jag bad honom komma in.
"Vad gör du?" frågade han och satte sig bredvid mig.
"Inget", svarade jag tyst.
"Är det din mamma?" undrade han och pekade oå fotografiet.
"Japp",
"Vad vacker hon var." sa han beundransvärt.
"Ja, ärligt talat har jag inte besökt hennes grav på jag vet inte hur länge", sa jag och reste mig från sängen.
"Samla truppen", flinade han och vi gick ut till de andra.
En kvart senare var vi på väg till mammas grav, vi alla samlades kring den vita marmor sten och satte oss ner.
"Här vilar Gina Martin, älskad mamma, hustru och vän, vi saknar dig, så vila ifrid mamma." sa Zilla högtidligt. Det kändes bra att stå här allihop, på något sett var vi en familj nu, på riktigt liksom.
Så.... kommentera för mer!! Har en AWESOME idé! Beredd er på ett sorgligt kapitel så snart som möjligt!
Nästa part kommer snart och en sak till...
JAG HAR SKRIVIT EN NY DEL MEN DEN KOMMER INTE UPP PÅ BLOGGEN! VET INTE VAD JAG SKA GÖRA!
Ska lägga upp nästa del imorgon på så himla fina kommentarer! Ni måste fattta vad de betyder för mig<3
Iaf så har jag börjat skriva med Wilma från http://jbinmyhead.blogg.se
Jag ska skriva med henne vartannat kapitel :)
Läs gärna där oxå, men jag lovar att inte sluta blogga för det!! ;) Ni är bääst! <33
- Lexi
Med i tävling!
Jag är med och tävlar om en design från jojjodesign (som jag gryma designer). Jag hittade tävlingen hos demisweden och jag vill vinna för att jag känner att min blogg behöver en design. Jag gillar min nuvarande men... jag vill gärna ha en ny!
Lost In Love Part 27-Skinny Love
Jag hade lyckats bli väldigt orolig för Zoey även om hon hade sagt att hon var okej. Jag litade inte på att Donna, Lesslie och Effie skulle hålla henne nykter i Miami precis.
"Men ta det lugnt Justin! Hon är sjutton okej? Hon får göra vad hon vill!" suckade Usher. Vi hade tränat, gått på interviuer och fotograferingar idag, jag var trött på hans, Scooters och alla andras tjat om att Zoey får göra vad hon vill.
Zoey
"Kom igen nu tjejer! Det är dags att gå på paaaarty!" ropade jag. Donna, Lesslie och Effie låg utslagna på golvet och i sängen, de såg ganska trötta ut trots att de vilat hela dagen.
"Jag vet inte om jag orkar Zo", suckade Donna.
"Inte jag heller..." stönade Lesslie.
"Fint! Då går jag själv!" sa jag och satte upp håret.
"Näe! Jag följer med." utbrast Effie och gick med mig ut ur vårat hotellrum.
Justin
På kvällen ringde jag till Zoey, jag hoppades att hon tagit sitt förnuft tillfånga och var på väg hem.
"Hej Justin! Vad gör du?" skrattade hon när hon äntligen svarade.
"Hej! Jag är hemma, är du på väg hit?" svarade jag.
"Aha, näe det är jag inte, jag och Effie är ute, men om två dagar kommer vi hem igen."
"Men ni har redan varit borta i två dagar!" suckade jag.
"Och? Justin du kan inte säga åt mig vad jag ska göra och när jag ska komma hem! Du bestämer inte över mig", fräste hon.
"Såklart inte men jag är orolig för dig babe",
"jaja... men nu hinner jag inte prata mera, Luke ska visa mig någonting! Ses snart."
Zoey la på. Hon la på i mitt öra! Och nu skulle någon Miami-kille visa henne någonting, jag suckade och satte mug i soffan. Tänk om hon övergav mig? Vårt förhållande kanske var på väg att ta slut. Mr. Martin kanske kunde ge mig något råd, han var ju trots allt hennes pappa.
*
"Ja Justin... alla råd jag kan ge dig är att hn gillar killar som kämpar för henne. Då kanske kan nå fram till henne på riktigt om du visar att er kärlek inte är "skinny love" så lovar jag att allting kommer bli bra." sa Mr. Martin och log mot mig.
"Tack Mr. Martin! Jag ska aldrig svika vare sig er eller er dotter! Det lovar jag!" utbrast jag och återvände till min bil. Jag åkte direkt till flygplatsen. Sedan ringde jag Kenny, Scooter och resten av gänget. Hela mitt crew skulle inte följa med till Miami med Scooter och Kenny skulle, Usher hade något annat för sig.
Vi betällde tre biljetter till Miami, sedan tog vi reda på vilket hotell tjejerna bodde på. Bara det inte var försent...
Zoey
Skulle Justin lämna mig? Skulle han inse att jag inte var rätt tjej och lämna mig utan att säga någonting? Hade jag sumpat min chans att vara med honom förevigt..?
Mina ögon fylldes med tårar, Luke märkte detta.
"Hur är det fatt?" frågade han oroligt och tog min hand.
"Bra... fast... om det gör något att jag lättar på hjärtat så är jag i ett ganska knepigt förhållande som jag är rädd ska brista." svarade jag och torkade mina ögon.
"Aha, berätta för mig." sa Luke lent och strök mig över kinden.
"Min pojkvän är egentligen för bra för mig, han är snäll, snygg, känd och populär, han kan få vem han vill men han valde mig, ibland känner jag mig otacksam... men... är jag det?" berättade jag och en tår rann ner för min kid.
"Nejdå! Det tror jag inte, om han verkligen älskar dig så kommer han inte lämna dig för en sådan sak, om jag var din pojkvän..."
"Nej! Jag vill inte att du ska tro att..." avbröt jag. Han log urskuldande.
"Det var inte så jag menade, jag skulle aldrig förstöra för dig, det lovar jag." sa han. Jag log lite mot honom, han var faktiskt ganska trevlig.
*
Idag var den näst sista dagen innan jag skulle åka hem, vi hade tänkt att ha det riktigt kul ikväll, hänga ute hela kvällen, ha almänt kul liksom.
Vi alla gjorde oss i ordning. Jag kunde inte undgå att se hur vackra mina vänner var ikväll. Lesslie hade plattat sitt hår och gjort en ganska orginell sminkning, hon hade på sig plattå skor och en vit plufsig tröja med en svart tajt kjol till, det var verkligen snyggt på henne.
"Wow Less, du ser underbar ut", log jag och gav henne en liten kram.
"Tah-dah!" ropade Effie och snörrade runt i sin röda klänning med volanger, hon var jättefin.
Donna hade ett svart mag linne och jeansshorts, då såg man hennes perfekta ben, och hennes platta mage.
"Ni är jättesnygga, allihopa." sa jag och kramade de två andra också.
"Aw... tack!" flinade Donna och kramade mig tillbaka. Tänk att vi skulle bli såhär bra vänner... jag tyckte verkligen om henne. På riktigt, en sann, sann vän.
Vad tycks??? Förlåt för usel uppdatering! Det är skönt att ni stannar i alla fall!
Ni får ge mig ideér och kritiseringar, som om ni inte tyckte att Donna och Zo skulle bli vänner? Aja, ni får ge mig kritik och gärna beröm haha :)
Publicering snart...
Lost In Love Part 26-Miami Bitch
"Pappa!" ropade jag överlyckligt och gav min pappa en stor kram. Han kramade mig tillbaka och jag tror att vi båda grät av glädje.
"Åh jag har saknat dig gumman!" utbrast han. Sedan gav han de andra varsin kram också, vi alla hade saknat honom.
Vi gick in och Zillas festmåltid startade. Zelda och Zally var bara här tillfälligt, imorgon skulle de till Sibbireien eller något sådant, de är sådana, reser mycket.
Men som tur är ska pappa börja bo och försörja oss, det skulle bli skönt att ha en riktig förälder som tar hand om en.
Lite senare skulle Matt och Justin komma över så pappa skulle få träffa dem, få se vilka de är liksom.
De kom samtidigt och hälsade överväldigade på pappa.
"Trevligt att träffas Mr. Martin." log Matt och pappa såg ut att gilla honom med en gång.
"Säg Adrian om du vill", sa han och flinade.
"Okej." sa Matt. Han la armen om Zilla och hon pussade honom på kinden. Sedan hälsade pappa på Justin.
"Hej Mr. Martin." sa Justin och log stelt.
"Hej", sa pappa. Jag och Zilla utbytte en blick, pappa betraktade Justin ganska ogillande, det bådade inte gott.
När alla satt i vardagsrummet och pratade tog pappa med mig ut i hallen.
"Zoey... vi har precis träffats efter en lång tid och du presenterar mig för din pojkvän... och... jag gillar honom inte." sa han tveksamt.
"Varför inte?" suckade jag. Det kändes som pappa aldrig varit i fängelse, vår "far och dotter relation" var tillbaka som ingenting hade hänt.
"Han är Justin Bieber, en super känd liten unge som skulle kunna krossa ditt hjärta hur lätt som helst!"
"Matt är faktiskt också känd", protesterade jag.
"Men inte lika! Jag vill inte att du ska bli sviken."
"Pappa. Justin skulle aldrig..."
"Jaså inte? Tillochmed jag vet om att han var otrogen med Selena Gomez för inte så länge sedan!"
"Men det var ju inte hans fel! Dessutom skulle han inte göra om det."
"Lilla vän, det klart att han skulle!"
Jag suckade och gick ut i hallen.
"Vart ska du?" undrade pappa och gick efter.
"Jag ska bara ta lite luft, jag kommer snart", mumlade jag och satte på mig mina skor, sedan gick jag.
Luften var sval och skön, jag började springa därifrån.
När jag kommit en ganska lång bit bort fick jag en sparck i ryggen. Jag tippade framåt och slog pannan i trotaren.
"Din jävel." väste någon bakom mig. Jag vände mig om och fick se en brunhårig tjej stå där.
"Vem är du?" frågade jag och reste mig.
"Jag heter Lissa, och du ska göra slut med Justin! Fattar du det!" skrek tjejen och slog till mig i ansiktet. Något varmt rann ner för min mun, näsblod.
"Aldrig!" fräste jag och började backa från henne.
"Jo! Annars är det slut för dig", morrade Lissa och slog till mig igen, och igen. Jag kunde inte försvara mig trots att jag ville. Plötsligt tog någon tag i mig bakifrån och höll fast mig.
Lissa slog mig i ansiktet, i magen och sparkade mig typ överallt, hårt.
Tillslut sjönk jag ihop och de lämnde mig blöddande på gatan. Men jag svimmade aldrig, någon tog tag i mig och drog med mig ut i skogen, när "någon" släppte ner mig såg jag ansiktet på personen, Lissa.
"Här kan du ligga och ruttna, bitch." fräste hon och lämnade mig.
Den här gången svimmade jag faktiskt.
Några timmar senare
Jag slog upp ögonen och insåg. Det smärtade i kroppen men jag brydde mig inte. Jag reste mig upp och började gå. Efter en halvtimme kom jag ut ur skogen och ringde efter en taxi.
"Vart ska du?" frågade chaffören(stav). Jag sa min adress och han körde mig dit. När jag kom fram var ingen där så jag gick upp på mitt rum. Utan att veta varför packade jag min resväska, tvättade mig i ansiktet, byte kläder och sedan tog jag bilen till flygplatsen.
Adrian Martin (några timmar tidigare)
Vart hade hon tagit vägen? Att ta lite "luft" tar inte en timme... jag såg att de andra också hade börjat bli lite oroligare, vi väntade i en timme till sedan gick vi ut och letade.
Men vi hittade henne inte, vi letade, letade och letade. Men ingen stans var min lilla flicka.
När vi kom hem satte jag mig i soffan.
"pappa..." viskade Zandra och satte sig bredvid mig.
"Vart är hon?" frågade jag.
"Jag vet inte." suckade hon och kramade mig.
"Vart är min lilla flicka?!" skrek jag och mina andra döttrar kramade mig också.
Zoey (nutid)
Jag satt på ett plan till Miami med ett leende på läpparna, bredvid mig satt Donna, Lesslie och Effie, jag hade ringt dem och utan att tveka hade de följt med, vi skulle till Miami och festa som man gör i vår ålder!
"Vi går nu ner för landing, spän fast säkerhetsbälterna och dra upp alla gardiner(vet inte hur jag ska säga)."
Efter tio minuter hade vi gått av planet och vi stod mitt i Miamis flygplats.
Våra väskor kom som tur var först så vi kunde gå ut från flygplatsen.
Vi chekade in på vårt hotell, fräshade till oss och sedan stack vi ut för att ha kul!
Justin
Jag hade ringt henne säkert tio gånger och äntligen svarade hon.
"Justin sluta ring." suckade hon.
"Vart är du?!" utbrast jag.
"I Miami", svarade hon.
"Va?! Med vem!?"
"Effie, Donna och Lesslie, jag kan inte prata nu! Vi för höras sedan när jag kommer hem! Hejdå!" sa hon och la på.
Jag berättade för de andra och de blev lättade. En konstig sak var att det bara var jag som ville hämta hem henne. De andra sa att vi skulle låta henne hållas.
"Hon är sjutton och får göra vad hon vill, dessutom är hon med kompisar så det är ingen fara!" sa Mr. Martin lättsamt och de andra sa ungefär samma sak. Jag blev verkligen förvånad.
Så.... kommentera!! förlåt att jag inte skrev något igår men jag var med kompisar!! <333 Och inget i förrgår heller hehhhee, men jag sov över hos en kompis! Kanske skriver ett till idag! Kommentera för mera!
Lost In Love Part 25-The Chose
"Kära dagbok!
Idag skulle vi få reda på "beslutet" från Zilla om pappa skulle få komma hem till oss om han blev frikänd idag.
Vi satte oss alla kring bordet och var tysta en stund, tillslut tog Zilla till orda.
"Jag vill inte svika någon av er med mitt svar så nu riktar jag mig till dig Zavannah, förlåt men..."
Zavannah såg misstorget på Zilla och vi andra fattade med ens att svaret var ja.
"Sä vad säger du?" frågade Zandra i härdigt.
"Ja. Han får komma hem."
Och nu hände två saker, för det första så dampade Zavannah och sprang därifrån med ord på tungan som "jag hatar er" och "jag tänker inte komma hem igen" och för det andra ringde Zandras mobil. Gissa vem som ringde? Jo pappa.
Vi alla stannade upp en sekund när Zandra signalerade vem hon pratade med. Vi tittade skräckslaget på varandra och efter en stund la Zandra på.
"Vad ville han?" frågade jag.
"Han ville att vi skulle komma nu." svarade hon.
"Okej, då drar vi", sa Zilla och vi gick ut till bilen, Zavannah ville först inte följa med men när vi mutade med dubbel lyxsmoothie på vägen hem sa hon ja. Vi åkte iväg mot stället där domstolen hölls.
Så fort vi kom fram togs vi emot av män i svarta kostymer och eskorterades in till domstolen. Vi ställdes som "publik" eftersom det var några andra som skulle vittna.
Efter fem minuter togs pappa in, hans hår hade grånat, ögonen var matta och hans ansiktet var bisstert och sorgset, väldigt sorgset. Det var länge sedan jag hade sett honom och vördnaden inom mig välde fram. Jag hoppades att han skulle frikänas även om det tillochmed var ovanligt att man hade en till rättegång.
Vittnerna ställde sig upp, en efter en, och pratade, sedan var det pappas tur att försvara sig och tillslut skulle domen fällas. Vi alla satt tysta och jag greppade Zillas hand.
"Du är..." började dommaren då portarna öppnades och en kvinna kom in stormandes. Hon hade mörkt hår och solbränd hy, bakom henne kom en flicka i Zavannahs ålder.
Det var Zelda och Zally, mina systrar. Vi trängde oss ner till dem och kramades en lång stund, sedan berättade Zally alltihopa, att hon och Zelda hade kört av vägen för att någon gilrat en fälla så det nästan drunknade men klarade sig ur bilen och sedan fick de fly för att inte bli dödade, men mamma föll offer för mördarens framgång, sedan flydde han också och pappa fick skulden för brotten, dessutom trodde alla att Zally och Zelda hade dött därför sades han begått tre mord på en och samma kväll. Men egentligen hade en man vid namn Carlos José dödat mamma och försökt göra dessama mot Zally och Zelda. När dommaren fick reda på det frikände de pappa och letade reda på Carlos José.
Nu sitter vi här, allihopa, pappa, jag, Zally, Zelda, Zandra, Zilla och Zavannah, vi har det bra och jag har berättat om Justin.
Zoey Martin"
Jag la ifrån mig dagboken och lutade pannan mot det kalla fönsterglaset. Jag hade tidigare messat med Donna och Justin, de hade verkligen blivit förvånade över att pappa egentligen inte alls var en mördare utan mammas gamla pojkvän Carlos José som de tidigare grep och satte i fängelse.
Det känns bra att veta att min pappa är en herdelig man, väldigt bra, och att han ska bo här med oss.
Nästa dag
Jag och Justin hade myskväll idag, vi låg i hans soffa och tittade på film.
"Jag älskar dig." viskade Justin och pussade mig på kinden.
"Jag älskar dig också." viskade jag tillbaks och lutade mig mot honom.
"Jag skulle vilja träffa din pappa snart", sa Justin.
"Det borde du, han är grym." svarade jag. Han skrattade lågt och kramade mig hårdare.
"Tja... han är ju din pappa och du är grym så varför skulle inte han vara det?"
"Och varför skulle du inte kunna sluta med dina usla raggnings repliker." skrattade jag.
"Jodå, men du är så snygg att det inte går",
"Där var en igen!" klagade jag. Justin flinade och strök med fingertopparna över min panna.
"Du har fin hy", sa han.
"Tack." viskade jag och kysste honom.
"Älskar dig."
"Och jag dig."
Med dem orden somnade jag i Justins underbara famn. 
Sådär!!!! Hoppas ni gillar och kommentera för mera!!!!!!!! Tycker ni att jag ska ha en tävling på bloggen? Inte säker men iaf! <333
Lost In Love Part 24-Letter Markt With True Love
Det var Torsdag och jag hade precis kommit hem från skolan och mina systrar satt runt bordet i köket.
"Tja!" sa jag glatt och satte mig bredvid Zavannah.
"Vi har fått brev", sa Zilla och gav mig ett litet kuvert. Jag stelnade till när jag läste avsändaren.
"Läs det." sa jag till Zandra och gav henne det. Sammanbitet öppnade hon det och började långsamt läsa.
"Hej mina vackra flickor! Jag saknar er något otroligt och era systrar Zelda och Zally också! Jag känner mig hemsk efter vad jag gjorde mot er och er mor... förlåt mig. Den sorgen jag kände förblindat av hat drev mig till vannsinne, jag är så ledsen för att jag förstörde ert liv. Jag älskar er och Rita, tro inget annat.
Anleding att jag skriver till er att jag ska ha en till rättgång på fredag eftersom de överväger att släppa mig fri, ni kommer säkert snart bli inbjudna om inte så är ni det nu! Dessutom om jag blir frisläppt vill ni att jag kommer och hälsar på? Om inte så förstår jag men jag lovar att om ni förlåter mig så kommer jag vara precis som en vanlig far. Snälla förlåt mig, jag litar på er.
Pappa"
Vi alla sitter tysta en stund.
"Nå? Ska vi förlåta honom?" frågade jag tillslut. Zavannah ser sig omkring. Sedan skakar hon i härdigt på huvudet och reser sig.
"Nej! Inte jag i alla fall." fräste hon och gick därifrån. Jag tittade på Zilla och Zandra.
"Och ni?"
"Ja." sa Zandra med tårar i ögonen.
"Jag håller med Zavannah", mumlade Zilla.
"Problemt är att jag vill förlåta honom." viskade jag.
"Två mot två... vad ska vi göra?" frågade Zandra skeptiskt.
"Zilla för bestäma, hon är äldst", sa jag allvarligt. Vi tittade på varandra och nickade.
"Ni får veta mitt svar imorgon", muttrade Zilla efter en stund och gick därifrån.
Jag gick upp till mitt rum och ringde till Lesslie.
"Brevet var liksom märkt med kärlek, jag kände sanningen i orden, men Zilla kommer säkert säga nej och såra honom..." berättade jag upprört.
"Tja... om hon gör det får du väl göra som Zandra gjorde med Elijah?" föreslog Lesslie och jag hörde hur hon log.
"Lägg av det är inte kul!" fräste jag.
"Förlåt", fnittrade hon. Vi snackade en stund till sedan la vi på och jag la mig på sängen. Efter tio minuter fick jag ett SMS från ett okänt nummer.
Är du ok?
Jag tittade på SMS:et en stund innan jag skickade iväg ett svar.
Ja, och vem är du?
Snart kom nästa SMS.
Donna Leefold
Jag fick en chock, frågade Donna mig hur jag mådde.
Jag: Varför denna hel omvändning?
Donna: För jag såg dig igår, du såg hemsk ut, dessutom orkar ingen vara bitchig hela tiden, fattar du vad jobbig en sådan person hade varit?
Jag: Jo, hur mår du då?
Donna: Helt ok, vad hade hänt?
Jag: Min syster och jag hade ett litet bråk
Donna: Aha... förlåt för allt jag sa förut
Jag: Du kan nog inte ta igen det på SMS men jag orkar inte bråka, så ursäkten godtagen
Donna: Bra! Vi ses imorgon!!!
Jag: Ja, då för du förklara allt :)
Långsamt låste jag telefonen och satte mig på fönsterbrädan. Jag tog fram min dagbok och penna.
Dagboken.
Idag fick vi brev från pappa. Det känns konstigt men jag saknar honom faktiskt, kanske skulle sorg över mamma minska om pappa var här? Vet inte men jag tänker inte tvinga dem andra att låta honom komma hit, vi ska på hans rättegång imorgon... Det ska bli kul att se honom igen även om han är en fånge.
Zoey Martin
Sådär!! Kommentera för mera!! <333
Lost In Love Part 23-It's Not You
Det var lördag och jag satt i soffan och pratade med Kendall i telefon. Precis då kom Zandra ut, klockan var halv nio på morgonen och mina slöa syster var påklädd och redo att gå ut. Igen.
"Kan du vänta lite Kendall?" undrade jag som bäst när Kendall höll på att förklara siutvationen med Kristys hårfärg.
"Öh... javisst." svarade hon förvånat.
"Ey Zandra, vart ska du?" ropade jag. Hon vände sig om och tittade nervöst på mig.
"Jag ska bara träffa en kompis." sa hon generat.
"Aha... vem?"
"Louis."
"Säkert, Louis är slöare än du! Kom igen nu berätta vart du ska! Annars hänger jag efter dig!" klagade jag.
"Men seriöst får man inte ha ett privatliv?! Stick och brinn din idiot!" fräste Zandra och gick därifrån. Snabbt avslutade jag samtalet med Kendall och gick ut i hallen. Jag satte på mig min jacka och converse. Sedan stack jag därifrån.
Efter Zandra såklart.
Hon gick mot busstationen, så jag smög efter. Hon hoppade på buss 74, jag ställde mig sist i kön så hon inte skulle se mig. Jag satte mig längst fram. Jag hade då uppsikt över henne men hon kunde inte se mig i folkmassan.
Jag fick nästan en chock när hon klev av vid fängelset. Eller ja, busstationen som låg närmast fängelset där ingen brukade gå av. Fan heller.
SNabbt slank jag av bussen och höll ett rejält avstånd från Zandra. Hon gick in mot fängelset och... ringde på besöks telefonen!
Snabbt smög jag in bakom henne för att höra vad hon skulle säga.
"Hej det är Elizabeth Jones, jag vill träffa Elijah Donovan!"
Jag stelnade till. En blixt tanke slog mig och jag sprang fram till telefonen.
"Samma sak med Tatiana Jones, Elizabeths lillasyster!" ropade jag.
"Okej, vi skickar någon som visar er in." sa en tant i andra änden av telefonen.
"Men vad fan håller du på med?!" fräste Zandra.
"Frågan är väl vad du håller på med! Går du till fängelset och träffar en skruk!?" skrek jag.
"Han är inte en brottsling! Han är faktiskt min pojkvän!" skrek hon tillbaka.
"Det är inte du!" morrade jag.
"Du har ingen aning om vad jag känner för honom! Bara för att han hotade din kille så betyder det inte att han är ond!"
"Varför har du inte sagt något då?!" vrålade jag.
"För att jag hatar er! Han är mycket mer värd än ni idioter!" vrålade Zandra tillbakas. Mina ögon fylldes med tårar.
"Du sa inte det där." viskade jag och gick därifrån. I hopp om att aldrig mer få se henne igen.
*
När jag kom hem gick jag raka vägen till Zilla och berättrade alltihopa. Hon blev rasande och så fort Zandra kom hem skällde hon ut henne efter noter.
Stackars Zavannah var allt jag kunde tänka, stackars, stackars Zavannah som får gå igenom att hennes syster är tillsammans med en brottsling.
Nästa dag berättade jag allt för alla andra, Lesslie, Effie och de andra.
Förlåt för kort men jag orkar inte skriva just nu ,pratar med min fina kusin! <3
Kommentera!!
Lost In Love Part 22-Aw Justin!
(lyssna o läs samtidigt)
"Grattis!"
Jag satte mig upp i sängen och fick se Justin, Pattie, Zandra, Zavannah, Zilla, Lesslie och Effie stå där med paket i händerna och leende på läpparna.
"Wow..." log jag när de gav mig alla deras paket.
"Öppna dem då!" tjöt Effie förtjust.
"Okej... hm... jag börjar med det här!" sa jag och tog upp ett litet ask format paket.
"Det är från Matt", meddelande Zilla snabbt.
"Ååh..." viskade jag när jag öppnat det. Det var en liten ask och i den låg ett halsband med ett silverhjärta som berlock. I silver hjärtat stod det "Du är vår insperation".
"Hälsa honom att jag älskar det." viskade jag.
Sedan öppnade jag Effies, och Lesslies, Zillas, Zavannahs, Zandras och Justins. Eller nej där ljög jag.
"Justin var är ditt paket?" undrade jag.
"Här." sa han och gav mig en liten papperslapp. På den stod det "kom till stranden klockan sju ikväll, xoxo din Justin".
"Vad har du nu hittat på?" flinade jag och gav honom en kram.
"Det får du snart se", log han och pussade mig på kinden.
"Ett paket till finns det, från Kendall." sa Zilla och gav mig ett litet runt paket. Jag öppnade det och i det låg en ring av silver. Små blåa ädelstenar prydde kanten av ringen. Den var verkligen jättevacker.
"Ååh..." sa jag rört och satte på mig ringen.
"Va snygg!" flinade Effie och synade ringen. Jag log och gav henne en kram. allting hade blivit så bra sedan Kendalls besök, det var verkligen skönt att känna sig omtyckt igen.
I skolan hälsade alla på mig och sa "grattis" och så. Donna sa såklart inte det. Hon fnös bara åt Angela och Diana från hennes gäng som gratulerad mig.
På lunchrasten kom Jake och Riley fram till oss.
"Hejsan tjejer", sa det och satte sig hos oss.
"Hej!" sa vi förvånat och log mot dem.
"Får vi?" undrade Jake. Jag nickade ivrigt.
"Bra, förresten, grattis Zo." flinade Riley.
"Tack", sa jag och flinade tillbaka mot dem. Vem hade trott att de var så trevliga? det blev så att vi hängde ihop hela rasten.
När jag gick till latinen kom Donna. Ensam konstigt nog.
"Cha lilla player." Sa hon och flinade. Jag hade nästan vant mig vid hennes uppkäftighet.
"Cha lilla bitch." sa jag.
"Hur är det idag då? Allt bra?" frågade Donna vänligt. Inte.
"Jadå, och du? Ingen kille ännu? Stackaras Donna." svarade jag och flinade mot henne.
"Nej men tydligen du", sa hon.
"Va snackar du om? Att jag och Justin är ihop igen?"
"Nej, du och Riley, sådant sött par, och vem är Jake intresserad av? Nörden eller mansslukersan?"
Jag tittade hånfullt på henne.
"Ingen, dessutom är vi bara vänner, du förstår Donna, killar och tjejer kan visst vara vänner utan att vara tillsammans, om du inte visste det." sa jag och gick in i klassrummet.
*
Det var dags för Justins lilla överraskning. Han hade sagt åt mig att inte äta någonting, tydligen skulle det bli middag.
När jag kom fram till stranden fick jag en chock. Justin stod på en stor scén och höll i en mickrofon. Han började sjunga Mistletoe och typ hela Atlanta var där. Jag rodnade fruktansvärt mycket när en strålkastare lyste på mig och Justin började gå mot mig. Han kom fram till mig och fortsatte att sjunga medan han tog med mig upp på scénen.
När han var klar med Mistletoe började han sjunga All I Want Is You och satte sig ner. Han tittade på mig där jag stod en bit bort och besvarade hans blick. Åh vad vacker han var.
När refrängen kom reste han sig och började gå mot mig. Han tog min hand och såg mig i ögonen.
"All I Want Is You This Christmas", viskade jag i hans öra och kramade hans hand.
Efterupptädandet körde Justins livvakt Kenny oss till en resturang som vi åt på.
"Så, hur är det?" undrade Justin och log sött mot mig.
"Du gjorde min födelsedag till den bästa på länge Biebs." flinade jag och kysste honom.
"Bra", mumlade han och la sin hand över min. Vi tittade varandra i ögonen och sedan kysstes vi igen. Han var verkligen den underbaraste person jag någonsin träffat. Någonsin.
Grattis Justin!!! <3<3 Kolla inlägget under!! PS. Part 21 ligger två inlägg under om ni inte läst det !!
HAPPY BIRTHDAY JUSTIN!!
We all love you Justin!!!
Okej alla läsare twittra till Justin nu!!! Jag gjorde det precis!!!!!!!!!!!!!!!!!! LOVE U JUSTIN!!! <3<3
Lost In Love Part 21-Wow
Dörren öppnades och in kom Kendall. Hon såg glad ut och gav mig en stor kram så fort hon fick se mig.
"Hej på dig med." flinade jag och kramade henne tillbaka.
"Du kan aldrig gissa vad jag precis gjort!" fnittrade hon förtjust.
"Näe... vad? Har du spöat upp Justin, också?" undrade jag retsamt.
"Näpp! Jag har pratat med Justin och det visade sig att han inte alls är kär i Selena!" utbrast Kendall. Mitt leende försvann och jag vände mig bort från henne.
"Jaha?" muttrade jag och började gå därifrån. Hon sprang ivrigt efter.
"Men kom igen! Jag lovar! Han sa att Selena inte var någonting i jämnförelse med dig! Han ba 'jag önskar att jag aldrig gjorde vad jag gjorde, mitt liv strular bara till sig med Selena, jag vill ha tillbaka Zoey'!"
Jag tittade på henne en stund.
"Och? Det där säger han bara, jag lovar." suckade jag.
"Han grät tillochmed!" försökte Kendall bedjande.
"Kendall..." viskade jag och lät en tår rinna ner för kinden.
"Ja?" sa hon och tog min hand.
"Jag vet inte vad jag ska tro! Justin har sårat mig en gång, tänk om han gör det igen? Jag vill inte vara såhär, jag vill inte känna såhär..." snyftade jag och brast ut i gråt. Kendall kramade mig hårt och vi gick upp till mitt rum.
"Du kan väl i alla fall prata med honom?" undrade Kendall och höll upp mobiltelefonen i luften.
"Nej." sa jag kort och vände bort blicken.
"Snälla! Du behöver inte bli ihop med honom igen, bara reda ut det som har gått snett?"
Jag blängde bistert på telefonen en stund. Sedan tog jag den och slog Justins nummer.
Kendall
Ingen var så modig som Zoey var just nu. Vilken övertygelse om att allting skulle bli bra igen lyste ur hennes ögon när hon slog Justins nummer. Jag skulle aldrig våga. Aldrig kunna gå igenom det hon gick igenom just nu.
Zoey
Efter tre signaler svarade Justin. Hans röst var hes vilket verkligen tydde på att han hade gråtit.
"Zoey?" viskade han.
"Ja." sa jag och svalade hårt.
"Jag älskar dig." Det var det ända han sa. Jag älskar dig. Vad skulle jag säga till svar? Klumpen i halsen växte.
Jag lät tårarna komma fram. Jag snyftade vilt och torkade tårarna förbrilt.
"Justin..." snyftade jag.
"Jag vet, jag är en hemskt människa och du hatar mig men..."
"Kan jag komma över?" avbröt jag honom. Kendall gjorde tummen upp mot mig och jag log lite.
"Visst." sa han och jag hörde hur förvånad han lät.
"Tack, jag är där om fem!" Sa jag och la snabbt på.
Justin
Snart ringde det mycket riktigt på dörren. Jag öppnade och fick se den person jag älskade mest i hela världen. Zoey Martin.
"Hej." viskade hon.
"Hej." sa jag och tog med henne in. Vi satte oss på soffan och jag tittade länge på henne.
"Du... jag bara vill veta... varför gjorde du det?" sa hon efter ett tag.
"Jag vet inte, Selena var bara så övertygande och jag visste inte vad jag skulle göra men du måste veta att jag älskar dig och om du någon gång tvivlar på det så..."
Hon avbröt mig. Hon avbröt mig med att pressa sina läppar mot mina och kyssa mig. Jag fattade knappt att det hända. Men jag tog snabbt vara på mig och la armarna om henne och höll om henne i hopp om att detta skulle vara för evight.
"Förlåt." mumlade Zoey och tittade ner på sina händer.
"Det har inget att be om ursäkt för." sa jag uppfodrande.
"Men du har." sa hon med ett leende på läpparna.
"Okej då, jag är så ledsen att jag bedrog min vackra flickvän och jag ber tusen gånger om ursäkt." sa jag högtidligt.
"Ursäkten godtagen." flinade Zoey och kysste mig igen.
En vecka senare (Zoey)
Jag kunde knappt fatta vilka två som stod utanför min dörr och bad om ursäkt. Lesslie Waselie och Effie Jacobs.
De båda såg upprivna ut och jag visste att de verkligen menade sina ursäkter. Jag tittade på dem en lång stund innan jag gav dem en varsin kram och visade dem in.
Kendall hade åkt hem för två dagar sedan och tom rummet efter henne och resten av familjen var stort. Men med Justin, Effie och Lesslie kändes det lättare.
Vi satte oss på mitt rum och började läsa högt ur min gammla dagbok jag haft när vi gick i sjuan.
Snart låg vi rak långa av skratt över dagbokens konstiga innehåll och gud vad skönt det var att skratta med dem igen.
Vi var Lesslie, Effie och Zoey igen vilket kändes bra, riktigt, riktigt bra.
I skolan hade Donna slutat att vara så uppkäftig men riktiga bitch-blickar fick vi fortfarande. Först försökte Donna att "mobba" Effie och Lesslie igen så att de skulle sluta vara med mig så som förut men den här gången fungerade det inte.
Det kändes bra att vara lycklig igen. Det ända som felade var Zandra. Hon var aldrig hemma nu förtiden. Inte ens till maten. Jag ville så gärna veta vad hon gjorde men jag fick aldrig chansen att fråga henne.
Sådär ja!!! Förlåt men hann inte skriva klart igår!!! Hoppas det duger :)
KOMMENTERA!!!
Blev såå glad över kommentarerna på Part 20, tack så mycket!! <3
Den här är en novellblogg och Justin Drew Bieber, den kanadensiska sångaren, novellerna är skrivna av Tova (Lexi) Åström och ingen annan! Hoppas ni stannar och läser! Älskar alla mina fina läsare! :) <3
